Valitse Sivu

Den fria viljan, finns den?

Den fria viljan, finns den?

Har vi möjlighet att besvara frågan? Ja, säger vi, eftersom vi har erfarenhet av viljan. Ja, säger vi också, därför att vi inte är ensamma. Vi har vilja med någon. Det kan säkert diskuteras hur fri eller ofri man känner sig i sina viljeakter, och vilka skälen kan vara, men det räcker inte för att förneka dess existens.

Skulle vi kategoriskt säga att den fria viljan inte finns, skulle vi i våra liv vara styrda av ödet. I antikens religiösa värld med många gudar sökte människan förmåner av olika slag hos gudarna för sin jordiska välgång och anklagade ett oblitt öde när till exempel en förmögenhet gick förlorad eller då barnen dog unga. En rest av den antika ödestron är vår tids skrock och vidskepelse, horoskop, spågummor, tarotkort, lotterierna och spelbolagens löften.

Vi måste kunna ställa samma fråga om sanningen och kunskapen. Finns de? Vi kan börja hos Jesus Kristus. Pilatus’ fråga till Jesus, ”Vad är sanning?” uppfattar de flesta som ett diplomatiskt avvisande av vad Jesus just sagt i förhöret Pilatus förde med honom. Jesus säger ju att han är kung, kung i ”ett rike av ett annat slag”, men också att han kommit till denna världen för att vittna om sanningen.

För Pilatus, som inte ser Jesus skyldig till något, är det två frågor, kungaskapet och sanningen, som rör religionen som han inte gör anspråk på att känna till eller förstå. ”Vad är sanning?” i Pilatus mun är en slags utmaning: Vad kan du veta om sanningen? 

Jesus säger än mer utmanande själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Jesu svar är inte en filosofisk spekulation eller ett filosofiskt påstående utan ett vittnesbörd om sig själv som Guds Son. Ett vittnesbörd är ett annat begrepp än ett logiskt bevis. Sanningen är inte en idé eller ett filosofiskt begrepp utan en person, en transcendent person, en icke skapad person som inträtt i den jordiska skapelsen. För att förstå den sanningen, sanningen med stort ’S’, krävs förnuft, informerat av tro, och tro informerat av förnuft.

Vi kan säga att vi kan svara på frågan om vi är kristna, men inte om vi är ateister. För ateister är ett vittnesbörd en logisk provokation, inte en sanning. Sokrates säger i inledningen till en av sina dialoger – Theaetetus – att ”han själv inte fullt ut kan begripa vad kunskap är”. Det är möjligt att han kan ha sagt detsamma om sanningen, att han inte fullt ut begriper den, men när det gäller frågan om den fria viljan finns, kan man tänka sig att han svarar positivt, eftersom han måste ha haft erfarenhet av vilja, både den egna och andras. Viljan är alltid något med någon annan. Vad vi menar med fri vilja, eller ofri vilja, är dock en annan sak. 

Grundfrågan är alltså inte om viljan finns utan om den är fri. I sin skrift om viljan säger Erasmus av Rotterdam (Om den fria viljan, 1524) att den fria viljan finns, medan Martin Luther (Om den trälbundna viljan, 1526) avvisar den som en fri vilja men accepterar dess existens som mänsklig egenskap. Det som gjorde att Luther inte ansåg att människans vilja kunde vara fri var att syndafallet drabbat människans vilja och att bara Gud kunde leda människan i hennes beslut till handling. Erasmus erkände syndafallet och accepterade arvsynden men också att den ursprungliga oskulden i människan fanns kvar, men i skadat tillstånd, dock inte så fullständigt att hon inte av egen kraft kunde samverka med Gud i hans vilja att rädda henne undan synden och syndens straff, döden.

Om man använder sig av bilden av ett kärl eller en vas av bränd lera för att beskriva människans själ, kan man säga att Erasmus kärl är spräckt av arvsynden men att den ändå bär vatten och läcker, medan Luthers kärl faller i bitar av arvsynden och inte längre bär något vatten.

Rättegången mot Jesus i Jerusalem inför Pilatus, efter det att översteprästerna dömt honom för hädelse och krävt det dödsstraff de inte själva hade rätt att utdöma av den romerska ockupationsmakten, ger oss ett utgångsläge för att förstå om viljan finns i första hand, och i andra hand om viljan är fri eller ofri.

