Valitse Sivu

Det kristna hoppet i den katolska tron

Det kristna hoppet i den katolska tron

Begreppet hopp är en integrerad och viktig del av den kristna katolska tron. Efter Kristi död och uppståndelse lever vi i hoppet om hans återkomst och därför också av vår uppståndelse. De tidiga kristna trodde att Kristus skulle komma tillbaka redan under deras livstid. Så var inte fallet. Under kristendomens 2000-åriga historia har man vid olika tillfällen förutspått hans återkomst i synnerhet i samband med dramatiska eller avgörande händelser eller tidsperioder. Stora olycka och samhälleliga omvälvningar, krig och naturkatastrofer har ofta sammankopplats och tolkats som signaler av Kristi återkomst till jorden. Hans återkomst är avgörande för vår kollektiva frälsning och livet i himmelen. Jämna årtusenden såsom år 1000 efter Kristi födelse var också en period av väntan och förväntan. Många kristna frikyrkor har också tolkat tidpunkten för Kristi återkomst på sina sätt. Kristendomen är en tro var vi väntar och hoppas. 

Jag mins hur min mormor som bodde i det ryska Ingermanland ofta nämnde förväntningar om Kristi återkomst som man trodde på i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Människor sålde sin egendom, gav åt de fattiga och sökte sig tillsammans för att mota Kristus under böner och sjungande av psalmer. 

Förväntningar är givetvis inte det samma som hopp i synnerhet det kristna hoppet. Vår religion är hoppets religion. Vi tror för att vi hoppas. Vi hoppas för att vi tror. Egentligen finns det i vår existens endast ett hopp som grundar sig på tro. Tron liksom hoppet finns utskrivet i det första budordet. Det är egentligen det som styr hela vår existens och religiositet: “Jag är Herren din Gud”. Allt annat och alla andra trossatser i vår tro kommer från detta budord. Det är grunden. 

Ett liv utan Gud

Att leva utan Gud är att leva i tomhet, utan hopp. Man lever då endast för sig själv och för att tillfredsställa sina egna timliga behov. Påven Franciskus sade så väl i en av sina predikningar att vid döden försvinner allt, all möda och besvär var förgäves såsom alla strävanden, uppoffringar, karriären, utmärkelser och titlar, berömmelse och rikedomar. Om dessa var livets mening var livet också förgäves. Man dog utan hopp. Ingen ber för en eller bryr sig om en. En vandring genom Sandudds gravgård i Helsingfors sätter livet i perspektiv. Kullfallna gravstenar, glömda överväxta gravar av tidigare i historien betydande personligheters gravar är liksom människan själv betydelselös och bortglömd. De fina titlarna som de hade bryr sig ingen om. Många försöker också i döden tävla om vem som har den finaste eller största graven – fullständigt meningslöst och patetiskt. Kanske också tragiskt.

Det är främst Paulus som i sina brev diskuterar begreppet hopp. Han lyfter fram hoppets betydelse för det kristna livet och därmed även bönens betydelse. Som en vis man sade – det är viktigare att be för de döda för de kan inte längre själva göra något. De måste lita på de sinas och vännernas böner och förböner. Genom dessa böner kan de levande också påverka sitt förhållande till sin egen existens och till Gud. Man skall be för de döda regelbundet och ofta. Det är en mycket god gärning.

Nya testamentet – Paulus hoppets apostel

I hoppet är vi räddade – ett hopp som anses uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar till de heliga så som Gud vill. (Rom 8:24–27) 

Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. (Rom 12:12–17)

… tro, hopp och kärlek. (1 Kor 13:13)

Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet … (1 Kor 15:19

… kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus…utan hopp och utan Gud när ni levde i världen.(Ef. 2:12–13)

… i sin  stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda … (1 Petrus 1:3)

Katekesen

Tro, hopp och kärlek är den Helige Andens gåvor. Utan tro finns det inte hopp och utan hopp förlorar den kristna kärleken sin teologiska betydelse. Den kristna kärleken grundar sig ju tro och hopp. Under dessa onda och föränderliga tider spelar hoppet en allt större roll. Trots allt det onda som sker omkring oss måste vi hålla fast vid hoppet. Utan hopp är vår existens tom, kanske meningslös.

Första budordet: Jag är Herren din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Det första budordet omfattar begreppen tro, hopp och kärlek. Gällande hoppet skall man vara säker på Guds välsignelse. Man skall bäva för att stöta mot Guds kärlek och kommande straff. Man får inte bli förtvivlad och därmed förlora tron på Guds frälsning och syndernas förlåtelse. Att vara förtvivlad är emot Guds godhet, hans rättvisa och nåd. Man får inte heller vara övermodig och lita på sina egna styrkor. Man kan inte bli förlåten utan omvändelse. Hoppet är en teologisk dygd var man hoppas på himmelriket och evig glädje hos Gud. Vi litar på det som Kristus lovat och inte på vår egen styrka samt på den Helige Andens nåd. Bönen Fader Vår är den viktigaste bönen gällande hoppet.

