Boken Den kristna hoppets grund – En introduktion till fundamentalteologin (Studium Catholicum, 2026) av dominikanbrodern Marie-Augustin, verksam i Helsingfors, är en betydande händelse inom den katolska kyrkan i Finland. Det 452 sidor långa verket erbjuder en omfattande framställning av katolsk fundamentalteologi och lämpar sig för alla som intresserar sig för den katolska kristendomens intellektuella reflektion.
Förhoppningsvis kommer boken att läsas brett också bland katoliker i Finland. Ur den franskfödde broder Marie-Augustins bok blåser en frisk vind av intellektuellt vaken och kulturellt bildad europeisk katolicism. Samtidigt utmanar den läsaren att reflektera över vilken sorts katolicism som verkligen behövs i Finland. Broder Marie-Augustins utmärkta och kreativa behärskning av det finska språket och den finländska kulturen är imponerande och gör boken genuint tillgänglig för en finländsk publik.
”Fundamentalteologi” är visserligen ett ganska torrt namn på ett av teologins mest fascinerande områden. Fundamentalteologin har sitt ursprung i Bibelns uppmaning att ”alltid vara beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp” (1 Petr. 3:15). Det hopp som avses är naturligtvis det kristna hopp som Jesu död och uppståndelse skänker världen. Redan från början har de kristna, drivna av detta hopp, sökt dialog med dem som ännu inte delar det. Eftersom Gud vill att ”alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4), söker de kristna dialog med alla människor. Varje form av inåtvänd fundamentalism eller sekttänkande är i grunden främmande för kristendomens ethos. Fundamentalteologin strävar efter att föra denna kristna hoppets dialog vidare, särskilt genom intellektuell och akademisk diskussion.
Varför talar man då om ”fundamentalteologi”, ett begrepp som alltför lätt förväxlas med ”fundamentalism”, trots att fundamentalteologin är raka motsatsen till detta? Bakgrunden är det latinska ordet fundamentum, som betyder ”grund”. När fundamentalteologin utvecklades som en modern akademisk disciplin under 1800-talet ansåg man att den skulle utgöra den grund på vilken resten av teologin kunde byggas. Fundamentalteologin skulle genom förnuftet ensamt gå före tron (praeambula fidei) och bereda väg för den. Man trodde att om trons intellektuella grund var stark och stabil skulle också tron själv kunna stå emot den moderna världens utmaningar.
1900-talets andliga omvälvningar förändrade emellertid fundamentalteologins självförståelse i grunden. Det är inte längre trovärdigt att tänka sig att förnuftet ensamt kan styra människans existentiella val. Själva tanken på ett enda historielöst förnuft har blivit problematisk. Vi har blivit medvetna om historiens ström, i vilken vi alla befinner oss och där ingenting förblir oförändrat. Globaliseringen ställer oss inför en mångfald av religiösa och andliga livsåskådningar. I denna postmoderna situation har ingen längre någon oomtvistlig grund att stå på, åtminstone inte om vi vill vara ärliga mot oss själva och inte fly från verkligheten. Broder Marie-Augustin ger en utmärkt beskrivning av vår postmoderna tid i bokens inledande sidor (s. 18–31).
Under lång tid försökte den katolska kyrkans hierarkiska ledning motsätta sig den globala pluralismens verklighet och hålla fast vid sin tidigare maktposition. Den stora vändpunkten kom med Vatikankonciliet II på 1960-talet. Där nöjde sig kyrkan inte längre med att fördöma den moderna tidens villfarelser, utan trädde genom biskoparnas röst modigt in i den historiska verkligheten för att dela människornas glädje och hopp, sorg och ångest, såsom det uttrycks i pastoral konstitutionen Gaudium et spes. Nyckelordet för denna nya form av katolicism är, med Johannes XXIII:s ord, ”pastoralitet”: viljan att vara nära människorna i deras många olika livssituationer och att lära sig känna igen Kristi närvaro i dem.
Broder Marie-Augustins bok återspeglar på ett vackert sätt ett sådant pastoralt förhållningssätt till teologin. När vi söker ge ett svar (grekiska: apologia) åt var och en som frågar efter den kristna trons mening, är den fundamentalteologiska utmaningen dubbel: å ena sidan måste vi förbli trogna den apostoliska traditionen, å andra sidan måste denna tradition göras tillgänglig för dagens människor. Hur ortodoxa mina ord än må vara, saknar de betydelse om trons innehåll inte når den andre. Den kristna tron är till sin natur relationell; den lever av relationen till Gud och nästan. Broder Marie-Augustins fenomenologiska analys av tron som en sårbar öppenhet för den andre (s. 139–146) är enligt min mening en av bokens viktigaste passager, eftersom den möjliggör ett verkligt pastoralt förhållningssätt till kyrkans budskap.
