Valitse Sivu

Världens nordligaste klostergemenskap

Världens nordligaste klostergemenskap

Författaren, översättaren och docenten vid Helsingfors universitet Elina Kahla (f. 1960) kom i år ut med ett verk om världens nordligaste kloster i Petsamo. Dr Kahla har en omfattande bakgrund i kulturella och religionshistoriska frågor gällande Ryssland. I dag är hon verksam vid Alexander-institutet i Helsingfors. Hennes senaste verk ”Petsamon marttyyri ja maailman pohjoisin luostari” behandlar det ortodoxa klostret i Petsamo och dess ledare prästmunken Paisis (1881–1940) liv och martyrdöd. 

Klostret grundades 1533 och verkar ännu idag. Grundläggande temata kring dess grymma och våldsamma historia är faran och konsekvenserna av att samla på sig jordlig rikedom. Denna värdeuppfattning har sitt ursprung i hesykaismen på Athos-munkgemenskapen. Det andra temata är det individuella och kollektiva lidandets och martyrskapets betydelse i Guds frälsningsplan. Munkarna i Petsamo ansåg att olycka drabbar dem som inte upprätthåller en personlig askes, fasta och bön utan förfaller i världsliga laster såsom girighet, överflödigt ätande och lyxmat, alkoholkonsumtion och en dålig sedlig livsföring. Den personliga och samhälleliga olyckan är sålunda självförvållad.

Enligt traditionen grundades klostret av det ortodoxa helgonet Trifon Petsamolainen (1495–1583). Trifon var i sin ungdom bandit som rövade och dödade t.o.m. i trakten kring Uleåborg. Efter vissa personliga dramatiska händelser fann han Gud och levde resten av sitt liv i botgörelse i norr bland samer och där boende finska stammar.  Trifon bygger själv med samernas hjälp kyrkan och målar ikonerna samt ikonostasen. Det samma gjorde fader Robert de Caluwé både i Räckhals och i Kvarnträsk. Han följde den helige Trifons kyrkliga tradition. 

Tsar Ivan IV gav klostret skattefrihet, men också betydande skogsområden (närmare 10 000 ha) samt jakt- och fiskerättigheter. Hans målsättning var närmast politisk nämligen att motarbeta svenskt/finskt inflytande på området. 

Klostret totalförstördes 44 år efter dess grundande av Pekka Juho Vesainen och hans rövare. Alla 116 på området boende munkar och andra led martyrdöden av denna finska terrortrupp. Katastrofen var omfattande och klostret låg nere i närmare 300 år. 

Den andra katastrofen som drabbade klostret var jordbävningen 1542. Den tredje inträffade år 1764 då tsar Peter I och senare Katarina II nationaliserade klostrens marker och sålunda försvagade klostrets och dess invånares levnadsbetingelser. Munkgemenskaperna i Kantalahti, Kuolansuu och Petsamo led nu nöd. 

Det var först på 1800-talet som klostrets verksamhet återupplivades. Tsar Alexander III firade sin kröning samtidigt som klostret firade sitt 300-årsjubileum år 1913. I samband med detta gav tsaren betydande gåvor till klostret som garant för dess fortsatta verksamhet. Klostret förlorade dock sin självständighet och sattes under klostret i Solovetski’s förvaltning och andliga styrning. Klostret delades också upp geografiskt och funktionellt. Det ”övre” klostret blev bostäder för den lokala befolkning och ett nytt ”nedre” kloster byggdes för munkarna. År 1920 verkade ca 20 personer i klostret av vilka två var munkar som mottagit prästvigningen. Staten understödde fortfarande klostrets verksamhet. I början av 1900-talet ansågs klostret rikt med en gigantisk årlig inkomst på 30 000 rubel. 

Klostret i Petsamo under finsk tid

Den ryska revolutionen 1917 ändrade allting. I mars 1918 donerade den nya sovjetstaten klostret till arbetarna närmare bestämt de röda finnarna som bodde i norr. På området bodde då ca. 20 000 finska röda, närmast kommunister, som kommit från Förenta Staterna och Finland. 

Två år senare i fredsfördraget i Tarto 10.10.1920 blev Petsamo en del av Finland. Den lokala befolkningen var fientligt inställd till finnarna som nu fiskade på deras traditionella fiskevatten. Staten nationaliserade också klostrets betydande landområden och klostret måste avstå från alla moderna investeringar såsom sågen och arbetsutrymmen vilka var kopplade till klostrets elnät. Klostrets renar konfiskerades. Av 6000 renar fick klostret behålla endast 726. Bönehus och bostäder användes av finnarna som stall. Den nedre kyrkan blev luthersk kyrkobyggnad. Klostret hade inte längre medel att upprätthålla byggnaderna vilka naturligtvis förföll.

Det fanns på den tiden i Finland ett allmänt hat mot ortodoxin och till dem som bekände den ortodoxa tron. Denna samhälleliga stämning ledde till förstörelse av ortodoxa byggnader och kristliga symboler bl.a. Fredens kapell som verkade i samband med Uspenski-katedralen i Helsingfors tjärades och måste rivas. Myndigheter var fientligt inställda till kloster i allmänhet och ansåg dem vara härdar för omoral. Alla som bodde i och kring klostret i Petsamo måste anhålla om finskt medborgarskap. Dessa åtgärder från finska myndigheternas håll ledde till den fjärde katastrofen. Klostret blev utan andlig ledare samtidigt som dess religiösa verksamhet och andlighet var större än någonsin. På klostret verkade nu 100 troende av vilka 28 var munkar och 28 noviser eller munkkandidater. Antalet pilgrimer till klostret kan räknas i hundratal. 

