Då jag forskade i olika begrepp kring ordet kontemplation och inre bön kom jag ofta i beröring med begreppet mysticism. Detta begrepp är omfattande och mångfacetterat. Så gott som alla religioner har anammat någon form av mysticism som ofta sammanhänger med upplevelser som troende personer upplevt under eller som en följd av inre bön. Det verkar som det personliga förhållandet mellan Gud och människa skapas och förstärks genom inre bön dvs. kontemplation. I inre bön riktar man ju bönen till Gud själv, man är i dialog med honom. Mysticistiska upplevelser, stigmata, visioner och andra oförklarliga religiösa fenomen kan vara en följd av djup långvarig kontemplation. Herrens vägar är i detta avseende oförklarliga. Det är han som delar ut sina nådegåvor till vem han vill. Helgonens liv i synnerhet deras böneliv är exempel på hur man borde leva och förhålla sig till Gud.
Inom kristendomen och i synnerhet inom den katolska och ortodoxa kyrkan är inre bön av stor religiös betydelse. Genom bön kommer man närmare Gud på ett ibland t.o.m. dramatiskt sätt såsom många helgon och andra heliga och troende personer vittnar om. Inre bön är ett beprövat sätt att förstärka ens tro och förtröstan till Gud. Man är ju blottad, allena, “naken” och står inför ens skapare. Givetvis är Gud på inget vis beroende av våra böner, olika akter, traditioner eller personliga och kollektiva uppoffringar. Man kan inte “köpa” eller “muta” Gud.
GUD ÄR KÄRLEK
Gud är kärlek. I denna kärlek skapade han människan och världsalltet. Han gav människan förstånd och en längtan att söka sig närmare sig. Bönen, eller sättet hur vi talar och kommunicerar med Gud är en gåva till oss. Han har gett oss möjligheten att “tala” direkt med honom. Genom denna kommunikation blir vårt liv rikare och vi kan uppleva en större förståelse av vår egen existens och den verkliga meningen med vårt liv. Denna gåva har vi fått gratis. Frågan är hur vi använder oss av den. Ber vi överhuvudtaget till Gud. Tackar vi honom för de gåvor i vårt liv som han gett oss eller ber vi till honom bara i yttersta nöd eller när en stor olycka drabbar oss. Är vi i aktiv regelbunden kontakt med honom? Det är ju han som skapat oss och gett oss liv genom den Heliga Anden. Eller tror vi att vi själva verkligen rår om våra liv? Har vi i våra liv förlorat bönens gåva? Tror vi verkligen att vi själva styr våra liv? Givetvis har vi fri vilja vilket innebär att vi kan besluta om våra goda eller dåliga beslut. Vi kan fatta beslutet att synda eller att låta bli. Vi kan neka Gud och stöta honom ifrån oss. Vår tids relativism och tron på ständigt ökad ekonomisk tillväxt har förblindat oss. Vi är verkligen inte vår egen lyckas smeder. Vårt liv och existens är i Guds hand.
KARMELITORDEN OCH KONTEMPLATION
Karmelitorden har ett rikt och mångfacetterat kontemplativt böneliv. Orden hänvisar, gällande den inre bönen, till helgon och kristna mystiker samt till påven Johannes Paulus II:s encyklikor Redemptor Hominis (1979), Dives in Misericordia (1980) och Dominum et Vivificantem (1986). Helgon karmeliterna ofta refererar till är givetvis moder Teresa av Avila (1515 – 1582), men också Johannes av Korset (1542 – 1591), Mäster Eckhart (1260 – 1327), Karmels mystiker Jean de Saint-Samson (1571 – 1636) och den helige Ignatios av Antiokia (ca 100). Verk förutom Bibeln som orden lyfter fram är bl.a. fjortonhundratals verket The Cloud of Unknowing samt En rysk pilgrims berättelser som utkom 1881. Karmeliterna lägger mycket stor vikt på Jesusbönen “Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig, en syndare” eller den regelbundna upprepningen av Jesus namn eller helt enkelt ordet Amen som kan översättas till “det är sant”. Den valda korta bönen bes i samklang med ens andningar så att det uppkommer en balans och rytm då man ber. Detta sätt att be skapar ett lung och en upplevelse av andlig vila. I The Cloud of Unknowing hänvisas till “molnet” och det regelbundna bönearbetet som för den troende i en allt djupare andlig vila.
