Valitse Sivu

En ohållbar situation i en hållbar religion – en nyårsbetraktelse

En ohållbar situation i en hållbar religion – en nyårsbetraktelse

Sedan fornkyrkans tid ingår det andliga livet i bön och studier och troheten till de moraliska normerna ett oupplösligt förbund. Ja, det måste vara så, men i realiteten stämmer det inte alltid.  

För många subjektivt tänkande uttolkare av vår religion kan man hålla isär begreppen och i undervisning av de troende satsa på tankar om en gradvis anslutning till de moraliska normerna. Med en uppfattning om den gradvisa anslutningen till katolsk lära säger till exempel gifta par att ”de är öppna för livet”, alltså för barn, i sitt äktenskapliga livsperspektiv, men att de själva bestämmer över den äktenskapliga aktens fruktsamhet varje gång makarna förenas sexuellt. ”Ja, vi vet vad Kyrkan säger, men är det för alltid?”  

Det är dubbel oärlighet av två skäl: kristna som prioriterar det spirituella livet skjuter på sin inställning till normerna och vill inte säga om de erkänner dem eller inte. De förbinder sig inte heller att i ett senare skede i praktiken ge sitt fulla stöd till de moraliska normerna för äktenskapet. De pausar sina beslut och sin trohet till katolsk lära innan äktenskapet ingås, när det ingås och när det pågår (Äktenskapets sakrament är oupplösligt och pågående under hela äktenskapets livstid).  

Religionens faktiska hållbarhet genom tiden

Vår katolska religion är en hållbar religion. Det betyder att den inte påverkas till sitt innehåll av utifrån kommande influenser, som till exempel socioekonomiska, demokratiska, psykologiska eller filosofiska. Å andra sidan angrips vår religion hela tiden just därför att den står på en grund som är given i tron på Uppenbarelsen i Jesus Kristus. I Honom inträder vi i en förbindelse med vår Skapare och Fader i himlen, Jesu Kristi Fader, som sänt Honom till oss som Frälsare och enda vägledare på den jordiska vandringen i mänskligt liv. Han och Fadern sänder Anden som undervisar det troende Guds folk, Kyrkan, om det Jesus sagt i sin undervisning och genom tecknen. 

Den vandringen leder till det eviga livet i gemenskap med Gud fram till den Yttersta Domen. Den dagen skall alla uppväckas ur sin biologiska död och ingå i den Nya Skapelsen – eller fördrivas från den för all evighet. Det betyder att alla människor måste ta ställning för tron på Jesus Kristus som mänsklighetens enda Frälsare. 

Tecknet på förbundet med Fadern genom Sonen och den Helige Ande är, här i livet i Kyrkans gemenskap, tillträdet till den heliga Kommunionen, det vill säga rätten att som Guds barn ta emot Frälsaren Jesus Kristus som Livets bröd i den eukaristiska offermåltiden. Det är det som är meningen med deltagandet i den heliga mässan och med lydnaden till söndagsplikten. Det är en nödvändighet, inte ett fritt val. Mässan frambärs av efterträdarna till Jesu tolv apostlar, det vill säga de katolska biskoparna och de av dessa biskopar vigda medarbetarna, de katolska prästerna. 

Det som förenar dessa präster är vigningen till präst i den apostoliska successionen. Utanför denna succession finns andra ämbeten och tjänster men de är inte förenade med apostlarnas efterträdare som själva inte kan ha gemenskap i Kristi enda Kyrka utan att vara helt förenade med aposteln Petrus efterträdare, påven. Det innebär att hela Kyrkan hålls samman i en hierarkisk princip genom vigningar till tjänande.         

Med påvarna som apostlarnas efterträdare och som Kristi ställföreträdare i den kyrkliga gemenskapen är den katolska religionen hållbar för alla tider, till tidens slut, men inte av det skälet samtidigt befriad från splittringar och konflikter. Biskopar kan tvingas avgå, påvar kan missbruka det petrinska ämbetet och tvingas avgå. 

En ohållbar situation i en hållbar religion

Om någon nu hävdar att personer i Kyrkan som lever i oordnade personliga relationer, till exempel då gifta skilt sig och gift om sig, eller då personer av samma kön lever i livsgemenskap som innebär sexuell samlevnad, ändå – under vissa omständigheter – skall kunna ta emot den heliga Kommunionen i mässan, eller utanför mässan i sjukkommunionen, förutsätter det att personen själv – eller personerna – antar att de inte varit sakramentalt gifta i  det förbund de en gång ingått med en annan person som – liksom personen själv – samtyckt till äktenskapets mening och syfte. Eller – om de är samkönade – att de inte anser att fruktsamheten hör till äktenskapets mening och syfte. 