Pilatus står i en valsituation: han kan fria Jesus som oskyldig enligt sin romerska lag men ådra sig prästernas vrede om han underkände grunden för deras förkastelsedom över Jesus. Han kan också tillmötesgå prästerna och det uppviglade folkets krav för att undvika uppror och oordning. När han ger efter för kraven har han makt över sin egen vilja och fattar sitt historiska beslut. Det är en vilja med andra.

Som jag uppfattar hans val är det ett uttryck för fri vilja, och därför logiskt också ett uttryck för den fria viljans existens hos människan. Känner man den kristna tron upptäcker man att det inte förhåller sig på samma sätt hos Jesus själv, även om Han också står i en valsituation. Han kunde ha tagit tillbaka sina ord om att vara kung av ett annat rike än det jordiska och vädjat om nåd och accepterat ett annat straff än döden. Men under sin dödsångest i Getsemane örtagård ber han sin Fader i himlen att låta dödstraffets bittra kalk gå förbi honom. Men så snart han tänkt tanken till slut, ändrar han sig och säger till sin Fader, enlig Lukasevangeliet (22:42), ”Men låt din vilja ske, inte min”.

Vår slutsats blir att Jesus som människa har den fria viljan i en valsituation men att Han som Guds Son underordnar sin gudomliga vilja under Faderns vilja som är att offra sin Son för att försona hela mänskligheten med sig själv. Guds verk var gott och Han vill inte att människan skall gå under genom sin olydnad och allvarliga synd. Han ger oss sin enfödde älskade Son. Som människor kan vi inte föreställa oss ett högre uttryck för kärlek.

På samma sätt kan man betrakta Sokrates beslut att välja giftbägaren som sitt dödsstraff (399 f. Kr). Han hade en valsituation: han kunde ta tillbaks sin skarpa kritik av Atenarna och demokratin i dåtidens Grekland och göra avbön. Han visste att hans avslöjanden av den moraliska dekadensen i de ledande samhällslagren var så utmanande att ett dödsstraff var den logiska slutpunkten. Hans ironi och mod i det offentliga rummet utvecklades till ett antikens majestätsbrott.

Han valde att dö hellre än att ta tillbaka sina anklagelser mot de ledande och dog, efter att ha druckit odört, långsamt på ett golv, liksom Kristus 400 år senare skulle dö långsamt på korset.

Det skulle strida mot förnuftet att påstå att Sokrates inte hade en vilja och att hävda att han inte var fri att följa den. På olika sätt är Sokrates och Jesus Kristus historiskt kända exempel på den fria viljans existens. Om den inte var fri skulle den inte ha någon betydelse i valsituationer.

En annan fråga är om viljan är något gott i sig. Det är ett område där varje människa gör sig en uppfattning och konstaterar att en ond människa har en ond vilja och en god människa en god vilja. Andra, som till exempel den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788-1860), ansåg att ”roten till lidande berodde på viljans intensitet” och ”ju mindre vi utövar viljan ju mindre lider vi”(Russell, A History of Western Philosophy, s 784). Schopenhauer närmade sig också hinduism och buddism med dess tankar på Nirvana som innebär självutplåning. Schopenhauer var negativt inställd till kristendomen men trodde på Augustinus’ och Luthers förklaringar av arvsynden. Det kan antagligen betyda att ju mer man uppfattar människan som syndfull ju mindre fri är viljan. Ju mer ofri viljan är, ju mer offer för ont inflytande i världen blir hon. Man närmar sig gränsen för den fria viljans existens och slutar i ett förnekande. I praktiskt liv är det många nutida människors filosofiska position. Det är den här avvägningen mellan frihet och ofrihet som är kvällens fråga och som vi försöker besvara.

Omgivningen och omständigheterna är för starka för att den mänskliga viljan ska kunna växa sig stark att undvika det onda och söka det goda i sina handlingar.

När vi kommit så långt måste vi komma in på samvetets betydelse för frågan om viljans frihet. Också här finns en filosofisk labyrint eftersom en så stor filosof som Friedrich Nietzsche ifrågasätter dess existens och på den grunden blir förespråkare för en helt ny moralfilosofi (se Hannes Nykänen, Samvetet och det dolda – om kärlek och kollektivitet, 2009).

