Gud är kärlek

I bergspredikan behandlar Jesus Kristus utförligt innebörden av begreppet kärlek. Han säger:

”I haven hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn: han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra inte publikanerna det samma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, var synnerligt gören I därmed? Göra inte hedningarna detsamma? Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.“ (Matteus 5:43-48)

Begreppet kärlek har flera dimensioner och är rikt i symbolik. Traditionellt förknippas begreppet ihop med Guds kärlek till oss och därmed vår genkärlek till honom. I den västerländska kulturtraditionen har vi ett antal begrepp vilka sammankopplas på ett eller annat sätt med ordet kärlek. Dessa begrepp är STORGE, EROS, PHILIA och AGAPE.

Kärleks- och vänskapsbegrepp 

Med begreppet storge förstås tyckande, man tycker om något såsom ett djur t.ex. en hund eller man tycker om en annan människa inom en förening eller fritidsklubb. Begreppet eros omfattar en känsla av passion till något estetiskt, efterlängtat eller vackert. Ordet eros sammankopplas också till sexuell passion och fysisk sexualitet. Philia omfattar vänskap mellan individer vilka delar liknande intressen och värderingar. Slutligen begreppet agape omfattar begreppet caritas eller oegennyttig kärlek till en annan på samma sätt som Gud genom sin sons Jesus Kristus död visade kärlek till oss människor och befriade oss från arvssynden. 

Kreeft (2020) diskuterar i omfattande grad begreppet agape. Han hänvisar till Thomas av Aquinos definition av kristen kärlek enligt vilken agape definieras som viljan att göra gott åt en annan person. Agape är alltid aktivt och konkret. Man gör någonting frivilligt utan tvång. Man gör ett “kärleksarbete”. Agape är inte en känsla utan går mycket längre. Här hänvisar Kreeft till den ryska författaren Dostoyevski som beskriver agape-kärlek som något “hårt och förfärligt”, men värdefullt som en diamant. Känslor eller philia är som drömmar lätta att utföra, oftast passiva och spontana. De har ingen djup eller större mening. 

Agape

Agape är alltid något konkret. Jesus sa aldrig att vi skulle “rädda eller älska hela humaniteten”. Kärleken begränsas till ens nästa och granne eller till ens omedelbara närhet dvs dem som man har något att göra med: ens vänner, arbetskamrater, de som man möter dagligen på gatan. Man borde kunna namnge dem. Agape är alltid mer än bara visad vänlighet eller hövlighet. Då man lever i Guds kärlek ger man alltid något av sig själv till sin nästan. Man utsätter sig för något och tar en risk. Man inser att man egentligen inte ägar någonting. Allting är en gåva från Gud såsom ens hälsa, status i livet, förvärvad egendom – allting. Man är egentligen ingenting, utan allt är slutligen från Gud. Denna förståelse fanns och finns hos helgonen och de som söker närhet med Gud. 

Mystikern skriver i The Cloud of Unknowing (min översättning): 

“Alla är hans vänner och ingen hans fiende. Alle de som plågar honom och gör honom olycklig på jorden är hans speciella vänner. Han har viljan att göra dem lika mycket eller mera gott än åt dem som är hans närmaste vänner.”

Begreppet kärlek (charity) behandlas ytligt in den kanoniska lagen (#839:1 och 1254:2). Den kristna kärleken ingår i en förteckning över medel som helgar. Övriga medel som den kanoniska lagen nämner är bönen och goda gärningar. Den kristna kärleken borde omfatta de fattiga (the needy).  

Katekesen 

Den katolska kyrkans katekes behandlar den kristna kärleken (agape) på ett omfattande sätt. Katekesen definierar den kristna kärleken som att ha viljan att göra gott för en annan. Man vill att det går bra för andra och man gör allt för att göra detta möjligt. Katekesen hävdar att endast de goda kan älskas dvs man kan inte älska det onda. Passioner eller eros kan antingen vara gott eller ont beroende om det hör till det goda eller onda. (#1766). Katekesen hävdar att kärleken mellan man och kvinna är en bild av Guds kärlek till oss. Dess främsta uppgift är att göra Guds vilja. Guds kärlek till oss innebär att äktenskapet inte kan brytas och att parterna skall vara trogna gentemot varandra och vara öppna för att få barn. De skall vara exempel på kristna värderingar (#1643). 

