Valitse Sivu

Sanningen om Auschwitz

Sanningen om Auschwitz

Dagen den 27 januari 1945 blev sanningen om Auschwitz känd – det som världen fruktat att få veta. Röda armén kunde inte ha anat vilka fasor som skulle möta dem när den marscherade på väg mot Berlin för att tillsammans med de västallierade få slut på kriget och besegla nazitysklands öde. De stannade i Auschwitz, på polska Oświęcim.

Vad de utmattade soldaterna fick se var värre än de kunnat föreställa sig fastän de sedan länge varit vittnen till krigets alla ohyggligheter och var vana vid blod, lidande och död. De fick öppna grindarna till koncentrationslägret och förintelselägret Auschwitz-Birkenau, söder om Krakow. Vad de fick se var ofattbart. Det var inte krigets hjälplösa offer de fick se utan människor utan uniform som inte hunnit gasas ihjäl och förbrännas i de tyska krematorieugnarna. I deras ögon lyste hoppet om att få leva.

Mitt i vintern kunde soldaterna inte göra annat än att leda ut flera tusen överlevande människor i utmärglat och eländigt tillstånd på vägarna mot ett okänt mål. De var befriade från sina plågoandar och bödlar men det var en sen räddning till en annan dödsmarsch i ”frihet” på osäkra vägar.

Det som skulle avslöjas och senare beskrivas i Auschwitz var en dödandets kallhamrade industriort på jorden och ett sår i mänsklighetens historia som aldrig kan glömmas. Det är ohyggligt att bara nämna siffrorna på alla mördade människor som transporterats till dödslägren från grannländerna. Någonstans, vid en tidpunkt, har några människor fattat beslut om en förintelse av oskyldiga människor av en underkänd ras och av fredliga folk och vanliga människor.

En tjänsteman på Röda Korset i Schweiz har av en händelse sett en kopia på ordern att genomföra systematiska massmord. Han kunde inte tro att det kunde vara sant men snart nog insåg han att han fått vetskap om något han aldrig trott vara möjligt. Hans uppgifter nådde Parlamentet i London där de lästes upp. Det brittiska parlamentet kunde inte svara, inte då agera, eftersom man inte kunde tro att det var sant. De som ändå insåg sanningen höll en lång tystnad. Det skulle ta flera år innan sanningen kom ut och chockade en hel värld.

Därför måste vi som lever nu minnas, därför är det vår moraliska plikt att aldrig glömma för att historiens värsta missgärningar inte ska kunna upprepas. Därför är sedan 2001 den 27 januari nationell minnesdag av Förintelsen i Sverige. Överallt i Europa på många andra platser vill man göra det enda möjliga, hedra de dödas minne, tända ljus, gråta tillsammans och samlas i respekt och empati för alla som ännu idag bär på smärtsamma minnen av spårlöst förlorade familjemedlemmar.

Vad man också måste förstå och ha respekt för är att minnena är så svåra att man vill glömma. Man måste förstå att generationer av människor i de krigsdrabbade länderna har brottats hela livet med sin egen skuldfråga och förträngt alla minnen och bevis på medlöperi i rasistiska och nationalistiska handlingar.

Vi kan inte obarmhärtigt kräva en bekännelse och ånger av dem vi vet har äldre släktingar som under hot om repressalier tvingats medverka i ett skoningslöst barbari. Vi måste be för alla om Guds barmhärtighet och rättvisa dom.

Auschwitz’ befrielse den 27 januari 1945 kan inte upphöra att beröra. De unga i vår tid, som inte upplevt krig och rasism, hat och ovänskap, och som ibland med sin skola får göra besök i det som nu återstår av nazisternas förintelseläger, tar med sig hem en lektion i mänsklighetens historia som de aldrig kommer att glömma. Som gymnasielärare på 1980-talet reste kollegor och jag själv med några skolklasser till krigsskådeplatser från Första världskriget. Vi ville lära våra elever något viktigt: de ungdomar ni möter ute i Europa har nästan alla i sina familjer offer för kriget och offer för rasismen. Ni som fått växa upp i ett land som aldrig drogs in i krig, har inte sådana familjeminnen. Tänk på det som ett ansvar för er egen framtid!

Vi måste alla minnas Auschwitz och alla de andra tyska koncentrationslägren och förintelselägren för vad de är: svarta solar på den himmel vi kan se och den himmel vi tror ska vara den slutliga befrielsen från all död och synd i vår historia.

Diakon Göran Fäldt

– Publicerats ursprungligen i Katolsk Horisont.

Tietoja kirjoittajasta

Göran Fäldt

Göran Fäldt är diakon i Stockholms katolska stift. Han är ordförande i Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, KUÄF.

Aihevalikko

LUE FIDES (pdf)

Uusin lehti || Arkisto (2001–)

PODCASTEJA (audio)

Radio Deissä ja Spotifyssa

Tilaa uutiskirjeemme!

Paavin twiitit

Paavin twiitit

Arkistot

Uusimpia videoita

Ladataan...