Ett liv utan hopp kan leda till förvåning

Der är utmanande att vara troende kristen i dagens samhälle. Dagens samhälle är till sin värdegrund helt annat än det var före upplysningstiden eller antiken. Under antiken levde alla, också de kristna, i en religiös miljö med dess hedniska gudar, andar och myter. Miljön var teokratisk. Livet var ofta kort i synnerhet under epidemier, krig och miljökatastrofer. Barndödligheten var synnerligen hög. Man sökte tröst och mening för sin existens i det religiösa. Under upplysningstiden bröts den traditionella kristna religionens värderingar och mening sönder. Detta gällde både den katolska och den protestantiska tron, men även islam och judendomen. Man förlorade trons betydelse i det dagliga livet. I bästa fall individualiserades och privatiserades religionen. Den teokratiska miljön som fanns under den tidiga hedendomen och kristendomens första århundraden försvann. Gud dog inte, han bara inte noterades längre. Helt nya värderingar och trosföreställningar uppkom. Detta ledde till en existentiell radikalisering av samhället då många frikyrkliga trosföreställningar uppkom både i Europa och i Förenta Staterna. 

Under vår tid lever vi i en sekulariserad materialistisk och relativistisk omgivning i synnerhet i väst och i Kina. Den religiösa tron har för många förlorat sin betydelse, man lever allt mer i en hedonistisk och självcentrerad värdegemenskap. Individen är i centrum för vår existens, inte Gud. Värderingar bildas allt mer via sociala media, vilkas innehåll ofta är okontrollerat och tendentiöst. Det mystiska har bagatelliserats och omedelbar behovstillfredsställelse har blivit den nya normen. Få saker är längre moraliskt rätt eller fel. 

Människan lever i ett vacuum utan verkligt meningsfullt livsinnehåll. Den omfattande debatt kring depressioner, utanförskap, ensamhet och allmän rädsla för framtiden fyller många människors vardag. Dessa trender förstärks via sociala media, men också via TV och traditionella media som allt mer talar och skriver om krig, pandemier, svält, massdöd, bombningar, tortyr, inflation och ekonomisk misär. Det tycks inte finnas något hopp. Allt är hemskt och det blir bara sämre och ännu hemskare. Lösningar vilka marknadsförs är flykt till varor, tjänster, restaurangbesök, resor till allt mer exotiska orter, sex, skönhet via kosmetika och operationer. Livet har för många i dagens samhälle förlorat sin mening. Hedonismen, rikedom och upplevelser kan inte fylla denna tomhet. Människan är förlorad – eller är hon?

Paulus levde under romarväldets glansperiod. Under denna tid bestod en betydande del av befolkningen av slavar som behandlades mer eller mindre som verktyg och object för att skapa rikedom åt den fria romerska befolkningen som under denna tid levde i materialistiskt överflöd.

Dödsögonblicket – den existentiella överraskningen

Det är aposteln Paulus som i sina många brev till Korintierna, Romarna och Efesierna framhävde det kristna hoppets betydelse för var och en i det dagliga livet. För honom var tron i Kristus meningsfylld och värdefullt. En jordisk existens var inte onödig eller utan innehåll eller mening. Var och en levde i Kristus. När man omfattade denna förståelse blev livet, liksom på en gång, ett helt annat liv. Påven Franciskus lyfte fram detta i sin predikan på de dödas dag i år. Han konstaterade att vi alla lever i en väntan på himmelriket. Denna väntan är inte obefogad för vi kristna är alla arvtagare till Kristus. Han konstaterade vidare att livet efter döden, eller rättare sagt dödsögonblicket, är för var och en av oss en stor överraskning. För dem vilka har levt ett heligt liv blir dödsögonblicket en angenäm glad överraskning, medan de som levat ett liv utan tro kommer att bli häpna vart de hamnat. Men för vardera både är dödsstunden kanske deras och vår existens största överraskning. 

Påven fördömer ingen, men han försöker lyfta fram vad som egentligen är livets mening. De vilka samlat på sig rikedom, titlar och status har i många fall använt sin tid på jorden fel. De har inte förstått livets prioriteter. I dödsögonblicket blir nämligen allt detta värdelöst. Man har i många fall helt enkelt lurat sig själv. 

Paulus skriver att man skall vara ihärdig i bön, i en bön som vi inte egentligen vet hur vi skall be. Han lyfter fram betydelsen av den tysta bönen. Man kan be på många sätt. Alla böner består inte bara av ord. Bönen har otaliga dimensioner. Det ljus du tände efter mässan är en fortsättning på din bön när du lämnat kyrkan. Mässan själv är ju också en bön.

Det kristna hoppet är ett element i det första budordet: Jag är Herren din Gud. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Hoppet är tron på Gud, en dygd som omfattar tron på det eviga livet i himmelriket. I hoppet litar man fullständig på Guds kärlek till oss. Man kan inte tvivla på hans kärlek och godhet. I stället skall man bäva om man bryter mot Gud och hans påkommande straff. Trots detta får man inte falla i förtvivlan utan lita på Guds trohet och barmhärtighet. Han har ju i alla fall skapat oss. Man skall vara som Job i det Gamla testamentet. Trots allt det hemska som hände honom förlorade han aldrig sin tro – inte tron på Gud och Guds trohet och kärlek till honom. 

Paulus säger att man skall glädja sig i hoppet. Påven Franciskus skriver att bara genom handling kan man bevisa sin tro. Hoppet ger en tro och tro hopp. 

Jan-Peter Paul

Tietoja kirjoittajasta

Jan-Peter Paul

Ekon. dr. Jan-Peter Paul är docent och författare. Han har verkat i ledande ställning i näringslivet och inom EU-kommissionen. Han är aktiv i många organisationer inom den katolska kyrkan i Finland.

Aihevalikko

LUE FIDES (pdf)

Uusin lehti || Arkisto (2001–)

KATOLINEN VARTTI (audio)

Kaikki lähetykset 2020-

Paavin twiitit

Paavin twiitit

Uusimpia videoita

Ladataan...

Arkistot

Tilaa tiedotteemme