Själen – människans eviga dimension

Människan har samtidigt både en andlig och en kroppslig dimension. Själen är det element som är människans spirituella eller andliga dimension. Kroppen är själens boning, men kroppen och själen bildar en odelbar enhet och helhet. Det är Gud, närmare bestämt den Heliga Anden, som vid befruktnings ögonblicket ger individen hans eller hennes odödliga själ. Vid döden upphör inte denna helhet fast kroppen ruttnar bort. Själens existens fortsätter. Vid uppståndelsen återförs själen och kroppen till en (ny) helhet.  

Man kan fråga sig hur kyrkan kom till denna uppfattning av förhållandet mellan själ och kropp.   Själen existens var diffus och oklart under antiken. Flera filosofer försökte utveckla teorier kring själens natur och uppkomst bl.a. Platon, Aristoteles, Plotinos och många andra. Den kristna kyrkans teologi kring själen och dess natur definierades redan i ur kyrkan under 300 och 400 talen. 

ANTIKEN

I antiken kände man till begreppet psyke, med vilket man förstod alltings livskraft. Detta gällde allt levande inklusive växter. Själen/psyke kopplades ihop med ett antal mänskliga egenskaper och behov såsom åtrå, hunger och andra begär som individen ville tillfredsställa. För att skilja på  människans andliga och immateriella behov, från andra levande varelsers, började man använde begreppet nous. Platon skiljde på kroppens och själens natur. Enligt honom var kroppen förgänglig medan själen evig. För Platon var dock själens uppkomst en enigma. För honom var själen en slags minne från tidigare perioder eller liv, ett slags hårdskiva för hurudan individen är. I och med att själen fanns till före kroppen måste filosoferna “korrigera” dess minne från dåliga eller skadliga element såsom njutningar och åtrå. 

 Aristoteles ansåg att själen kan inte existera utan den mänskliga kroppen. Själen och kroppen bildar två element som finns hos människan liksom två olika sammanbundna naturer. Kroppens funktion var att verka som ett element eller ett forum för själen. Enligt Aristoteles var själen en del av nous och vår gudomlighet och sålunda evig.

Epikuros ansåg att allt är materia även själen som består av otroligt litet och fint material som spridit sig inom och genom hela den mänskliga kroppen. Människan är liksom genomsyrad av “själ”. 

Plotinos å sin sida ansåg att själen är mera verklig än kroppen och representerar en “högre” verklighet. Hos honom är psyke och nous samma sak. Nous representerar det andliga och psyke det jordiska. I antiken ansåg man att dessa två element bildar en helhet. 

KRISTENDOMEN

Den tidiga kristendomen hade ingen klar uppfattning om själen och dess natur. Man hade inte ens definierat begreppet. Kristendomen grundade sin uppfattning av själen och dess natur på de grekiska filosoferna samt den judiska religiösa traditionen. Det som var klart från början var att den kristnas inre “liv” fortsätter efter döden. Det var ju Gud själv som blåste liv i Adam den första människan. Ursprungligen  används termerna psyke, nous, och den nya termen pneuma om varandra. Man definierade psyke som den naturliga livet och pneuma som det som hänger ihop med Guds Ande. Aposten Paulus lämnade termen ambivalent. Människan är inte Gud därför förklarar Seppälä (2021) att själen alltid sammankopplas till den mänskliga kroppen. Det är just i kroppen, som är Guds spegel (ikon), var själen kan leva evigt. 

Det är endast Gud som är utanför tiden och utan kropp. Det är endast det skapade som är bundet av och till tid och rum. Därför representerar själen något som man inte kan uppfatta med mänskliga sinnen eller vetenskapliga metoder. Den är inte mänsklig eller jordisk materia. 

Den kristna uppfattningen av själen och dess natur är att

• Själen är skapad.
• Den är eller finns i hela kroppen inte i någon del av den.
• Själen är inte underställd kroppen för den har inte sitt ursprung i kroppen.
• Själen är evig och en enastående gåva av Guds nåd till oss.
• Vi har fått en själ tack vare Guds godhet till oss.  
• Själen uppkommer vid befruktningsögonblicket. Därför är en abort en stor synd mot Gud isynnerhet  den Heliga Anden. 
• Själen är livets grundelement och är alltid i rörelse.
• Själen gör människan till Guds avbild och står för allt gott såsom möjligheten att tänka, älska, frihet, kreativitet, skönhet och godhet. 
• Själen är varken feminin eller maskulin. 

Seppälä (2021) hävdar att den viktigaste i människans frälsningsplan är Marias befruktning av den Heliga Anden. Han anser att denna händelse är mera betydelsefull än julen då Jesus föddes. I den kristna traditionen har kroppen alltid haft en stor betydelse, bröllopet i Kana och den sista nattvarden (födoämnen), Kristi lidande på korset, hans död och uppståndelse (allting hände i samband med hans kropp), de kristna traditionerna (krusifixet, ikonerna, statyerna och bilderna  av Maria och helgonen etc). Kroppens användning för helgande i pilgrimsfärder, fasta, festmåltider etc. allting sker med kroppen. Förhållandet mellan kroppen och själen är ett. Vardera stöder varandra. Kroppen är själens spegel (ikon). Det asketiska- och bönelivet syns i ens kropp. Det är i kroppen som vi kan be och helga oss till Gud. Den helige Krysostomos jämförde kroppen och själen som ett kärleksfullt äktenskap var mannen och hustrun helgar varandra. Det är just genom kroppen som vi kan ära Gud på jorden. 