Nedan kommer jag att följa karmeliternas anvisningar gällande den inre bönen. De anser att bön och kontemplation inte är samma sak. Syftet med den inre bönen är att skapa en inre öppenhet så att man kan motta Guds bönegåva. Inre bönen är själva livet och målet för ens existens. Såsom pilgrim i världen anser Moder Teresa att man skall be utan uppehåll, utan att därför underlåta fastorna, botövningar och den heliga tystnaden. Andlig läsning ger näring till bönen och är därför viktigt för ens böneliv.
Att vandra i bönen innebär att man skall visa kristen kärlek till varandra, man skall frigöra sig från allt det skapande och slutligen att man skall man leva sitt liv i sann ödmjukhet. Bönen är ett privilegium för det är ett personligt möte mellan dig och Gud, men också för att den är vittnesbörd att man är ett med Kristus. Man skall vara generös i sitt bönearbete i synnerhet på helgdagarna. Man skall inte söka efter upplevelser eller extraordinära nådegåvor. Det räcker att man får tala med Gud, för Gud ger ofta mer än du förväntar av honom.
Varje bönestund är en ny upplevelse, en ny bön. Man får inte låta det förflutna bestämma över nuet. Den tysta bönen räcker. Man behöver inte skrika eller höja rösten för att tala med Gud för han finns inom varje (döpta) människa.
I kontemplativ bön bör man tömma sina tankar, bilder, minne, fantasier, planer och bilder. “Lär er att vara tomma på alla ting, inre och yttre, och ni skall se att jag är Gud.” Man måste komma loss från sina inre spänningar. Den enklaste och kanske kraftigaste bönen är Jesus bönen var man talar direkt till Gud, pånytt och pånytt. För att få ett sunt böneliv kommer karmeliterna med följande råd:
“Lägger du dig i god tid på kvällen så att du får tillräckligt med sömn under natten, och är du trogen siestan (!). Motionerar du och får tillräckligt med frisk luft? Kan en kopp kaffe på morgonen vara en lösning, eller att ibland byta ställning under bönen? Kan det vara en hjälp att läsa något lite ur en lämplig bok? Eller att ibland be med öppna ögon fästade på tabernaklet?”
Du kan be till din skyddsängel att gå med dig och lägga ett gott ord för dig på din tiggarfärd (böneliv). Man får aldrig tappa modet. En bön om tro, hopp och kärlek blir alltid bönhörd. Man skall sitta stilla under bönen. Det första stadiet i ens kontemplativa böneliv är “vilans bön”. Man kan inte påtvinga bönelivet utan det kommer av sig själv. Bönen skall vara holistisk och omfatta hela personen, själ och kropp. Bönen är kärlek och kärlek ger liv, frihet, rörelse och utveckling. Slutligen skall man tacka Gud efter bönen i synnerhet om den kändes tung och mödosam för “offrad fattigdom förvandlas av Gud till rikedom”.
DEN ORTODOXA TRADITIONEN
Den ortodoxa bönetraditionen omfattar ett synnerligen rikt inre böneliv. Ett verk bestående av fem delar, Filokalian, innehåller mystikers och helgons skrivelser allt ifrån urkyrkans tid till 1800-talet. Denna tradition har delvis överrappad med den katolska kontemplativa bönetraditionen fast den är centrerad till klosterlivet och munkgemenskapen på Athos munkkolonien i Grekland. Den som vill fördjupa sig i förståelsen av den inre bönen rikedom kunde bekanta sig med detta verk.
Det grundläggande i både den västerländska och den ortodoxa bönetraditionen är betydelsen som författarna ger den inre bönen. I vardera traditioner riktar man sig personligen direkt till Gud. Detta förhållande kan leda till personlig helighet. Hos många mystiker och helgon t.o.m. till gåvan av en begränsad förståelse av Guds väsen.
Jan-Peter Paul
Källor:
En rysk pilgrims berättelse (1973), Natur och kultur, Falkenberg, Sverige (207 sidor)
Filokalia (1782), Valamon Ystävät r.y. (1981)
Inre bön och kontemplation, Karmeliterna i Sverige, karmel.se
The Cloud of Unknowing and other works (2001), Penguin Books, London (159 sidor)