Kära bröder och systrar i Kristus,
Nästan dagligen får jag nyheter, förtroendefulla meddelanden och förbönsbegär från er: smärta orsakad av sjukdom, avsked från älskade människor, ensamhetens börda, hopplös ångest. Jag bär er i mitt hjärta och i mina böner. Era röster påminner mig om att lidandet hör till vårt gemenskapsliv och att vi inte kan gå förbi någon annans smärta med likgiltighet.
Lidandet är utan tvekan ett mysterium som är svårt att förstå. Vi frågar oss ofta: Varför? Varför händer detta mina kära eller mig själv? Varför tillåter Gud så mycket lidande? Svaren är inte alltid tydliga. Men vår tro för med sig ljus dit förnuftet inte räcker: genom Kristi kors’ mysterium.
Den 14 september firar vi det heliga korsets upphöjelses fest. Den dagen ser vi hur Jesu kärlek, ända till döden, förvandlar döden och smärtan till ett verkligt tecken på hopp. Kristi kors tar inte bort lidandet; det bär det och återlöser det inifrån. Hans offer visar att lidandet inte har det sista ordet: Jesu självutgivelse har mening, värde och frälsning.
Med honom har vi ingen garanti för att vi alltid förstår varför saker sker; vi får inte löfte om enkla svar. Men vi har löftet – och erfarenheten – att vi inte är ensamma i våra prövningar. Jesus kallar oss att ta vårt kors varje dag (jfr Matt 16:24): inte som ett straff utan syfte, utan som en väg upplyst av hans kärlek. När vi bär det tillsammans med honom känns vår börda lättare, och vår smärta kan i Guds händer förvandlas till ett ögonblick av hopp.
Låt oss också minnas vår Moder Maria, som stod vid Jesu sida på korset. Maria, som följde sin Son i den mörkaste stunden, överger inte heller oss. Hennes moderliga närvaro lär oss att stå fasta, att med ömhet stödja den lidande och att lita på Guds försyn. När vi känner oss svaga och maktlösa kan vi be henne stödja oss och hjälpa oss att se på den Korsfäste med hoppets blick.
Vad kan vi konkret göra som gemenskap mitt i allt detta lidande?
- Fortsätta att be, troget och enkelt, för de sjuka, sörjande och osäkra. Bönen är aldrig en meningslös handling: den förenar och styrker oss.
- Vara närvarande för varandra: ett samtal, ett besök eller ett meddelande kan vara en kärleksbro till den ensamme.
- Leva eukaristin djupt: delaktigheten i Kristi kropp är en kraft som bär oss på vägen.
- Ge våra händer och vår tid: konkret kärlek till nästan ger hoppet ett ansikte och bygger upp gemenskapen.
Jag uppmuntrar oss alla att vid firandet den 14 september förnya vår blick på Kristi kors: inte som ett tecken på nederlag, utan som ett tecken på kärlek, given till slutet. Må varje personligt kors, litet eller stort, finna i Kristus och Maria både en vän och en mening; och må lidandets erfarenhet göra oss till vittnen om tröst och barmhärtighet för varandra.
Jag ber för var och en av er och ber er också stärka varandra genom bön och kärlek. Må Herren, som bar vårt lidande, ge er frid och kraft. Och må heliga Maria, de lidandes Moder, aldrig låta oss vandra ensamma.
Med herdens kärlek och välsignelse,
Helsingfors, 14 september 2025
+ Raimo Goyarrola
Biskopen av Helsingfors