Debatt i Sverige: Hotar det liberala samhället den kyrkliga vigselrätten?

Den svenske diakonen Göran Fäldt har deltagit i debatten om den kyrkliga vigselrätt som fortfarande står under revisionshot. Är det möjligt att förena det sekulariserade samhällets krav och religionernas fundamentala ställningar? En viktig fråga även för Finland.

När ett liberalt och sekulariserat ”samhälle” upptäcker att kristendomen, bland andra religioner, har en äktenskapssyn som bygger på äldre tradition som inte sammanfaller med en liberal eller sekulariserad syn på samlevnadsformerna, kan det, genom sina inofficiella talespersoner, vilja göra påpekanden som begränsar religionens praktik och värden. Ett exempel på sådana inslag i samhällsdebatten har varit åsikterna om vigselrättens vara eller icke vara i kyrkor och samfund. Andra exempel har varit frågan som statens ekonomiska stöd till trossamfunden och i ett extremfall, hotet om sanktioner mot katolska kyrkan (och ortodoxa) om den inte inför kvinnlig prästvigning. I det fallet har den svenska staten ändå valt att respektera lagen om religionsfrihet.

Staten måste för att utföra sitt uppdrag vidmakthålla rättssystemet som omfattar religionsfriheten, i tro och handling. Det innebär att folket inte kan indelas i minoriteter eller majoriteter utan bara i lagens mening som jämbördiga medborgare. Det innebär i sin tur att staten skall tillse att religionen inte är tvingande för någon medborgare men också att det liberala sekulariserade samhället inte blir tvingande i sin tur eller får spela rollen av åsiktsdiktatur. Det är här det liberala samhället antagligen upplever ett dilemma och känner sig otillfredsställt.

Det måste ju kunna konstateras att ”samhället” som gemensam värdegrund inte kan tävla med kyrkan, kyrkorna och samfunden, med religionen som ”socialt fenomen”, eftersom de är organiserade och ansluter fler i aktivt medlemskap med förpliktelser än det ”öppna sekulariserade samhället” någonsin kan göra. I förhållande till kristendomen, till religionen, har det ”liberala och sekulariserade samhället” ett inbyggt underläge vilket tjänar till att höja intensiteten i ansträngningarna att driva åsiktsjournalistik och identitetspolitik. Den känns lättast igen på fokuseringen på rättigheter för vissa sexuella minoriteter. Debattörernas problem är att dessa tänkta rättigheter är teoretiska och filosofiska eftersom de inte föreligger i skriftlig form i lagstiftning eller i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Samma problem finns sedan länge i frågan om ”kvinnans rätt till abort på begäran” – den finns inte i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och godtas inte universellt.

Den reviderade äktenskapsbalken 2009 gav i en inledande paragraf samkönade samlevnadsformer samma rättigheter som de heterosexuella i fråga om civilt status. Däremot sades uttryckligen att kyrkan, eller, menade man, kyrkorna själva avgjorde om de, efter sin religiösa grund, skulle vara villiga att viga samkönade. Enbart den tidigare statskyrkan var beredd att ceremoniellt utföra vigselakt mellan samkönade men ville inte göra vigseluppdraget för samkönade obligatoriskt för sina vigda präster. I ett visst behovsläge skulle det ändå tillses att villig präst ombads åta sig sådana vigslar.

Det finns skäl för att Katolska kyrkan inte skulle vilja planera för att släppa ifrån sig den civila vigselrätten som ingår i den kyrkliga vigseln. Det är nämligen ett tecken på samarbete mellan Kyrkan och staten i uppbyggandet av samhället. I ett trängt läge, det vill säga om staten skulle göra samkönade vigslar obligatoriska för Kyrkan, skulle Kyrkan utan svårigheter för sin egen del avstå från vigselrätten och paren som gifter sig skulle, som i kanske flertalet andra länder, gifta sig både borgerligt och kyrkligt.

I sin proposition till förändring i Äktenskapsbalken som trädde i kraft 1 maj 2009 föreslog regeringen därför att ”den gällande ordningen att trossamfundens vigselförrättare inte är skyldiga att förrätta vigsel klargörs i lag” (det innebär alltså att godkännandet av samkönade äktenskap enligt Äktenskapslagen inte är tvingande för kyrkorna utan kan avgöras av dem själva). Det är alltså Statens nuvarande ståndpunkt som inte är identisk med ”det liberala sekulariserade samhällets”. Emellertid planerar den nuvarande regeringen att förbereda en ny utredning av Äktenskapsbalken. Vad som än där kommer att sägas kommer det att finnas en avsevärd spridningseffekt i det liberala och sekulariserade ”samhället”!

Vigselfrågan och dess problematiska lösning var en kompromiss för den tidigare statskyrkan som andra kyrkor inte kunde acceptera. Dilemmat har därmed blivit kristendomens och kyrkornas – och i förlängningen religionens – därför att det friare liberala och sekulariserade konsensustänkandet i ”samhället” har vuxit i styrka utan att för den skull kunna överta rollen som historisk bärare av tradition och folklig uppslutning bakom det kristna äktenskapets fundament i Sverige.

Göran Fäldt

Diakon
Ordförande i Stockholms katolska stifts utskott för äktenskap och familj

– Inlägg i Katolskt Magasin. Publicerats också i katolsk-horisont.net.