Gud är kärlek
Verket “Gud är kärlek” är en manifestation i ekumenik. Wilfrid Stinissen konstaterar i bokens efterskrift att det “är inte genom att se på varandras fel och brister som vi främjar ekumeniken, utan genom att tillsammans se på Jesus Kristus och låta oss dras med till denna gudomliga manet.”
Ekumeniken gäller inte bara de olika protestantiska men också olika frikyrkor. Även de ortodoxa kyrkorna är en del av denna process. Stinissen lyfter fram helgonet Lilla Teresa och konstaterar att hon var ett exempel på katolskt religiöst leverne också i det ortodoxa Ryssland. Även öppnandet av den heliga porten i Peterskyrkan under det heliga året 2000 av Johannes Paulus II, metropoliten Athanasios och den anglikanska ärkebiskopen Carey var en stark symbolisk handling i ekumenik.
Kardinal Arborelius och pastor Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen arbetade tillsammans i närmare tio år för att få sitt samlingsverk om Guds kärlek färdigt. Verket behandlar inte bara det gemensamma i kristen ekumenik. “Gud är en genom att vara tre.” Gud är en till sin natur, sitt väsen, men tre till personerna. Boken omfattar därför tre delar Fadern, Sonen och den Heliga Anden vilka bildar en integrerad enhet. De två första delarna hade publicerats i Svenska Dagbladet och den sist om den Heliga Anden uppkom senare. Kanske var den svår och mera krävande att sammanställa.
Utgångspunkten i verket är att Gud är kärlek. Den andra är att alla kristna bildar en gemenskap genom dopet. Det är samma argument som fader Robert de Caluwé, ledare för den Ekumeniska centret i Kvarnträsk, Esbo, alltid hävdade i sin verksamhet och predikningar. Det är viktigare att lyfta fram det som sammanbinder oss än det som skiljer oss åt. De olika temata bildar en dialog mellan Arborelius och Hedin. Först lägger Arborelius ned sina tankar och sedan Hedin. På detta sätt breddar de diskussionen, en dialog som kompletterar varandra. Läsaren får en mera omfattande och rikare bild och förståelse av de behandlade temata.
Första stycket – fadern
Stycket är uppdelad kring tio temata. Det första behandlar Gud som alltings ursprung. Gud Fader är “ursprunget utan ursprung”. Arborelius hävdar att allt liv är skapat för att återspegla något av Guds inre liv. Därför är allt liv så betydelsefullt. Död och förstörelse av liv är ett brott mot Gud själv. Den helige Franciskus hade en klar förståelse av detta. I och med att allt liv har sitt ursprung i Gud kan man inte ta existensen som givet eller som en självklarhet. Arborelius varnar för hur man förhåller sig till livets gåva i bredare bemärkelse. Gud kommer av var och en av oss att kräva räkenskap hur vi hanterar naturens alla skatter. Vi har ju fått ansvaret att vårda och vörda skapelsen och att föra livet vidare.
Gud förväntar gudsfruktan, lydnad, rättfärdighet och sanning. Han straffar strängt, men förlåter och förbarmar sig också. Gud som Fader har större omsorg och kärlek till sitt barn, till var och en av oss, än all moderskärlek. Arborelius hävdar att äktenskapet är sakrament och tecken på den eviga kärleken mellan Gud och hans folk. Det oupplösliga äktenskapet, speciellt under vår tid, får en revolutionär innebörd. Det ligger något subversivt i att hålla fast vid sin äkta hälft hela livet. Författaren går längre då han hävdar att äktenskapet bygger på vår möjlighet att ta ut evigheten i förskott just genom kärlek.
Gud överger oss aldrig. Arborelius konstaterar att allt som sker i vårt liv är i sista hand ett uttryck för Faderns försyn och omsorg. Detta fordrar stor tro och stort mod hos oss. “Ingenting är riktigt slutgiltigt och avgjort förrän det har prövats och renats i hans kärlek och degel.”
Kardinalen lyfter fram bönens betydelse, i första hand bönen Fader vår som vi fick av Gud själv. Han konstaterar:
“Att be är att inandas Guds evighet. Vi förflyttas ut ur tidens fängelse och tar ut något av tidlöshetens atmosfär redan här och nu. Därför är det så svårt att be.”
Vi är kallade till ständig bön. Tystnaden har en speciell roll i böne-arbetet. Man talar om den heliga tystnaden. Det gäller för oss att hitta vår “öken” var vi kan be lungt och i tro. Jungfru Marias man, den helige Josef, är ett ideal för manlighet och dess egenskaper ödmjukhet, saktmodig och ohörsamhet. Han är vår läromästare i bönens väg enligt den heliga Teresa av Avila. Bön är “i första hand att lyssna till Guds röst och inte prata på. Det tysta och lyhörda lyssnandet till Faderns röst är kärnan i den kristna bönen.”
Bönen är också den bästa gåvan man kan ge. Den fattige kan alltid be. Detta är den fattiges rikedom.
