Biskop Raimos visitationsrunda nådde Uleåborg och församlingen i Kyrkan av den Heliga Familjen under helgen 17–19 april 2026.
Några månader tidigare hade jag reserverat plats i almanackan för en skidresa via Uleåborg till Lapplands vidsträckta snölandskap. De bästa skidförhållandena brukar i Sodankylä vara i april och jag lyckades boka en returbiljett från Rovaniemi till Böle i Helsingfors till ett rimligt pris. Jag förutsatte, att tåget har både djurkupé och bilplats att tillgå och att returresan är i slutet av april. På tåget är det skönt att sova med min dotters två små pudlar som fotvärmare.
Under måndagens resa norrut, 628 km, vistades jag i bilen, eftersom biltåget inte stannar i Uleåborg det närmaste halvåret på grund av bangårdsarbeten. Körvädret var utomordentligt med strålande sol och knappast någon trafik, så jag njöt faktiskt av att köra i 6 timmar 45 minuter, få be rosenkransen och lyssna på bra musik.
På onsdagen gick jag på kvällsmässan och efteråt lade jag märke till att kyrkans anslagstavla hade information om församlingens program för den kommande helgen tillsammans med biskopen! Jag hade alltså helt oväntat kommit till Uleåborg vid rätt tidpunkt. När jag berättade för biskop Raimo om detta sammanträffande konstaterade han glatt att Gud ordnar saker och ting så som det är menat.
Vi har vid det här laget sett att vi har en energisk och effektiv biskop, så även här, precis som i katedralförsamlingen några månader tidigare, firade han fyra mässor under veckoslutet. Bra, för jag hade som avsikt att resa vidare till Sodankylä följande måndag och efter det fanns det ingen möjlighet att delta i någon mässa alls på nästan två veckor.
Fredag 17 april 2026: Mässa inför ungdoms- och katekeskvällen med biskopen
Jag deltog i fredagens kvällsmässa, även om jag inte är helt ung längre. Mässan var typisk för denna församling och annorlunda jämfört med den i min hemkatedral. Ibland är det upplyftande att uppleva en mässa som avviker från det vanliga.
När jag är i Uleåborg går jag alltid i kyrkan. Sångerna är annorlunda, men jag känner redan till dem och det är trevliga att sjunga. Idag leddes sången av en grupp duktiga pojkar som även stod för gitarrackompanjemanget. Jag vet att detta kanske inte tilltalar alla, men för mig är det en rikedom att vi har en mångfacetterad kyrka och att man kan fira på detta sätt. Liturgin i sig är dock densamma som den vi firar i katedralen, och sker på välbekanta språk, men är anpassad just till denna miljö.
Samma unga man jag kände igen från onsdagens mässa läste även idag ur Apostlagärningarna. Responsoriepsalmen (Ps. 27) sjöngs av en flicka, vars otroligt vackra röst jag hört tidigare och inte kan glömma. ”Ett enda ber ja Herren om, detta begär jag: att få vara i Herrens hus”. Min spontana tanke var, att psalmen kunde ha varit längre!
Biskop Raimo bryr sig uppriktigt om ungdomar och barn. Det märks på hur vackert och naturligt han bemöter dem och kan sätta sig in i deras situation och på att han uppmuntrar dem att hålla ihop och stötta varandra. Nu predikade han också om bönen och dess kraft. Han nämnde att man kan be när man är glad och när man är ledsen, ensam och i grupp, på olika platser och på olika sätt. Han hänvisade också till sakramentskapellet, som är utmärkt för tillbedjan. Där är Jesus alltid närvarande och där väntar han på att vi kommer. Bönen är vägen till himlen.
Det viktigaste är att komma ihåg att be varje dag, tacka och kanske också be om förlåtelse, samt att också be för andras och inte bara för sin egen del.
Biskop Raimo uppmanade oss också att be för världsfreden.
Lördag 18 april 2026
Programmet för visitationsdagen fanns att läsa på anslagstavlan och det såg väldigt intensivt ut. Det började klockan 8.30 och mässan efter inspektionen slutade omkring klockan 18.30.
Strax före mässan slog sig en kvinna med italiensk härkomst ner bredvid mig för att prata. Jag kände inte henne sedan tidigare. Det gjorde mig glad när hon efter den korta pratstunden, innan hon fortsatte till sin egen plats, tog mig i handen och önskade mig en trevlig mässa och skön semester. Efter mässan tillbringade jag en lång stund med pratsamma ungdomar. Någon hade känt igen mig och där samlades en stor skara intresserade. Denna gemenskapskänsla är särskilt uttalad bland katoliker och särskilt i Uleåborg, där gemenskapen är tät och familjär och där det talas samma dialekt som mina barn, som är födda och uppvuxna i Uleåborg, talar.
Kyrkans övre fönster är placerade så att kvällssolen skiner rakt mot prästerna och administranterna och bländar dem. ”Vi tackar Gud att solen skiner och att vi efter vintern får D-vitamin”, skrattade biskopen.
Evangeliet, som vi även får höra i morgon, öppnade sig på ett helt nytt sätt genom biskopens predikan. Två lärjungar vandrade sorgsna längs vägen till Emmaus. Kristi kropp var borta. Jesus anslöt sig till dem, lyssnade på dem och deras hjärtan öppnade sig för Jesu kärlek. När kvällen mörknade bad de Jesus att stanna hos dem, fortfarande utan att förstå vem han var.
