Ledare, Fides 6/2026, 12.12.2025, s. 2.
Vilka är vi egentligen, vi katoliker? Det korta svaret är ganska tydligt: vi är medlemmar av den katolska kyrkan, döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Man kunde tillägga att vi tror det som vi varje söndag och högtid bekänner i trosbekännelsen – inte bara i teorin utan också i praktiken, så som det borde vara. Och den katolska kyrka som vi här talar om är den kyrka och det kristna folk vars jordiska överhuvud är påven, Roms biskop. Vi har en gemensam tro och samma sju sakrament.
Men ingen definition räcker, om vi inte ser det som står i alltings centrum: Jesus Kristus själv. Jesus, Guds Son, sann Gud och sann människa, anförtrodde kyrkan minnet och det kärleksfulla värnandet om offret av hans liv, död och uppståndelse. Kristi löften blev grunden för kyrkans – och för alla kristnas – hopp; och verkligheten av hans offer och uppståndelse är för oss ett mål som är högre och viktigare än allt annat.
”Men om inte Gud hade blivit människa, hur skulle dödliga varelser kunna få del av hans odödliga liv? Det som stod på spel i Nicea – och som fortfarande står på spel i dag – är vår tro på Gud, som i Jesus Kristus blev lik oss för att göra oss ‘delaktiga av den gudomliga naturen’”, sade påven Leo XIV i Iznik i Turkiet vid den ekumeniska bönen för 1700-årsminnet av kyrkomötet i Nicea.
Därför – för att komma allt närmare Kristus och bli alltmer lika honom – går vi (åtminstone många katoliker) i mässan varje söndag och högtidsdag, ja ibland varje dag. Därför försöker vi hålla våra själar rena, undvika synd och gå till bikt när det behövs.
Vi är framför allt ett eukaristiskt folk. Ett folk – och en ”kyrka som hämtar sitt liv ur eukaristin”, som den helige påven Johannes Paulus II skrev (jfr Ecclesia de Eucharistia, 1). Enligt Andra Vatikankonciliet gäller: ”Den heliga eukaristin innesluter kyrkans hela andliga rikedom, det vill säga Kristus själv, vårt påskalamm och det levande brödet som ger människor livet genom hans kött – det kött som får liv och ger liv genom den helige Ande” (Presbyterorum ordinis, 5). Och vidare: ”Därför riktar kyrkan ständigt sin blick mot sin Herre, som är närvarande i altarets sakrament, där hon finner det fulla uttrycket för hans gränslösa kärlek” (EE, 1).
Denna ”oupphörliga vändning mot Kristus” är det som gör oss till kristna. Vi bär alltid Kristus med oss – inte bara på söndagen i mässan och en liten stund efteråt, utan hela tiden. Vi behöver inte sjunga lovsånger varje stund, men ja, varje stund bör vi anförtro våra liv och våra beslut åt vår Herre Jesus. Med honom är det gott att dela våra sorger och glädjeämnen, i bön. Det är detta som vi borde bli kända för.
Marko Tervaportti