Kärlek (charity) innebär att vi älskar Gud över allt annat och våra grannar/medmänniskor som oss själva för att Gud först älskat oss. (#1822) Detta kallas även för den Gyllene Regeln. “Kärleken är .. lagen i dess fullhet.” (Rom. 13:8-10, KKK #1824)

Paulus skriver om kärleken i sitt brev till Korintierna (13:1-13):

“Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag om intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gang. 

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker inte sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken förgår aldrig….Så bliva de bestående, dessa tre; tron, hoppet kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.”

Kyrkan behandlar i katekesen förhållandet mellan Guds kärlek och synd. För att inse sin synd måste individen förstå att något verkligen är en synd. Utan denna förståelse kan individen inte få förlåtelse för sin synd. När man förstått att något är en synd får man två gåvor av Gud. Dels syndens förlåtelse i bikten och säkerheten om sin egen frälsning (#1829). En allvarlig synd (dödssynd) förstör kärleksgåvan och bryter individens förhållande till Gud som är kärlek. En allvarlig synd kan endast förlåtas genom en ärligt bikt som möjliggör ett nytt förhållande till Gud grundat på kärlek. En allvarlig synd bör omfatta följande element; (1) man bryter mot ett eller flera av de tio budorden på ett allvarligt sätt, (2) man syndar fullt medveten om att det är en allvarlig synd och (3) synden görs av fri vilja. (#1854-1973) Den allvarligaste synden är sådan som man gör för att skada någon, man väljer att göra det onda (#1860). 

Konsekvenserna av en allvarlig synd är att man begår synden mot kärleksbudet. Man förlorar Guds nåd och hans förlåtelse. Man blir exkluderad från Guds rike. Det finns inget återvändo (#1861). En allvarlig synd är då man hedar mot den Heliga Anden. Den kan inte förlåtas och man blir skyldig till evig synd (eternal sin). En sådan synd innebär att man avvisar eller förkastar Guds nåd och man förlorar sin moraliska levnadsbas. (#1864) Man kan alltså frivilligt välja att bli utanför Guds nåd. 

Andra Vatikankonciliet

Det Andra Vatikankonciliet behandlade den kristna kärleken i förhållande till begreppet agape. Konciliet ansåg att man har ett ansvar för de fattiga i hela världen. Lekmännen borde i mån av möjlighet stöda och hjälpa all social och annan hjälpverksamhet. Hjälpen borde vara allmän och gälla alla hjälporganisationer oberoende av religiös backgrund. Konciliet behandlade också Kristi bud om att älska sina fiender. Detta innebär att katoliker måste förlåta sina fiender i bl.a. krigszoner och andra svåra kulturella och samhälleliga situationer. Den kristna solidariteten måste ständigt öka och omfatta allt fler fiender och andra som gjort en illa. (Vatican II, Chapter II)

Den kristna kärleken är till sin natur mycket allvarlig för den gäller Gud direkt – Gud är kärlek. Om vi vill leva i hans kärlek måste vi ständigt vara medvetna om vad vi gör eller låter bli att göra. Vi kan inte vara passiva för Guds kärlek är aktiv och omfattar handling. Man måste vara inblandad i världen. Såsom påven Franciscus konstaterar gällande världens tillstånd är det nu tiden för aktivt deltagande i att lösa dess problem. För den som inte har förmågan eller kanske inte heller viljan att blanda sig i att lösa problemen finns det ingen annan lösning, enligt honom, än att be rosenkransen. 

Det är nu tid för varje troende kristen och i synnerhet för varje katolik att i mån av sina möjligheter befatta sig med, att inom sin egen gemenskap, försöka lösa bl.a miljöproblem, problemen med överkonsumtion som tär på jordens begränsade resurser. Men den aktiva verksamheten är mera omfattande. Vi måste befatta oss med dagens sociala problem, fattigdomen, utnyttjandet av de svaga i samhället, barnarbetskraft, slaveri och andra sociala orättvisor. Det räcker inte längre att endast passivt iaktta vad som händer i vår omgivning. Vi måste följa påven Franciscus kallelse till att aktivt i mån av möjlighet bekämpa vår tids orättvisor.

Jan-Peter Paul

Källor

• Blackburn (J. 2019): How does the Church define Love?, Wikipedia 
• Catechism of the Catholic Church (1994) Geoffrey Chapman, London
• The Cloud of Unknowing (2001) Penguin Group, London
• The Code of the Canon Law (1984), Harper Collins Publishers,  London
• Kreeft R. (2010) What is Love?, Envoy Magazine, The Envoy Institute of Belmont Abbey Collage, Summer 2010, UK (see Catholic Culture Org.) 
• Vatican Council II, Vol.1, (1975) Costello Publishing Company, New York