Jag tycker emellertid att frågan om den fria viljans existens bara är meningsfull om man ser den i ljuset av samvetet. Samvetet är, per definition, en sida av vårt förnuft som står i relation till en norm eller en lag eller Guds bud och skiljer mellan det som är objektiv ont och objektivt gott. I den meningen är viljan bara fri i sitt samspel med en högre lag och en bindande norm för mänskligt beteende.

När människan handlar mot sitt samvetes varningar för det onda skadar hon sig själv och andra och gör sig skyldig till synd, mindre allvarlig och allvarlig synd, men synd. När hennes handlingar grundar sig på objektivt goda kriterier känner hon stöd i sitt förstånd och hör Guds röst som ett eko. Eftersom Kyrkan har rätt och plikt att undervisa om bindande normer för mänskligt handlande genom den kompetens hon fått av sin Herre Jesus Kristus kan man säga att människan har en fri vilja inom ramen för gudomlig lag och naturlig lag. Individualismen godtar inte en högre bindande lag utan gör i praktiken det egna samvetet till högsta norm och domare.

I sin tur innebär det att den fria viljan ur samvetets synvinkel inte är fullt fri. I stället upptäcker människan att hon har ett moraliskt ansvar för sina beslut att genomföra handlingar. Svar på frågan om den fria viljan finns ligger här i just detta resonemang.

Människan är fri genom sin skapelse som avbild till Gud och lik Gud som är den yttersta och eviga friheten. I sin frihet har hon rätt att avvika också från objektivt goda normer och Guds bud, förklarade av Kyrkans läroämbete. Men hon ansvarar inför Gud för varje handling hon väljer eller avstår från. Samvetet är, om man godtar dess existens, människans första domare medan Gud, i sin allmakt och rättvisa, är den slutlige domaren vars domar är både barmhärtiga och rättvisa.

Därför möjliggör samvetet en unik dialog med Gud ”som aldrig till fullo kan uppskattas”, säger Johannes Paulus II i sin encyklika Veritatis Splendor (1993) i kapitlet Samvetets rådslag. Påven citerar teologen och kyrkoläraren Bonaventura (1217 – 1274) som säger att ”samvetet är som Guds härold och budbärare. Det ålägger inte buden av egen auktoritet utan påbjuder dem som bud med Guds auktoritet”. Det betyder att människan har frihet att välja Guds auktoritet framför sitt eget samvetes omisskänneliga auktoritet. Om samvetet alltså är viljans överordnade läromästare får vi svaret på frågan om den fria viljan finns. Det betyder att den fria viljan aldrig kan vara absolut och en envåldshärskare. Den ger människan hennes stora värdighet när den kan böja sig under en högre auktoritet och bli henne till verklig lycka.

Den fria viljan finns alltså, som en nyckel för att förstå oss själva. Men den kan inte ha någon praktisk betydelse och därför inte heller förstås utan sin förening med människans aktiva samvete. Samvetet kan inte vara något isolerat för sig i total individualism. Det är ett vetande tillsammans med någon utanför det egna jaget.

Samvetets centrala roll i vårt liv övertygar mig om att den fria viljan är en odiskutabel realitet. Att professorn i kognitionsforskning, Peter Gärdenfors, säger (intervju i SvD, 6.11 2017) ”att vi tror vi har full kontroll över våra handlingar och vad vi gör och att vi vet vad vi vill, men vår fria vilja är begränsad”, bör styrka oss i uppfattningen att den fria viljan finns i oss, eftersom en begränsning av den fria viljan är själva beviset för att den finns.

Man kan nu gärna diskutera mina påståenden och gå över till en diskussion om några socialetiska frågor som exempel på tillämpning av människans fria vilja under ansvar inför en högre auktoritet. Jag vill gärna föreslår några aktuella ämnen och att vi frågar oss, om vi inför beslut till handling inom dem, har en fri vilja eller inte.

diakon Göran Fäldt

katolsk-horisont.net

Tietoja kirjoittajasta

Göran Fäldt

Göran Fäldt är diakon i Stockholms katolska stift. Han är ordförande i Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, KUÄF.

Uusin lehti ja arkisto

Uusimpia videoita

Ladataan...

Aihevalikko

Paavin twiitit

Paavin twiitit

Arkistot

Tilaa tiedotteemme