De kan mena att de inte trott på äktenskapets förbund som ett oupplösligt förbund i samklang med Jesu ord, ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt ” (Mk 10:9).  

Om någon katolsk biskop eller kardinal nu menar att en erfaren själasörjare, präst och biktfader, kan anvisa en form av bekännelse av relationens misslyckande och botgöring i vad som kallas ”internt forum” – alltså ett personligt samråd med Gud i samvetet – kommer det att bero på den frånskilde omgiftes subjektiva bedömning av det ingångna äktenskapet och biktfaderns egen inställning till oupplösligheten och till den gradvisa anslutningen till de existerande kyrkliga normer som gäller sexualiteten. 

Den – eller de – som alltså skulle söka en befrielse från en bindande norm (äktenskap mellan personer av olika kön) skulle med stor sannolikhet söka en biktfader vars inställning är känd. Man skulle veta vilken präst som inte utan domslut i äktenskaplig domstol (Officialatet) skulle ogiltigförklara ett ingånget tidigare äktenskap och vilken präst som i samtal skulle stödja den frånskilde omgiftes egen bedömning att kraven på äktenskapligt samtycke saknades eller var otillräckligt. 

Den pastorala situation som då skulle sprida sig i Kyrkan skulle vara ohållbar därför att ingen längre då kan veta vad som är en bindande moralisk norm och vad som inte är en bindande moralisk norm. Normen som uppfattas som universell kommer bara att vara en subjektiv norm som inte kan leda samvetet till ett rättrådigt eller rättfärdigt beslut till handlande. 

Präster skulle bli anlitade mer för att få erkännande av undantag från äktenskapets oupplöslighet än för att försäkra sig om dess bestående kraft och giltighet. 

Likaså skulle präster som verkar i kulturer där polygami är uråldrig och accepterad få spela rollen som domare huruvida polygami skulle vara ett allvarligt hinder eller inte ett hinder för att som döpt få tillträde till den heliga kommunionen.   

Den pastorala situationen skulle också under sådana omständigheter vara ohållbar därför att ingen då kan veta om normen det på Guds Ord oupplösliga  äktenskapet är en universellt gällande norm eller inte.

 Den skulle vara ohållbar också av det skälet att alla handlingar skulle ”bedömas genom att betrakta avsikten som står bakom dem eller omständigheterna (omgivning, socialt tryck, tvång eller nödvändighet att handla etc)”, som Katekesen säger (1756). 

Det är inte svårt att föreställa sig att enheten i tron och moralen skulle gå förlorad i och mellan församlingar, om än inte i Kyrkan som helhet. Kyrkan kommer aldrig att gå under. 

Det är biskoparnas och prästernas viktigaste pastorala uppgift att bevara enheten i tron och inte tillåta den att urholkas av tidens påverkan. 

Vår katolska religion är en hållbar religion

Men värderingar och attityder av subjektiv art gör den pastorala situationen ohållbar. Den karismatiska betoningen av ”det grundläggande valet”, i alla dess spirituella olikheter, kan inte överbrygga klyftan mellan andligheten och den av Gud skapade naturliga lagen och dess förklaringar genom magisteriums undervisning. 

”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus Kristus. Sanningen kan inte vara av människan konstruerad, eftersom den är av Gud given och uppenbarad. Den måste forma samvetet – det av Gud i skapelsen givna samvetet.  

Det betyder också detta nya år 2020 en prövningens tid för alla, till dess Kyrkan klart och tydligt anger vad som är Sanningen i denna fråga om kommunionen och upprepar sin traditionella position. 

En anpassning till förändringar i människors levnadssätt kan aldrig innebära en ny evangelisation, tvärtom leder det till en framgång för sekularismen och ett ökat avfall från Kyrkan. Utvecklingen låter sig delvis kartläggas: i vissa regioner råder en tilltagande prästbrist, i andra är prästseminarierna överfulla. 

Själarnas frälsning är beroende av att det andliga livet och de moraliska normerna bevaras i enhet och inte skiljs åt. Det är alltid möjligt eftersom den katolska religionen är en hållbar religion.

Diakon Göran Fäldt

– Publicerat ursprungligt i Katolsk Horisont.

Tietoja kirjoittajasta

Göran Fäldt

Göran Fäldt är diakon i Stockholms katolska stift. Han är ordförande i Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, KUÄF.

Uusin lehti ja arkisto

Uusimpia videoita

Ladataan...

Aihevalikko

Paavin twiitit

Paavin twiitit

Arkistot

Tilaa tiedotteemme