Valitse Sivu

Reflexioner kring årets slut 2021

Reflexioner kring årets slut 2021

Den 21 december år årets mörkaste dag. Solen syns knappast och mörkret tar över. Men det är inte endast ljuset som försvinner, det är också vårt hopp att covid-19-pandemin skall ta slut. År 2021 fattade våra myndigheter åter nygamla beslut som påverkar allas våra liv. Man beslöt om begränsningar. Dessa innebär att vi har allt mindre kontakt med våra närmaste. För många innebär det att man firar julen och många kommande dagar allena. I alla fall inte på traditionella sätt. Vardagen har förändrats för en lång tid framöver. Julkyrkan och mässorna blir hälsohot. Nonchalans och bristande solidaritet gentemot ens medmänniskor leder till smitta och smittspridning. Barnen smittar ner sina syskon, kamrater, föräldrar och far- och morföräldrar. Man blir rädd att träffa de sina. Ensamheten ökar i samband med rädslan. Detta leder till eskalation och till isolation. Man går allt mer i sin allt mindre cirkel av släktingar, vänner och bekanta. Till sist sitter man helt enkelt allena med en bok eller framför TV-apparaten.  

Å andra sidan är den pågående pandemin en tid av självrannsakan och andlig reflexion. De långa tiderna som man är allena ger möjlighet till bön och till närmare kontakt med Gud. Man lever allt mer som en klosterbror eller -syster. Man kan styra sitt liv mot en religiös helhet i form av tillständig bön. Man är ju ändå sist och slutligen inte allena. Gud är nära var och en,  likaså ens skyddsängel och de heliga. Ensamheten blir en chimär och samtidigt en välsignelse. Man har kanske för första gången i livet verkligen tid att reflektera över vad som är viktigt. Vilka är mina prioriteter! Man lever i tystnad. Det ända som hörs är kanske grannens dotter som övar julsånger, hissen som stannar vid de olika våningarna, hunden som skäller ute. Man försöker gissa vem som kom eller gick. På gården står bilplatserna tomma. Många har kanske åkt på semester eller till landet för att fira jul. Månljuset lyser in genom fönstren. Det är fullmåne och kallt. Av erfarenhet vet man att det efter en fullmåne blir en mildare tid och efter två tre fullmånar är våren här. 

Under de tysta tiderna tänker man på sina vänner och kanske på vissa bekanta hur de firar sin jul. Många är icke-troende. Deras jul består av ett överflöd av mat och klappar. För dem blir det inget julevangelium, ingen julkyrka eller psalmer. De lever en annorlunda ny-jul som kanske blivit mera allmän. Kristi födelse är helt oviktig för dem. Julens symbol är den röda Coca Cola -julgubben. Många är gifta eller sambor med icke-troende. De styr den katolska kristna partnern bort från den kristna julen in i ateismens och hedendomens svalg och mörker. De svaga i tron klarar inte utmaningarna och ger efter. Andra lever som skenkristna. De tar vara på gamla traditioner såsom julsångerna, julottan, men har förlorat innebörden i själva julfirandet. Kristusbarnet i krubban är för dem endast en söt docka, Maria och Josef myter liksom änglarna och herdarna. 

Skandalerna kring kyrkan i synnerhet inom prästerskapet har skapat kraftiga fördomar gällande vår katolska kyrka. Dessa pedofilpräster har djupt skadat kyrkan och främjat många från henne. Ständigt uppkommande skandaler om pedofili, barnamord, och okysst leverne håller upp skenet att kyrkan är genomgående korrupt och pervers. Den heliga kristna katolska kyrkan som Jesus själv grundade förlorar sitt förtroende. Det tar en lång tid att bygga upp förtroende, en kort tid att förstöra och förlora det och en ännu längre tid att bygga upp det på nytt. Man litar inte längre på den heliga kyrkan och dess budskap. Om de som predikar om Guds kärlek och om vår tro beter sig på ett i grunden ovärdigt sätt. Hur kan man då tro på vad de predikar och står för? “Things are what they appear to be.”

Kyrkan måste gå tillbaka till grunden. Till begynnelsen. Hur skall hon kunna vara aktuell under det tredje årtusendet om grunden betydligt försvagats. Den pågående synoden är ett sätt som påven Franciskus använder för att göra kyrkan och dess budskap åter aktuella för oss. Det gäller att inte falla in i resignation, frustration eller förtvivlan. Vi måste alla försöka komma med våra tankar hur man kan utveckla kyrkan så att den åter blir relevant för allt fler. Hoppet i kyrkan och Kristus finns hos de fattiga, förtvivlade, plågade och förföljda. Detta hopp får de inte förlora p.g.a. vissa prästers och prelaters beteende. Vi i den rika världen håller allt mer på att förlora vår tro. Vi tror allt mer på rikedom, förmåner, och att staten och vi själva kan göra oss lyckliga. Man är ju i sista hand sin egen lyckans smed – eller hur? Vi kristna bör vara exempel för andra hur man lever ett kristet liv grundat på kristen kärlek till ens medmänniskor. Ansvaret ligger hos var och en av oss.

Jan-Peter Paul

Tietoja kirjoittajasta

Jan-Peter Paul

Ekon. dr. Jan-Peter Paul är docent och författare. Han har verkat i ledande ställning i näringslivet och inom EU-kommissionen. Han är aktiv i många organisationer inom den katolska kyrkan i Finland.

Aihevalikko

LUE FIDES (pdf)

Uusin lehti || Arkisto (2001–)

KATOLINEN VARTTI (audio)

Kaikki lähetykset 2020-

Paavin twiitit

Paavin twiitit

Uusimpia videoita

Ladataan...

Arkistot

Tilaa tiedotteemme