Kardinal Christoph Schönborn OP:s predikan vid saligförklaringsmässan för ärkebiskop Eduard Profittlich i Tallinn den 6 september 2025.
Den 4 september, förrgår, pågick en nästan 24 timmar lång läsning där man enbart nämnde namn – namnen på offren, mer än 23 000 namn, alla människor som dog i sovjetiska fångläger eller i Sibirien. Bakom varje namn fanns en berättelse, ett ansikte, ett hjärta, en människa. Ingen var inför Gud namnlös eller anonym, bara en siffra bland otaliga. Tack till dominikanerna, mina medbröder, för detta initiativ! Tack till alla som deltog i denna läsning. Och tack, framför allt, till Gud själv, som har lovat att alla dessa namn är skrivna i hans hand.
I den första läsningen hörde vi: ”De rättfärdigas själar är i Guds hand, och ingen plåga skall nå dem.” Ett av dessa namn nämns ofta dessa dagar, ett bland 23 000: ärkebiskop Eduard Profittlich. De andra offren glöms inte, även om deras namn bara nämndes en enda gång under de långa timmarna av läsning.
Jag minns en katekes av påve Benedikt XVI – den sista i en serie om helgonen. Den handlade om de otaliga okända helgon vars namn är inskrivna i Livets bok hos Gud, även om de aldrig formellt upptagits i Kyrkans helgonkalender. Denna katekes har jag aldrig glömt. I dag berör den mig på ett särskilt sätt. Dessa okända helgon är den djupaste grunden till dagens saligförklaring av ärkebiskop Profittlich. De, de troende i hans stift Tallinn, är orsaken till att han i dag upphöjs till altarets ära. Han ville inte lämna dem ensamma; därför återvände han inte till Tyskland, fullt medveten om att detta nästan oundvikligen skulle leda till hans död.
I den tidiga kyrkan, till exempel i Paulus brev, kallas de troende för ”heliga”. För dessa heligas skull – för sin hjord, sina får – var fader Profittlich beredd att ge sitt liv. Han kunde ha funnit många kloka skäl att undvika detta, kanske för att senare kunna hjälpa som överlevande. Det råd han begärde från påve Pius XII kom inte som en befallning, utan som en rekommendation: att fatta sitt beslut ”framför allt med hänsyn till de själars bästa som anförtrotts honom”.
Till sin familj skrev han efter beslutet: ”Det anstår herden att stanna hos sin hjord och dela dess glädje och sorg.” Rörande är hans uppriktighet: ”Jag måste säga att även om beslutet krävde några veckors förberedelse, fattade jag det inte med fruktan eller oro, utan med stor glädje.” Denna glädje lyser igenom aposteln Paulus ord i dagens läsning ur Romarbrevet: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?”
Med denna Kristi glädje kunde ärkebiskopen beröra, trösta och styrka sina troende och många andra människor.
En saligförklaring riktar sig aldrig endast till en person. Påve Benedikt sade: ”Den som tror är aldrig ensam.” Ärkebiskop Eduards beslut bars upp av de troendes bön för sin biskop. En dag kommer vi att förstå hur mycket våra egna vägar osynligt burits och vägledts av andras bön och tro. Dagens saligförklaring omfattar alla dem som format fader Eduards väg – framför allt föräldrarna till de tio barnen, av vilka han var det åttonde, hans lärare, hans vänner (hur viktiga de är!) och de kyrkliga personer och platser som präglat honom.
Vem kan någonsin mäta vilka människor, situationer och erfarenheter som format var och en av oss? Först helheten gör det möjligt att i en avgörande stund säga ett så klart ja till det möjliga martyriet som ärkebiskop Profittlich gjorde. Det var hans personliga ja – och ändå mer än det: Kyrkans ja till Guds vilja, uttalat genom en enskild människas ja. Den personliga heligheten bärs alltid av Kyrkans helighet, Kristi bruds helighet. Därför är denna dag en glädjens dag för Kyrkan, särskilt för Kyrkan i Estland.
