En av den katolska kyrkomusikens mest berömda tonsättare, Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525–1594), skulle i år ha fyllt 500 år.
Redan under sin egen tid var Palestrina en erkänd mästare som komponerade över hundra mässor och dessutom en stor mängd annan vokalpolyfoni. Den mest kända av hans mässor är sannolikt Missa Papae Marcelli, en sexstämmig mässa som möjligen skrevs till påven Marcellus II:s trontillträde.
Även om Palestrinas musik ofta beskrivs som ”polyfon”, är hans musikaliska väv i jämförelse med den äldre franko-flamländska stilen ganska homofon – den bygger mer på ackord och harmonier än på självständiga kontrapunktiska linjer.
Denna ”lättbegriplighet” passade väl in i motreformationens ideal om textens tydlighet och dess tjänst för att förmedla budskapet. Palestrina fick redan under sin livstid rykte som en förnyare av kyrkomusiken, och efter hans död blev begreppet ”Palestrina-kontrapunkt” närmast ikoniskt. Det syftade (och syftar ibland fortfarande) på den förebildlighet som hans musik fick inom den katolska kyrkomusiken.
Bland de musikaliska kännetecknen i hans stil kan nämnas användningen av dubbelkör och en förstärkning av dur–moll-tonaliteten. Han strävade efter ett slags ”översinnlig” effekt i sin musik – och lyckades utan tvekan med det på ett föredömligt sätt.
Som i så många andra fall ger en helgonförklaring sällan hela sanningen om personen eller hans gärningar. Många andra mästare skrev kyrkomusik under renässansen – dock var kvinnor inom kyrkan ännu mer frånvarande som musiker än vid hovet, eftersom de knappt fick verka alls i offentliga uppgifter i samhälle eller kyrka. I det franska hovet fanns däremot från och med 1600-talet kvinnor som hovmusiker och andra konstnärer.
Bland renässansens tonsättare kan nämnas milanesiska Vincenzo Ruffo (ca 1508–1587), liksom den romerske Felice Anerio (ca 1560–1614), och från musikstaden Venedig Andrea Gabrieli (ca 1532–1585) samt hans brorson Giovanni Gabrieli (ca 1554–1612).
Palestrina uppnådde alltså en legendarisk ställning redan under sin livstid, trots att hans äktenskap till en början hindrade honom från att verka som musiker i de påvliga kapellen efter Tridentinska konciliet. Senare fick han dispens och återvände till Peterskyrkan.
Efter att ha förlorat sin första hustru och delar av sin familj i pesten gifte Palestrina om sig på 1580-talet – med en förmögen änka. Det var ett klokt drag, åtminstone ekonomiskt. Vår kompositör tycks ha varit en ganska opportunistisk främjare av sin konst, men i alla tider har en sådan hållning knappast varit någon nackdel.
Pilvi Listo-Tervaportti
Källor: Veijo Murtomäki, Palestrina (Muhi-databasen); samma författare, ”Pyhä Palestrina paistattelee pilven päällä,” Helsingin Sanomat, 1.8.2006.
Palestrina – och flera andra – kan höras i vokalensemblen Uomas jubileumskonsert Secunda pars torsdagen den 30 oktober 2025 kl. 19.00–20.20 (inkl. paus) i S:t Paulus kyrka i Helsingfors (Sammatintie 5). Biljetter vid dörren eller via lippu.fi.