Påve Leos predikan vid ungdomspilgrimens avslutande mässa 3.8.2025.
Kära unga,
efter gårdagens vigilia samlas vi idag åter för att fira eukaristin, sakramentet där Herren helt och fullt har gett sig själv åt oss. Vi kan i denna erfarenhet föreställa oss att vi vandrar samma väg som Emmauslärjungarna på påskdagens kväll (jfr Luk 24:13–35): först gick de bort från Jerusalem, rädda och besvikna; de vandrade övertygade om att det efter Jesu död inte fanns något mer att vänta, inget mer att hoppas på. Och ändå mötte de just honom, tog emot honom som reskamrat, lyssnade till honom när han förklarade skrifterna för dem, och till sist kände de igen honom när han bröt brödet. Då öppnades deras ögon och påskens glada budskap fick rum i deras hjärtan.
Dagens liturgi talar inte direkt till oss om detta avsnitt, men den hjälper oss att reflektera över det som berättas: mötet med den uppståndne Kristus som förändrar vår existens, som upplyser våra känslor, våra önskningar och våra tankar.
Den första läsningen, hämtad ur Predikarens bok, inbjuder oss, liksom de två lärjungarna vi nyss nämnde, att konfronteras med erfarenheten av vår begränsning, av det förgängliga i det som går förbi (jfr Pred. 1:2; 2:21–23). På motsvarande sätt ger oss svarpsalmen bilden av ”gräset som gror; om morgonen blomstrar det och gror, om kvällen vissnar det och torkar” (Ps 90:5–6). Det är två starka påminnelser, kanske lite chockerande, men de får inte skrämma oss, som om de vore tabubelagda ämnen att undvika. Bräckligheten de talar om tillhör faktiskt det under vi själva är. Tänk på bilden av gräset: är inte en blommande äng vacker? Den är naturligtvis skör, består av späda, sårbara strån, benägna att torka, böjas, brytas, och ändå ersätts de genast av andra som spirar efter dem, och som de första, när de vissnar och förmultnar i jorden, generöst blir näring och gödsel för. Så lever ängen, genom ständig förnyelse, och även under vinterns kalla månader, när allt verkar tyst, pulserar dess energi under jorden och förbereder sig på att brista ut i tusen färger på våren.
Också vi, kära vänner, är skapade så: vi är skapade för detta. Inte för ett liv där allt är självklart och stillastående, utan för en existens som ständigt förnyas i gåvan, i kärleken. Och så längtar vi ständigt efter ett ”mer” som ingen skapad verklighet kan ge oss; vi känner en stor och brännande törst som ingen dryck i denna värld kan släcka. Inför den törsten får vi inte bedra våra hjärtan genom att försöka stilla den med verkningslösa surrogat! Låt oss i stället lyssna till den! Låt oss göra den till en pall att stiga upp på för att, som barn, på tåspetsarna kika in genom mötets fönster mot Gud. Då finner vi oss inför honom som väntar på oss, som till och med milt knackar på vår själs fönster (jfr Upp 3:20). Och det är vackert, även i tjugoårsåldern, att öppna sitt hjärta för honom, låta honom träda in och sedan ge sig ut med honom på äventyret mot evighetens vidder.
Den helige Augustinus, när han talade om sin intensiva gudssökning, frågade sig: ”Vad är då föremålet för vårt hopp […]? Är det jorden? Nej. Något som kommer från jorden, som guld, silver, träd, skörd, vatten […]? Dessa ting behagar, dessa ting är vackra, dessa ting är goda” (Sermo 313/F, 3). Och han drog slutsatsen: ”Sök honom som har gjort dem, han är ditt hopp” (ibid.). När han sedan tänkte på den väg han hade vandrat, bad han och sade: ”Du [Herre] var inne i mig och jag utanför. Där sökte jag dig […]. Du ropade, och ditt rop sprängde min dövhet; du lyste, och ditt sken fördrev min blindhet; du spred din doft, och jag andades in den och flämtade mot dig, jag smakade […] och jag hungrar och törstar; du rörde vid mig, och jag brann av längtan efter din frid” (Bekännelser X, 27, Valfrid Hedmans översättning).
Systrar och bröder, dessa är mycket vackra ord, som påminner oss om vad påven Franciskus sade i Lissabon till unga under världens ungdomsdagar: ”Var och en är kallad att konfronteras med stora frågor som inte har […] ett enkelt eller omedelbart svar, utan som inbjuder till att göra en resa, att övervinna sig själv, att gå längre […], till en avfärd utan vilken det inte finns någon flykt. Låt oss alltså inte bli förskräckta om vi finner oss själva inombords törstande, oroliga, ofullbordade, längtande efter mening och framtid […]. Vi är inte sjuka, vi är levande!” (Tal vid mötet med universitetsstudenter, 3 augusti 2023).
Det finns en viktig fråga i våra hjärtan, ett behov av sanning som vi inte kan bortse från, och som leder oss att fråga: vad är verklig lycka? Vad är livets sanna mening? Vad befriar oss från meningslöshetens, tristessens och medelmåttighetens träsk?
Under de senaste dagarna har ni haft många vackra erfarenheter. Ni har mött jämnåriga från olika delar av världen, tillhörande olika kulturer. Ni har utbytt kunskaper, delat förväntningar, fört dialog med staden genom konst, musik, informationsteknik, sport. Och på Circus Maximus, när ni gick till biktens sakrament, tog ni emot Guds förlåtelse och bad om hans hjälp till ett gott liv.
I allt detta kan ni ana ett viktigt svar: vår existens fullhet beror inte på vad vi samlar, inte heller, som vi hörde i evangeliet, på vad vi äger (jfr Luk 12:13–21). Den är snarare knuten till det vi med glädje kan ta emot och dela (jfr Matt 10:8–10; Joh 6:1–13). Att köpa, samla, konsumera räcker inte. Vi behöver lyfta blicken, se uppåt, till ”det som är där ovan” (Kol 3:2), för att inse att allt i världen har mening endast i den mån det tjänar till att förena oss med Gud och med våra bröder och systrar i kärlek, och låter oss växa i ”ömhet, godhet, ödmjukhet, mildhet, tålamod” (Kol 3:12), förlåtelse (jfr v. 13), frid (jfr Joh 14:27), allt i Kristi sinne (jfr Fil 2:5). Och i detta perspektiv kommer vi allt bättre att förstå vad det innebär att ”hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek har blivit utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som har getts åt oss” (jfr Rom 5:5).
Kära unga, vårt hopp är Jesus. Det är han som, som den helige Johannes Paulus II sade, ”väcker hos er önskan att göra något stort av ert liv […], att förbättra er själva och samhället, göra det mer mänskligt och mer broderligt” (XV världens ungdomsdag, bönevigilia, 19 augusti 2000). Låt oss hålla oss förenade med honom, låt oss förbli i hans vänskap, alltid, genom att odla den med bön, tillbedjan, eukaristisk kommunion, frekvent bikt, generös kärlek, såsom de saliga Pier Giorgio Frassati och Carlo Acutis, som snart skall helgonförklaras, har lärt oss. Aspirera på stora ting, på helighet, varhelst ni befinner er. Nöj er inte med mindre. Då skall ni se evangeliets ljus växa dag för dag, i er och omkring er.
Jag anförtro er åt Maria, hoppets Jungfru. Med hennes hjälp, när ni de kommande dagarna återvänder till era länder, till alla delar av världen, fortsätt att med glädje vandra i Frälsarens fotspår och smitta alla ni möter med er entusiasm och ert trosvittnesbörd! Lycklig resa!
Leo XIV