Broder Marie-Augustin förstår relationen mellan tro och förnuft som en öppen dialog om människolivets djupaste mening. Därför kan ”den kristna tron visa sig sann endast när den träder i dialog med moderna och postmoderna uppfattningar om förnuft och sanning, vilket förutsätter att den kristna tron tolkar den nuvarande postmoderna situationen i ljuset av Skriften och traditionen” (s. 194). Det avgörande är om kyrkans och trons bärares (tradentes) helighet förmår övertyga den som närmar sig tron om att här erbjuds en genuin och framtidsöppen livsform värd att ansluta sig till. Vi kan inte överlåta fundamentalteologins uppgift åt någon annan. I slutändan handlar det om huruvida vi själva lever – eller inte lever – den kristna tron på ett trovärdigt sätt.
I svåra tider, såsom dem vi upplever just nu, frestas också kristna att dra sig tillbaka i sig själva och kritisera omvärlden utifrån en påstått ”stark” och ”oföränderlig” tro. Denna frestelse kan vara särskilt stark i minoritetskyrkor, vilket i dagens Europa gäller nästan alla kyrkor. Att ge efter för denna frestelse skulle dock innebära ett svek mot Vatikankonciliet II:s arv och dess pastorala synsätt. Om vi som kristna vill vara delaktiga i vår tids omvälvningar måste vi ha ödmjukhet och mognad att fortsätta på omvändelsens och förnyelsens väg. Med John Henry Newmans ord, som står som motto för broder Marie-Augustins bok: att leva är att förändras, och att vara fullkomlig är att ha förändrats ofta. Boken är i sig själv ett hoppfullt tecken på en katolicism som har verklig framtidspotential och förmåga att träda in i en genuin dialog med det finländska samhället.
Alpo Penttinen
Ett viktigt grundverk ställer frågan: Vad bygger din tro på?
Broder Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP, som verkar vid dominikanernas kulturcentrum här i Helsingfors, har skrivit ett utmärkt verk som lämpar sig väl som lärobok och som kanske redan från början varit avsett som en sådan: Den kristna hoppets grund. Boken är på sitt sätt en ganska omfattande introduktion till fundamentalteologin, det vill säga till frågor i gränslandet mellan tro och otro – eller, kort sagt, till frågan: ”Vad bygger din tro på?”
I boken analyseras svar på denna och andra frågor som rör den kristna trons grundläggande sanningar ur olika perspektiv. Samtidigt betonas å ena sidan kyrkans tro och lära som sanningar att omfatta, och å andra sidan människans personliga och erfarenhetsmässiga möte med Gud och det gudomliga i sitt innersta.
Traditionellt har fundamentalteologin inom det europeiska tänkandet, som bygger på den medeltida filosofen och teologen Thomas av Aquino, betraktats som studiet av relationen mellan tro och förnuft samt mellan uppenbarelse och natur. Kort uttryckt: sicut natura praeambula est ad gratiam – naturen föregår nåden. Boken innehåller också bilder och tabeller som hjälper läsaren att förstå ämnet.
Det är glädjande att ett sådant verk nu finns tillgängligt på vårt eget modersmål, finska, och att det, såvitt jag förstår, till stor del också har skrivits på detta språk, trots att författaren inte är född i Finland. Detta utmärkta grundverk bidrar dessutom till att skapa en katolsk terminologi på finska där sådan ännu saknas och stärker den terminologi som redan finns. Bara detta är en betydande prestation.
Boken bygger på föreläsningsmaterial, vilket man ibland kan märka under läsningen. Vissa teman återkommer flera gånger, men enligt min mening är detta en fördel. Åtminstone för en lekman med intresse för teologi är lite repetition aldrig fel.
De filosofiska grundbegrepp som presenteras i boken är dessutom lätta att ta till sig: epistemologi, hermeneutik, apologetik och många andra. Därutöver ger verket en bred översikt över kyrkans historia och de olika strömningar som har präglat den.
Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som tycker om att läsa och som är intresserade av ämnet. Som grundverk torde den vara av särskild betydelse exempelvis inom diakonutbildningen i vårt stift.
Pilvi Listo-Tervaportti