“Jesus försöker hela tiden lära sina läroungar att inte söka det höga och fina utan att vara ödmjuka och gå vägen som Therese av Jesusbarnet säger. Vi bjuds att söka den sista och minsta platsen. Vi övertalas att göra oss små och obetydliga” konstaterar Arborelius.
Vi är alla pilgrimer på väg till fullheten i Gud. Det kristna livet är en växtprocess.
Andra stycket – sonen
Det andra stycket är uppdelat i åtta temata. Jesus är vägen, sanningen och livet. Frågan är om vi vågar följa honom i dagens värld. De första temata diskuterar Jesus som Guds son och Marias son, Jesus som korsfäst och uppståndelsen. Jesus är nyckeln till vår frälsning.
Gud har uppenbarat sig i Jesus. De heliga märks igen i omständigheter som är minst fromma och andliga. Äkta helighet märks i vardagen. En kristens synd åter får tron att vackla. Arborelius förklarar dagens folksjukdom genom att beskriva den med fem faktorer:
En gnagande känsla av missnöje som finns i jakten efter omedelbar behovstillfredsställelse. Konsumtion och jagande efter pengar kan aldrig ge en hjärtats ro.
Man litar inte på någon eller något. Grundtilliten och grundtryggheten har gått förlorad. Man lever i ständig misstro.
En känsla av misströstan, hopplöshet och meningslöshet. Man lever som ett levande lik.
Misstänksamhet. Man misstänker allt och alla. Man lever individualistiskt med “jag” i centrum.
Missmod, livet går i moll. Livet är då utan riktning och mål. Man flyter från en dag till en annan, egentligen utan mening.
Korset är den kristnas främsta symbol och kännetecken. Utan uppståndelsen finns ingen kristendom. Dessa två hänger ihop. För att upptäcka Guds närvaro måste vi gå in på den mystiska vägen eller ett liv i ständig bön.
Tredje stycket – den heliga anden
Detta stycke består av sju temata. Den skrevs sist kanske för att Guds tredje väsen den Heliga Anden var svårast att diskutera och förklara. Anden ger liv. Kyrkan för vidare Guds frälsningsplan på jorden. Anden förnyar kyrkan.
Arborelius påpekar att skapelsen är och förblir en andlig mötesplats mellan oss skapade varelser och vår Skapare och Gud. Det är Anden som är livgivaren. Därför måste vi vårda och vörda skapelsen.
Kardinal Arborelius beskriver den Heliga Andens väsen:
“Allt som är sant, gott och skönt kommer i sista hand från Gud’s Ande. Anden ’blåser vart den vill’. Ingen människa är hermetiskt tillsluten för hans verkan. Anden kan smyga sig in överallt. Det går helt enkelt inte att stänga ut Anden.”
När Gud vill fylla någon med sin Ande blir det alltid till nytta i praktiken. Det sker alltid stora stora ting för folkets bästa och i sista hand till Guds ära. Anden förnyar, förvandlar, omformar och omvandlar. Vi är som lera i krukmakarens händer. Vi formas om och om igen. Det är Anden som möjliggör varje möte, varje bön, varje sann och äkta relation. Anden är oavbrutet verksam djupt inom oss. Han har förkärlek till de fattiga, de rika skickar han tomhänta bort. Anden är vår hjälpare, tröstare som bryter in med kraft och myndighet i vår tillvaro och styr den mot Jesus Kristus. Anden är fridens och fredens Ande, men också stridens Ande då det behövs.
Andens frukter är: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Anden är den som insätter profeter i Kyrkan, utbildar lärare, ger förmågan att tala i tungor, utför kraftgärningar och helbrägdagörelser, gör under, styr rådsbeslut och ordnar och fördelar de andra karismatiska gåvorna.
Arborelius varnar oss. Vi måste ta den tid vi lever på blodigaste allvar. Tiden mellan tid och evighet är tydligast i sakramenten vilka är de synliga, jordiska tecken på Guds osynliga, himmelska verklighet. De fattiga är Guds gåva till oss. “Vi skall ge dem det som finns på era fat, så blir allt rent för er.” Vår evighet beror ju på hur vi levt här på jorden. Vi är indragna i den treeniga Gudens liv. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus. Den Heliga Anden är garanten för detta.
Biskop Dom Helder Camara (1909–1999) skriver om vårt liv som pilgrimer här på jorden följande dikt:
När din lilla båt
har legat så länge
för ankar i hamnen
att du börjar få för dig
att den är ett hus,
när din lilla båt
börjar skjuta rötter
i gyttjan vid kajen,
då är det dags att styra ut!
Till varje pris måste du rädda
båtens seglarsjäl
och din egen pilgrimssjäl.
Sammelverket “Gud är kärlek” är ett exempel på god ekumenik. Den är också ett verk som kan vägleda oss i det dagliga livet. Verket borde läsas i delar. Man kan alltid gå tillbaka till en text för att läsa den och kanske få en större förståelse och inblick på vad författaren försöker säga.
Jan-Peter Paul
Källa:
Arborelius, Anders och Hedin, Sten-Gunnar:
Gud är kärlek, Libris, Stockholm 2021. 346 sidor.