Totalt kom Finland att ”få” följande kloster i samband med freden 1920 nämligen gamla Valamo vid Ladogas strand, nunneklostret Lintula och Petsamo, klostret i norr. Klostret verkade nu i nära samråd med Valamo varifrån också den nya ledaren, igumenen Jakinf kom såsom också klostrets sista ledare prästmunken Paisi. Tidigare hade klostret valt en tillfällig administratör sinsemellan på samma sätt som vi idag gör i Finlands katolska kyrka. Jakinf införde en ny ordning för klostret med principen att vårt liv går som ett hjul mot evigheten. En annan princip var att en fattig kan få varan så gott som gratis medan den rike måste inte ha rätt att köpa billigt. 

Till klostret hörde på 1920-talet ca 800 ortodoxa troende. Då Paisi tog över ledarskapet fanns det ungefär 50 personer i klostret av vilka 21 var munkar. Före vinterkriget 1939 fanns endast 14 munkar kvar.

Den femte katastrofen – nickelfyndigheten

Följande katastrof var då man fann nickel i Petsamo 1922. Nu blev Petsamo ett strategiskt område som starkt intresserade de dåvarande stormakterna Tyskland, Ryssland och Britannien. Finland gav gruvrättigheterna till det globala gruvbolaget Mondi. Under kriget hade nazi-Tyskland 40 000 trupper på området och utnyttjade hänsynslöst klostrets fastigheter. En intressant observation är att arkitekten Lars Sonck ritade funkisbyggnader bl.a. arbetarbostäder på fabriksområdet. Spionaget var omfattande. Under åren 1940–1942 dömdes i Finland 4 412 finnar för spionage. Ett flertal arkebuserades. I Sovjetunionen arkebuserades miljontals personer för olika mer eller mindra klara orsaker. 

KGB och VALPO var aktiva gällande klostrets munkar. Prästmunken martyren Paisi sköts av Sovjetunionen som spion på julafton 1940 och ligger i massgraven Butovo söder om Moskva. Enligt rykten förflyttades dock hans kvarlevor till massgraven Levasovo söder om Sankt Petersburg. I denna massgrav ligger närmare 20 000 arkebuserade. Dr Kahla hade haft tillgång till KGB’s förhörsprotokoll och beslut gällande fader Paisi. Protokollen är mycket detaljerade och ger en bra bild av KGB’s förhörstaktik och värdegrund. Paisi dömdes först till tio års straff, men efter att han skrivit en klagan blev straffet dödsdom. 

Prästmunken och klostrets sista ledare Paisi har av Murmansk åklagarväsende år 2003 förklarats oskyldig till alla brott. Trots detta har den rysk-ortodoxa kyrkan inte hedrat honom som salig martyr fast 1774 andra getts denna status. Frågan är i sista hand politisk. Man vill inte längre lyfta synligt fram Stalins terror och omfattande avrättningar. Man vill endast hedra sina egna heliga och saliga martyrer inte utlänningar såsom finländare. 

Under kriget vandaliserades klostret i Petsamo av ryssar, tyskar och finnar. Trots kriget stannade en kärngrupp munkar kvar i klostret. Man anhöll många gånger om förflyttning, men kyrkostyrelsen i Finland beviljade dem inte det, i stället konfiskerades alla klostrets återstående värdeföremål och skickades till Kuopio.

Under Sovjetunionens anfallskrig 1944 förstördes klostret till grunden inklusive alla dess reliker. Den sista munken som verkat i Petsamo dog som 110 årig 1984. Petsamo är nu en del av Ryssland och inom ett strategiskt militärt, geopolitiskt område. 

Nytt hopp

Många anser att Rysslands andliga väckning börjar i norr. Där finns tusentals martyrer och deras blod kan inte ha gjutits förgäves. Pånyttfödelse fordrar blod och martyrer, på samma sätt som under de stora förföljelserna under romartiden och kyrkans tidiga historia som i detalj beskrivits av biskop Eusebius. Klostret i Petsamo har fått nytt liv efter det att det i åratal i hämlighet verkat inom Valamos, Konevitsas och Lintulas murar. Idag finns det i Petsamo, världens nordligaste kloster med en troende kristen gemenskap bestående främst av unga. Det finns en framtid. Livets hjul rullar vidare. 

Jan-Peter Paul 

Källa: Kahla E. (2020), Petsamon marttyyri ja maailman pohjoisin marttyyri, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki (319 sidor).

Foto: Ellisif Wessel: Petsamo klosterkyrka i Petjenga i vinterlandskap omkring 1911. Präster på väg hem.

Tietoja kirjoittajasta

Jan-Peter Paul

Ekon. dr. Jan-Peter Paul är docent och författare. Han har verkat i ledande ställning i näringslivet och inom EU-kommissionen. Han är aktiv i många organisationer inom den katolska kyrkan i Finland.

Uusin lehti ja arkisto

Uusimpia videoita

Ladataan...

Aihevalikko

Paavin twiitit

Paavin twiitit

Arkistot

Tilaa tiedotteemme