På äventyr i Bayern: Oberammergau passionsspelen, slott, kloster och pilgrimskyrkor

En grupp riddare och damer som hör till den Heliga Gravens riddarorden gjorde i slutet av augusti en resa till Bayern för att besöka passionsspelen i byn Oberammergau samt ett antal kloster och pilgrimskyrkor. 

Under den fyra dagar långa vistelsen åkte vi dagligen i 4–6 timmar med buss kors och tvärs genom Bundeslandet. Höjdpunkten var givetvis passionsspel i Oberammergau. Kyrkor och kloster som vi besökte var bl.a. klostren Andechs, Ettal och Ottobeuren, samt pilgrimskyrkorna i Altötting, Weiskirchen och Maria Steinbach. Vi spenderade också en hel dag med att besöka öar i sjön Herrenchiemsee och det stora slottet och slottsträdgården där. 

Programmet var så omfattande att några av oss inte överhuvudtaget hann till slottet eller ens trädgården. Resan var intensiv men hade samtidigt en anspråkslös, konkret, fast begränsad, religiös framtoning då prelaten Tuomo T. Vimpari med hjälp av ordens själavårdare och präst fader Anders Hamberg  höll mässa för oss. De avbröt dock resan tidigt för att åka tillbaka till Finland för att fira Jyväskylä församlingens 60-årsfestligheter samt för att träffa vänner och bekanta. 

Passionsspelen i Oberammergau

Festspelen hölls för 42. gången sedan 1632. Traditionen med passionsspel uppkom i samband med pesten i Europa och fortsatte under det Trettio åriga kriget. Den stora pesten fortsatte under hela 1600-talet delvis som en följd av krigen som härjade i Europa. Karl XII (kung 1697–1718) och den svensk-finska rövararmen går inte med äran i behåll från detta synnerligen brutala och hänsynslösa rövarkrig. För att be om Guds beskydd från dessa banditer satte de lokala församlingarna upp drygt 400 passionsspel i Bayern. Här hade givetvis den katolska kyrkan och de ledande klostren i regionen Ettal, Rottenbuch, Steingaden och Pölling en ledande roll. Man ville på alla sätt försona sig med Gud för att slippa pesten och de svensk-finska rövararmeerna. Man kan jämföra dem med ryska armens framfart i östra Ukraina. 

Varje gång när passionsspelen organiseras, d.v.s. vart tionde år, deltar i spelen drygt 1800 Oberammergaubor av vilka 400 är barn. De flesta av byns 8000 invånare är på ett eller annat sätt involverade i spelen. Då säljs närmare 500 000 biljetter som ger byn inkomster på drygt 30 miljoner euro. Festspelen understöds även av delstatens regering. En tredjedel av alla besökare är amerikaner men ett betydande antal kommer även från Skandinavien och några också från Finland. 

Alla deltagare, även orkestermedlemmarna, måste vara personer vilka bott i byn minst 20 år. Man inleder utbildningen eller formationen tidigt redan i tre-års-ålder. Idag begränsas inte längre deltagandet i passionsspelen av kön, religion eller ålder. Kristus var i år lokal muslim. De som spelar romare får raka och klippa sig. De som spelar judar måste låta sitt skägg och hår växa i minst ett år. Själva texterna, dekorationerna och kläderna anpassas till tidens mode. Kläderna var i grå pastell så det var svårt att skilja de olika personerna åt från varandra. Även de politiska och samhälleliga händelserna såsom Covid-19-epidemin behandlas i de förnyade texterna. Det är en levande teater som lever i tidens anda. 

Musiken är fantastisk

Kören har en stor förklarande roll på samma sätt som i den klassiska grekiska teatern. Musiken är helt enkelt fantastisk. Orkestern och kören, med sina 121 sångare samt skådespelarna, arbetar friktionsfritt tillsammans. Texterna är skrivna av lokala förmågor likaså musiken. Ingen liten prestation då programmet räcker närmare sex timmar. Musiken är i betydande grad inspirerats av Mendelssohn. 

För att komma in på festspelsområdet genomgår man en omfattande säkerhetsgranskning som för många är bekant från flygfält. Säkerhetsvakter cirkulerade ständigt på områden och i själva festutrymmen. Att övervaka  5000 besökare är ingen liten prestation i synnerhet då passionsspelen efter ca 2,5 timmar tar en tre timmars paus för att sedan fortsätta i närmare två timmar. 

Stämningen är kanske mindre andäktig än när den var på 1600-talet. Många känner inte till vad som pågick under den tiden. Idag när man tar paus, dricker man öl, äter en god middag och väntar på att programmet fortsätter. Vi lever ju i en synnerligen sekulariserad tidsålder. 

Starkt intryck

På många av oss gjorde passionsspelen ändå ett starkt intryck. Kristi lidande, död och uppståndelse är för oss en religiös verklighet. Därför var det kanske märkvärdigt att uppståndelsen hade i årets passionsspel betydligt förkortats och “undangömts”. Man fick inte bilden av en uppstånden Kristus och den glädje som den borde innebära för hela mänskligheten. Fokusen hade i betydande grad lagts på Judas, för vilken man tydligen hade en stor förståelse, samt för judarna, i synnerhet Kaifas. Man ville lyfta fram argument varför, ur en judisk politisk och ekonomisk synvinkel, det var logiskt att korsfästa Jesus. Man fick uppfattningen att den romerska förvaltningen var naiv och oförstående inför judarnas argumentering. De var bara bråkstakar. Skulden för Jesu korsfästelse fick en logisk ekonomisk-politisk förklaring var själva dödsdomen var en bisak, endast ett resultat av en maktrelation. Ingen mystik här. Detta kanske tilltalar den moderna sekulariserade människan. Kristus presenterades i skådespelet närmast som ett objekt, inte ett subjekt och världens Frälsare. Han hade en blek, undangömd och svag roll i passionsspelen. 

Man kan dock rekommendera passionsspelen för dess artistiska och musikaliska innehåll och en unik prestation av en by i Bayern.

Riddarna på resa

Riddarordens resa till Bayern i augusti 2022 var också en prestation. Vi var tidigt uppe, åkte buss hela dagen och var sent tillbaka till hotellet. Jag tycker att resans religiös innehåll kunda ha varit intensivare genom gemensamma böner, läsning av rosenkransen, förklarande av den religiösa innebörden i de otaliga kyrkorna som vi besökte. Kanske hade man också kunnat lyfta mer fram vår ridderliga identitet för att ge denna resa en starkare “pilgrimsfärdskaraktär”. Vi behöver väl inte vara helt anspråkslösa i att föra fram vår ridderliga identitet. 

Om vi inte hade haft en så utmärkt guide i Mikael Henriksson skulle resan och resmålen blivit för många en enigma. Även Verna Paloheimo hade gjort en stor insats då hon förberedde pilgrimsfärden.

Jan-Peter Paul