S:t Henriks pilgrimsfärd är en av de viktigaste traditionerna i vårt stift. S:t Henrik var ju han som förde den katolska tron till vårt land. För att denna tro ska få växa i vårt land är det viktigt att vi hedrar vårt ursprung. Tertullianus sade att martyrernas blod är den kristna trons frön. Därför är S:t Henrikskulten som får sin höjdpunkt två gånger om året, under vinter- och sommarhenrik (fi. talvi- och kesäheikki), så viktig. Huvudfesten på S:t Henriks himmelska födelsedag är självklart viktig, men det som utmärker vårt stift från resten av Nordens stift, som också firar S:t Henrik, är att vi också firar honom på sommaren, d.v.s. på hans translationsfest. Den dagen firar vi med en pilgrimsfärd till vårt skyddshelgons dödsplats, Kjulo träsk. På sistone har pilgrimsfärden däremot lidit lite. Orsakerna är många, främst pandemin, men det som glädjer mig är att pilgrimsfärden är på ett tydligt återhämtningsspår. I år var det första gången på länge vi for hela vägen till Åbo, tack vare Heikki Nissiläs organisationsförmåga. Jag fick vara ansvarig för liturgin tillsammans med den mycket erfarne Fr Anders Hamberg, som länge har varit pilgrimsfärdens präst.
Pilgrimsfärden har varit mycket speciell för mig och min familj. Vi har gått den otaliga gånger. Jag minns inte själv hur många gånger, men det kan vara kring 20. I år var det första gången jag var efter min tid i Rom. Det var därför en ytterst känslosam upplevelse för mig, speciellt när jag vandrade in till Kankaanpää vid slutet av den sista fulla dagen av pilgrimsfärden. Alla gamla minnen samlade sig i en kraftfull stund när jag såg sockerbetsfälten kring Kjulo träsk för första gången på länge. Jag märkte att jag känner igen området där S:t Henrik planterade sina frön för trons utspridning i Finland lika bra som mitt eget hem, och på sätt och vis är det alla Finlands katolikers hem.
Pilgrimsfärden började med buss redan på 1950-talet, men det var först 1980 som pater Jan Aarts, SCJ, med ett par ungdomar, inkluderat min far, for för första gången till fots. Första ekumeniska vandringen var 1983. År 1989 fick min far, som Juventus Catholicas ordförande, av Johannes Paulus II korset som har följt med pilgrimerna ett oräkneligt antal gånger. Då hade påven ett möte med ungdomar i Vadstena i samband med hans resa till Norden. År 1993 mötte min far min mor på pilgrimsfärden och redan nästa år var min första pilgrimsfärd i min mors mage. Nästa år var jag på min fars axel, och inte långt efter det var min första gång med egna ben.
Det är därför jag har så stark koppling till sommarhenrik. Utan S:t Henrik skulle inte bara vårt stift existera, utan även jag skulle inte göra det. Därför står jag i oändlig tacksamhetsskuld till S:t Henrik och den lokalkyrka hans martyrdöd har skapat.
S:t Henriks sista önskan var att en kyrka skulle byggas där hans oxar tröttnade. Hans sista ord och krafter tillägnades Finlands frälsning. Vi inser inte hur mycket vi har att tacka för S:t Henrik och hans martyrdöd. Vi läser i Första Moseboken hur Abels blod ropar till Gud från marken (1 Mos 4:10) och hur martyrerna ber underifrån altaret till Gud att utkräva hämnd för deras spillda blod i Uppenbarelseboken (Upp 6:9–11). Vi vet att denna bön i blod inte går obesvarad, eftersom Psaltaren säger ”Dyrbart är de heligas död i hans åsyn” (Vulg. Ps. 115:6). Vi har bevis på detta i under kyrkohistoriens gång. Där martyrer dör växer stark tro. Vi har den tidiga kyrkans exempel, men också mer exempel närmare oss. Mission och martyrer går ihop. Flera av ställena i Afrika och Asien som nu har stark tro hade martyrmissionärer. I England överlevde den katolska tron reformationen tack vare exemplet av deras ofantliga antal martyrer. Även i Finland där S:t Henriks blod ropade till Gud från marken var det otroligt svårt att utplåna den katolska tron. Finland var ett av de sista områdena i det svenska riket som anammade den protestantiska tron. Det sägs att folk praktiserade tron i hemlighet här även hundra år efter reformationen.
Faktumet är att vi måste vara tacksamma till martyrerna som ger oss kraft i tron. Martyrdöden är det perfekta exemplet på den centrala trossatsen i vår kristna tro: den treenige Guden har väckt upp Kristus ur de döda och ska väcka upp oss också vid domedagen. Därför har döden och alla denna världs hemskheter ingen makt. Martyrdöden är inte därför något dystert till dem som har fått denna stora nåd från Gud, inkluderat vår egen S:t Henrik. I världens ögon var han en misslyckad missionär, men med himlens ögon är han vårt lands främsta, ty genom hans blod fick vi ta del av Kristi frälsande blod.
Om vi vill ha en ny vår för den katolska tron i Finland, om vi vill att vår lilla lokalkyrka ska fortsätta att växa måste vi hedra med glädje och tacksamhet Kjulo träsk och Kyrkskär, dess lilla holme, Finlands heligaste plats som har konsekrerats med S:t Henriks blod, som än idag ropar till Gud den allsmäktige och påminner honom att sända nya män och kvinnor att sprida tron som det har sått i vårt land. Ergo plebs fennonica gaude de hoc dono, quod facta es catholica verbi Dei sono. Gläd dig, därför, Finlands folk av denna gåva, att du har blivit katolskt av Gudsordets läte.
Viktor Torres Airava