Ledare – Fides 5/2025, 10.10.2025
Jubileumsåret för hoppet är ännu långt ifrån slut, men ändå kan vi redan se tillbaka på det en aning. Två ord och två tankar träder fram.
Det första ordet är hopp. Mitt i världens omvälvningar, i dansen mellan ekonomisk tillväxt och kris, mitt i flera krig och våldsamma konflikter, präglas kyrkans liv överallt mer av hopp än av uppgivenhet. Hoppets budskap står i centrum för jubelåret. Hoppet är som ett fyrtorn vars ljusstråle leder vår blick mot framtiden – en framtid fylld av förväntan och tillförsikt.
I Norden, men inte bara här, växer de lokala kyrkorna. Arbetsbördan ökar, och man grubblar febrilt över hur allt som måste göras ska hinnas med. Samtidigt växer känslan av att en gammal balans håller på att försvinna och en ny träder i dess ställe. Osäkerheten om vart vi är på väg ökar. Just här blir den synodala och evangeliserande kyrkans stöd avgörande. Just här framträder också kyrkans roll som en bevarare av samhällelig stabilitet och balans.
Som vi ser i biskop Raimos intervju i detta nummer är kyrkan i Finland knappast passiv – tvärtom. Det finns många mål, planer och projekt. Men det viktigaste är att vi aldrig ensamma kan nå stora mål. Kyrkans arbete tillhör oss alla, kyrkans mål är våra mål, kyrkans upprätthållande är vårt gemensamma ansvar. Kyrkan är, och måste vara, en kommunion, en gemenskap, och kyrkans och dess medlemmars välmående beror just på hur stark denna gemenskap är.
Det andra ordet är alltså gemenskap – kommunion. Denna gemenskap förverkligar vi kristna inte enbart genom att be tillsammans, utan genom att göra något konkret tillsammans. Kanske kunde var och en av oss fundera över vad vi själva gör för att stärka kyrkans och de kristnas gemenskap. Kanske är den största handlingen som stärker gemenskapen just den som påven Leo lyfter fram i sin nyutkomna apostoliska uppmaning: att sätta de fattiga i första rummet. De fattiga – vilka de än är.
Marko Tervaportti