Tallinns apostoliska administratör, ärkebiskop Eduard Profittlich, fördes under andra världskriget till Sovjetunionen och återvände aldrig därifrån. Först årtionden senare, när järnridån äntligen fallit och Estland blivit självständigt, kunde man ta del av uppgifter om ärkebiskopens sista levnadsår.
Natten till den 27 juni 1941 greps Eduard Profittlich i Tallinn. Han fördes till fängelset i Kirov, 800 kilometer från Moskva. Där förhördes han från augusti till november – på nätterna, vilket man antagligen ansåg skulle öka förhörens effektivitet.
I november fann den lokala domstolen honom skyldig till de anklagelser som riktats mot honom: att han skulle ha hjälpt den katolska kyrkans personal att lämna Estland och främjat kontrarevolutionär verksamhet inom kyrkan. Profittlich dömdes till döden genom arkebusering, men innan domen hann verkställas dog han i dålig hälsa i Kirovs fängelse den 22 februari 1942.
Eduard Profittlich SJ vigdes till biskop i Tallinn den 27 december 1936. På bilden sitter den nye biskopen till höger om sin vigningsbiskop, nuntien Antonino Arata. Bakom dem står medkonsekratorerna: till vänster Rigas hjälpbiskop Jāzeps Rancāns och till höger Finlands apostoliska vikarie, biskop Guglielmus Cobben SCJ.
Det föregående beslutet
Profittlichs sista tid i livet är nu välkänd. Men före hans fängslande och död låg en viktig inre kamp, avgörande också för hans martyrskap. Han var tysk och övervägde redan hösten 1940 sina alternativ: borde han återvända till hemlandet, eller stanna som herde för sin hjord i Estland, som Sovjetunionen hade ockuperat sommaren 1940? Han korresponderade även med Rom och fick, efter en lång väntan, svar via nuntiaturen i Berlin: hjorden längtar efter sin herde. När han mottagit detta svar skrev han till sina släktingar:
”Det är verkligen rätt att en herde stannar hos sin hjord och delar dess glädje och sorg. Och jag måste säga att även om detta beslut krävde några veckors förberedelse, gjorde jag det inte av rädsla eller oro, utan med stor glädje […]. Jag skulle vilja berätta för alla hur god Gud är mot oss när vi helt överlämnar oss åt Honom, hur lycklig en människa kan bli när hon är redo att ge allt – frihet och liv – för Kristi skull. Vad som än händer vet jag att Gud är med mig. Då går allt väl. Och mitt liv – och om det är bestämt så – även min död är liv och död i Kristus. Och det är oändligt vackert.”
Saligförklaringen
När påve Franciskus beslutade att saligförklara ärkebiskop Eduard och påve Leo till slut fastställde högtidens datum, kunde saligförklaringen äntligen firas lördagen den 6 september. På Frihetstorget i Tallinn samlades omkring femtonhundra katoliker och andra intresserade. Bland deltagarna fanns representanter för samhället och andra kyrkosamfund, samt tiotals katolska biskopar och präster som koncelebrerade mässan.
Mässan firades av påvens sändebud, Wiens emeritusärkebiskop kardinal Christoph Schönborn OP. Bland deltagarna fanns även Krakóws emeritusärkebiskop kardinal Stanisław Dziwisz, långvarig privatsekreterare åt påven Johannes Paulus II, och de baltiska ländernas apostoliska nuntie, ärkebiskop Georg Gänswein, tidigare privatsekreterare åt påven Benedictus XVI.
Saligförklaringsmässan firades under den heta sommarsolen. De estniska representanterna för Malteserhjälpen tog väl hand om deltagarna genom att dela ut vatten och bistå där det behövdes. Intill huvudscenen stod en kör och orkester med flera tiotals medlemmar. Orgeln spelades av Mari Järvi, välkänd även i Finland.
Själva saligförklaringen ägde rum i början av mässan. Efter uppläsningen av påvens bulla avtäcktes ett stort porträtt av den nye salige, och en blå glasram med hans relik – det tidigare nämnda brevet till hans familj – bars fram till altaret. Kyrkan har inga kroppsliga reliker av salige Eduard, eftersom hans gravplats är okänd. I stället finns i kryptan under Tallinns katedral ett litet kapell till hans minne, med en utställning av föremål, böcker och paramenta som tillhört honom – reliker i vidare bemärkelse.
Saligförklaringen avslutades med den högtidliga hymnen Gloria och dagens bön, där man för första gången offentligt vände sig i liturgisk bön till den salige Eduard. Efter ordets liturgi höll kardinal Schönborn en gripande predikan, där han sade att ärkebiskop Profittlichs martyrskap visar den kristnes väg under förföljelse: att förbli trogen sin hjord, lita på Gud i allt och bevara glädjen i Kristus även mitt i lidandet. [Läs den här.]
Efter mässan serverades förfriskningar utanför katedralen. Från trappan höll bland andra Tallinns biskop Philippe Jourdan och Trier-biskopen Stephan Ackermann hälsningstal. Från Finland deltog ett flertal katoliker, bland dem biskop Raimo och den ukrainsk-katolske prästen fader Andrii Khomen med familj.
Bönen bär
Den katolska kyrkan i Estland är ännu mindre än vår kyrka här i Finland. Med små resurser, men desto större tillit till Guds hjälp, har mycket skett under de senaste åren: först påve Franciskus’ besök 2018, därefter att den apostoliska administraturen blev ett fullvärdigt stift 2024 med monsignore Jourdan som dess första biskop, och slutligen den länge förberedda saligförklaringen av Profittlich.
Vi kan bara gratulera Estlands katoliker, deras biskop Philippe och den mångkunniga Marge-Marie Paas, som arbetat som postulator. Många katoliker i Finland har bett för kyrkan i Estland. Samarbetet mellan våra länder har varit nära redan före Estlands självständighet. Det tycks som om dessa böner har blivit hörda – och salige Eduards förböner har verkligen burit frukt. Förhoppningsvis fortsätter de så.
Salige Eduard, bed för oss!
Marko Tervaportti