Vårt liv i kroppen här på jorden påverkar vårt framtida kroppsliga liv i evigheten. Därför är kroppen så viktig. Hur vi använder vår kropp är livsviktigt för vår framtid. Den Heliga Andens gåvor finns i själens natur. Det var ju han som gav oss själen. Bönen har här en speciell betydelse. Att kommunicera med Gud är en av den Heliga Andens gåvor. Dessa verkställs via själen men tar sitt uttryck i och via kroppen. Bönen å anda sidan sker genom själen och dess påverkan. Själen och kroppen verkar i harmoni med varandra. Strävan efter personlig helighet sker dock i och genom kroppen. 

LIVET EFTER DÖDEN ENLIGT DE KLASSISKA FILOSOFERNA  

Sokrates hävdade att själen är odödlig. Orsaken är att själen består av odödliga element i motsats till kroppen. Platon utvecklade tankegången och konstaterade att själen sätter allting kontinuerligt i rörelse och som “livets motor” är den odödlig. Utan själ finns ingen rörelse dvs liv. Tankegångarna utvecklades på 400 talet före Kristus och grundades på följande argument:

• Själen är evig för den är till sin natur odelbar.
• Själen är minnets boning. Det är i själen som vi kommer ihåg det som hänt tidigare i vår existens och i våra liv.

Döden är enligt Platon ingen sorglig företeelse. Det är i kroppen som vi upplever alla obehagliga känslor. I döden lever i vi ro och lugn i ett slags dödens kollektiv. Platon argumenterade för och trodde på själens odödlighet. Den fanns till för livet i en kropp ( i tiden) och efter det att kroppen dött och ruttnat. Både Platon och Aristoteles ansåg att det som som uppkommer i tiden också dör bort i tiden. Platon ansåg att själen inte hade en början och sålunda inget slut – den är evig. Artistoteles ansåg att själen dör för den har en början och måste sålunda också ha ett slut. För honom var själen inte evig.

DEN KRISTNA UPPFATTNINGEN OM DÖDEN

Det var Kristus som öppnade dörren till det eviga livet. Själen är evig genom Guds nåd och kärlek till oss. Detta är unikt för kristendomen. Den personliga själen har inte alltid funnits utan den kommer till individen vid individens befruktning. 

Läran om vad som händer efter döden är inte speciellt explicit i den kristna dogmatiken. Efter kroppens död förflyttas själen till ett läge var den väntar på den sista uppståndelsen och den slutgiltiga domen. Det är synnerligen viktigt att be för de avlidna för deras existens fortsatte efter kroppens död. Påven Fransiskus hävdade att dödsögonblicket kommer att vara en överraskning för var och en. Vissa själar kommer att existera i en paradisisk omgivning medan andra upplever existensen efter döden som en brännande smärta. Allt är beroende på hur man levt sitt liv här på jorden. Enligt den ortodoxa men också katolska traditionen är Gud kärlek och god. Envar som söker Gud har möjlighet att få del av Guds nåd. Under vårt liv på jorden skall vi ständigt söka helighet och leva på ett sätt var vi “blir heligare”. Detta är möjligt med den Heliga Andens stöd och hjälp. Döden är ingen förskräckelse och altings slut utan porten till ett nytt liv..

DEN KATOLSKA TRADITIONEN

 I den katolska katekesen (#1020 – 1050) kan vi läsa vad var och en av oss upplever vid dödsögonblicket dvs en slutgiltig dom. Alternativen är två. Antingen blir man dömd till ett välsignat tillstånd i Kristus i himmelen. I vissa fall kan det vara fråga om en reningsprocess, dvs en tid i skärselden, purgatorium. Det andra alternativet är att själen omedelbart bli dömd till evig förbannelse dvs till helvetet. 

I himlen ser själen Gud ansikte mot ansikte. I skärselden upplever själen en annorlunda existens, en reningsprocess. För att lätta på denna process är det viktigt att be för de döda. Deras lidande lindras och tiden i skärselden kanske förkortas. De döda kan inte längre be för sig själva för deras framtid i evigheten är nu helt i Guds hand. Gud är kärlek därför beaktar han våra personliga och kyrkans förböner samt själamässor för den döda. Gud vill ju att ingen skall gå förlorad. 

En själ hamnar i helvetet om personen under sin livstid på jorden allvarligt syndar mot Guds kärlek dvs man syndar mot Gud själv, sin granne/medmänniska eller sig själv. Den som hatar sin medmänniska begår enligt den kristna tron en form av mord. Den som inte älskar alla sin medmänniskor kan inte få del av Guds kärlek. Det är egentligen fråga om att man frivilligt exkluderar sig från Gud och hans kärlek till oss. Den som begår dödliga synder eller frivilligt exkluderar sig från Guds kärlek hamnar i helvetet. Helvetet är ett ställe var man för evigt är skild från Gud. Ingen är predestinerad till helvetet. Om man ångrar sina synder i en giltig bikt får man syndernas förlåtelse och kommer på nytt under Gud nåd. Människan kan genom sin fria vilja och beslut att skilja sig från Gud och därmed uppleva de förskräckliga konsekvenserna av detta. Vid världens slut återförs själen till kroppen och bildar på nytt en helhet, en person. Detta är vår tro. 

Jan-Peter Paul

Källor

Catechism of the Catholic Church, (1994) Geoffrey Chapman, London, UK

Seppälä, Serafim (2021) Antiikista Bysanttiin, Gaudeamus, Helsinki (448 sidor)

.

Bild: Louis Janmot, ”Le vol de l’âme”