De 23 000 offrens namn, bland vilka vår trosvittne i dag räknas, påminner oss om att varje liv var insatt i en djupt dramatisk tid. Dagens saligförklaring kan inte skiljas från den historiska verkligheten: den ofattbara utlösningen av helvetets krafter – Hitler i Tyskland, Stalin i Sovjetunionen. Deras pakt om att dela bytet i det kanske mest vansinniga krig som världen sett. Knappast hade bytet delats förrän den ene rövaren föll över den andre för att roffa åt sig allt: ”I dag tillhör oss Tyskland, i morgon hela världen.” Koncentrationslägren och Gulag var uttryck för den yttersta människoföraktet.
Vilken kontrast den värdighet utgör, med vilken ärkebiskop Profittlich mötte NKVD:s tjänstemän. Tron gav honom lugn och fasthet. Som en av miljoner offer för dessa båda dödsbringande ideologier dog han den 22 februari 1942.
Saligförklaringen äger rum i en tid då gamla sår åter hotar att rivas upp. Särskilt i denna del av världen känns denna oro påtaglig. Krig har åter blivit en bitter del av vardagen, fredshopp sätts på hårda prov. Det är inte den enda krishärden i världen i dag. Påve Franciskus har ofta sagt att vi lever i ett ”tredje världskrig i etapper”. Till detta världskrig hör även den globala kristenförföljelsen. Även andra religioner upplever förföljelse eller politiskt missbruk, men kristnas lidanden är fortfarande de mest omfattande.
I detta läge får den salige martyrbiskopens vittnesbörd en särskild betydelse. I hans hemland Tyskland rasade redan den systematiska förföljelsen av judarna, som snart blev en bitter verklighet i hela det av Tyskland erövrade Östeuropa. Att vare sig nationalsocialismen eller sovjetkommunismen skulle skona de kristna visade sig snabbt vara en illusion. Allt detta kan upprepas också i våra dagar. Därför är ärkebiskop Profittlichs hållning så värdefull i dag. Den visar kristens väg i tider av förföljelse. Två ord av Eduard Profittlich har berört mig särskilt. De är fyllda av den tröst och glädje som bara Gud själv kan ge. Efter sitt beslut att inte återvända till Tyskland skrev han:
”Jag gör detta med största beredvillighet, ja, jag kan säga, med stor glädje. Även om jag inte på något sätt kan förutse hur mitt liv nu kommer att gå, vilka offer som väntar mig, går jag denna väg med stort förtroende till Gud, fast övertygad om att om Gud går med mig, kommer jag aldrig att vara ensam. Och jag hoppas säkert att det offer jag bär fram för Guds rikes sak här i landet på ett eller annat sätt inte skall bli utan frukt.”
De tidiga kristna sade: sanguis martyrum – semen christianorum! Märtyrernas blod är den sådd som föder nya kristna. Denna hoppets glädje som fyllde fader Profittlich får också fylla oss i en tid med så många nya martyrer. Helige Johannes Paulus II:s stora projekt inför Jubelåret 2000 var just detta: ett martyrologium för 1900-talet. Historiker började arbetet, men efter 20 000 korta biografier tvingades de avbryta – antalet martyrer var för stort. Gud ensam känner alla deras namn! Vi får hoppas att dessa otaliga martyrer, liksom de 23 000 offer vars namn nu lästs, såsom biskop Eduard själv sade, ”inte skall bli utan frukt”.
Det ber vi om i dag, i samma förtröstan som en gång fyllde honom.
Vi har talat mycket om martyriet. Det som redan i den tidiga kyrkan fascinerade människor hos de kristna var deras glädje. I dagens evangelium, en passage ur Jesu bön vid den sista måltiden, ber Jesus till Fadern om denna stora gåva: ”Nu kommer jag till dig och talar detta medan jag ännu är i världen, för att de skall ha min glädje helt och fullt.”
Denna Jesu bön har uppfyllts i överflöd i fader Eduards, ärkebiskop Profittlichs liv: ”När det till sist stod klart att jag skulle stanna, var min glädje så stor att jag av tacksamhet bad ett Te Deum. Jag kände Guds nåd verka i min själ så djupt att jag sällan känt mig så lycklig som den kvällen efter beslutet – och aldrig har jag firat mässan så innerligt som på dagen för beslutet.”
Nu firar vi den heliga mässan där Eduard Profittlich för första gången nämns i den eukaristiska bönen.
Må han be för oss, att Kristus, som han troget följde, skänker oss sin glädje – sin glädje i fullhet!
Amen.