Vatikanen offentliggjorde den 9 oktober 2025 den apostoliska uppmaningen Dilexi te (“Jag har älskat dig”), undertecknad av påve Leo den 4 oktober, på den helige Franciskus av Assisis minnesdag. Dokumentet hade påbörjats redan av den tidigare påven Franciskus, och kan därför ses som ett gemensamt arbete mellan två påvar – på samma sätt som påven Franciskus första encyklika Lumen fidei (“Trons ljus”) byggde på en text som påven Benedikt XVI hade inlett.
Den centrala tanken i Dilexi te är att den kristna tron inte kan skiljas från kärleken till de fattiga. Påven påminner om att Kristus själv blev fattig och ställde sig bland de svagaste. Kyrkan är trogen evangeliet endast när den lever och verkar tillsammans med dem som världen förkastar eller inte räknar med.
Dilexi te består av en inledning och fem huvudkapitel. I inledningen knyter påven temat till bibelns ord “Jag har älskat dig” (jfr Upp 3:9) och framhåller att Guds kärlek till människan förpliktar de kristna att svara med samma kärlek, särskilt gentemot de fattiga och lidande.
Det första kapitlet, Några grundläggande ord, beskriver fattigdomens verklighet och dess många dimensioner: materiella, andliga och sociala. Påven avvisar tanken att fattigdom endast kan ses som individens ansvar och betonar att mötet med de fattiga också förändrar den som möter dem.
Det andra kapitlet, Gud väljer de fattiga, handlar om Guds särskilda närhet till de små och svaga. Påven framhåller att hela Bibeln visar hur Guds kärlek till de fattiga är en del av frälsningens historia. Tro och barmhärtighet, bön och handling hör oupplösligt samman.
Det tredje kapitlet, Kyrkan för de fattiga, beskriver hur kyrkan genom historien har levt sida vid sida med de fattiga. Påven hänvisar till de första kristnas liv och till kyrkofädernas undervisning, men också till dagens utmaningar som migration och social ojämlikhet. Kyrkan kan inte begränsa sig till ord eller symboler utan måste visa sin kärlek i handling.
Det fjärde kapitlet, En historia som fortsätter, förankrar dokumentet i kyrkans sociallära. Påven hänvisar till sina företrädare – särskilt Rerum novarum och senare påvliga texter – och framhåller att dessa inte är historiska reliker utan levande lära som måste tillämpas på nya förhållanden.
Det femte kapitlet, En ständig utmaning, sammanfattar dokumentets huvudbudskap. Påven uppmanar de kristna att i vardagen och i sina gemenskaper låta de fattigas röst bli hörd och att se dem som bröder och systrar, inte som objekt för hjälp.
Kärleken till de fattiga är kyrkans kännetecken: den är ingen valfri uppgift, utan ett synligt vittnesbörd om den levande tron.
KATT / Vatican News / Vatican.va