”När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.”
Söndag 19 april 2026: 25-årsjubileumsmässa på engelska och finska
På lördagskvällen bestämde jag mig för att, eftersom jag nu väl hade kommit ända hit, ställa in mobilen på väckning och inleda morgonen med den engelskspråkiga mässan. Därefter skulle jag delta i finska mässan.
Idag firades kyrkans 25-årsjubileum och biskopen uttryckte sin tacksamhet över att här finns en egen kyrka och församling: ”hela stiftet gläder sig åt detta”. Även här växer församlingen och möjligheten att fira mässa varje dag i Uleåborg är en välsignelse.
Församlingen är kulturellt och språkligt rik: den består av medlemmar från cirka 35 olika nationaliteter.
Under den engelskspråkiga mässan fick jag en plats där det var utmanande att fotografera, för nu var det min tur att få D-vitamin från morgonsolen och solglasögon hade nog varit en god idé. Trots den skarpa solen i ögonen var mässan högtidlig och boken ”Celebration Hymnal for Everyone” en nyttig version av vår svenskspråkiga Cecilia. Nu skedde ackompanjemanget på orgelharmoniet, vilket förstärkte festkänslan.
Helgens höjdpunkt blev den finska högmässan, och jag tyckte det var roligt att man även hade lagt med lokal karisma. Lucias mångsidiga och starka röst samt gitarrackompanjemanget kompletterade stämningen väl och främjade känslan av den spontana glädje som är så typisk för denna församling.
I församlingen i Uleåborg finns unga duktiga läsare. Ett extra stort tack förtjänar dock flickan med den änglalika rösten. Hon sjöng igen responsoriepsalmen (Ps.16). ”Herre, du visar mig livets väg”. Nu fick jag också veta sångerskans namn, Evelina. Tack kära Gud, att psalmen idag var lång!
I sin predikan tolkade biskop Raimo evangelietexten. Han konstaterade att det är betydelsefullt att lärjungarna just gav sig av från Jerusalem, som i Bibeln är en symbol för den eviga himlen. När någon lämnar Jerusalem, lämnar han eller hon också Gud. Det var förståeligt att dessa två lärjungar var sorgsna och besvikna, eftersom Jesus var Messias och trots det hade dött. De förstod inte varför slutresultatet blev döden. De flydde från Jerusalem och från Gud. Biskopen konstaterade att livet inte är lätt för någon och att vi inte förstår varför Gud tillåter sorg och problem. ”I början av mässan ber vi ’Herre, förbarma dig, Kristus, förbarma dig’. Då blir vi också förbarmade från vår sorg och våra bekymmer”.
Plötsligt anslöt sig Jesus till lärjungarna och fick höra varför de var bedrövade. Lärjungarna öppnade sina hjärtan, varpå Jesus berättade för dem att det hade gått som det var menat.
Mässan består av tre delar. I bön om förlåtelse överlämnar vi alla våra bekymmer i Guds händer och förbereder oss för nattvarden. I den andra delen sitter vi stilla på våra platser och lyssnar på det Gud talar till oss. Det är bra att förbereda sig inför mässans läsningar genom att bekanta sig med dem i förväg. Den tredje delen är nattvarden, där Guds ord förvandlas till bröd. Den Helige Ande utför miraklet att förvandla brödet till Jesu kropp och vinet till Jesu blod. Biskop Raimo betonade att ”Ordets liturgi och nattvardens liturgi är mässan”.
När Jesus hade förklarat för de två lärjungarna allt som finns i skrifterna och det redan började skymma, var lärjungarnas hjärtan fyllda av nåd. Fortfarande ovetande om att de hade vandrat med Jesus bad de honom följa med dem. Först när Jesus bröt brödet öppnades deras ögon, de kände igen Jesu röst och såg såren på hans händer.
”Vi behöver tempel, vackra kyrkor, målningar, ikoner, men det här är den levande kyrkan, det här är nattvarden, det här är du”, konstaterade biskop Raimo. Vår uppgift är att varje dag läsa Bibeln, genom vilken Gud talar till oss, och att delta i nattvarden, som är vår andliga föda.
Lärjungarna mötte Jesus, tog emot nattvarden och återvände till Jerusalem, som är en symbol för himlen. I Jerusalem förenades de med de andra apostlarna och Petrus, och där var också Maria, Jesu mor och även vår gemensamma moder. Detta symboliserar enhet, eukaristins frukt och villkoren för nattvardens gemenskap. Enhet är en rikedom som består av olika språk, olika kulturer och olika karismer. Enhet är att respektera andra.
Syftet med följande destination: Möten med Jesus
Det är återigen måndagsmorgon. Framför mig ser jag en 371 km lång bilfärd till Kelujärvi i Sodankylä. Där befinner sig ”Koivikko”, det forna hemmet för min hädangångne make och mina svärföräldrar.
Mitt hjärta är återigen öppet och har fått näring av Jesu kärlek. Om snön har smält och jag inte kan skida, är det skönt att promenera i den tysta skogen. Framför mig ligger en tio dagar lång privat reträtt, där jag i mina tankar kan med tacksamhet återvända till det gångna veckoslutet och helt koncentrera mig på att lyssna till Guds röst.
Christel Monni