I november 2025 beslöt jag, under en pilgrimsresa, att bekanta mig med den verksamhet som den katolska kyrkan erbjuder de åtminstone 500 katoliker som bor i det svensk- och finskspråkiga Österbotten.
Min värd var den nyligen utnämnde och för området ansvarige katolske prästen, fader Leonard Wobilla Shwei. Tillsammans med honom fick jag möjlighet att besöka alla orter där vår kära katolska kyrka är verksam i regionen. Området, en slags ”diaspora”, lyder under Heliga Korsets församling i Tammerfors (Pyhän Ristin seurakunta). I Tammerfors verkar som kyrkoherde fader Tri Nguyen och som medhjälpare fader Chien Nguyen, båda med vietnamesiskt ursprung.
Österbottens ”diaspora” omfattar ett relativt stort geografiskt område med flera lokala kulturer, olika befolkningsgrupper, en rik historia samt konservativa värderingar hos både lokalbefolkningen och invandrarna. Österbotten hade historiskt en stark militaristisk och lokalnationalistisk prägel, formad av jägarrörelsen, skyddskåren samt IKL, en rörelse med militär och delvis fascistisk karaktär. Frivilliga österbottningar stred på den vita sidan under inbördeskriget 1918 och hörde till de första som mötte Sovjetunionen i vinterkriget 1939–1940.
I detta historiska arv verkar nu fader Leonard, som ursprungligen kommer från norra Kamerun – ett område där flera islamistiska terroristorganisationer, såsom Boko Haram, är aktiva.
Ett tvåspråkigt och internationaliserat område
Avstånden mellan verksamhetspunkterna – Vasa, Seinäjoki, Jakobstad och Karleby – är långa, ibland flera hundra kilometer. Jakobstad och Karleby är tvåspråkiga (svenska och finska), medan Seinäjoki är helt finskspråkigt. I Vasa bor en betydande svenskspråkig minoritet på närmare 25 %.
Det område som fader Leonard ansvarar för präglas starkt av internationalisering, både genom näringslivet och genom växthusodlingen, särskilt tomatproduktion. I området bor en betydande asiatisk befolkning som bekänner sig till katolicismen men även till islam och buddhismen. Lokalbefolkningen hör traditionellt till den evangelisk-lutherska kyrkan, även om flera väckelserörelser – särskilt laestadianismen och baptismen – är starka. Österbotten blir alltmer mångkulturellt, med en rik flora av nya traditioner och festligheter som invandrare fört med sig.
Den katolska kyrkan har historiskt skött de lokala katolikernas – främst invandrarnas – religiösa behov genom mer eller mindre regelbundna mässor samt tillfällen till bikt och dop på olika orter. Bikten verkade dock vara relativt okänd för flera av dem jag talade med. Det praktiska pastorala arbetet har delvis skötts av Jyväskylä församling (fader Anders) och Tammerfors församling (fader Tri). Präster har också tjänstgjort ad hoc, bland dem fader Tuomas Nyyssölä.
En egen präst i Vasa
Från och med hösten detta år har stiftet beslutat om en mer permanent lösning för det pastorala arbetet i Österbotten genom att placera fader Leonard i Vasa. Hans redan relativt goda finska har gjort det möjligt för honom att under några månader etablera en regelbunden katolsk verksamhet i området.
Mässor firas på finska, engelska, latin och ofta också vietnamesiska. De utmaningar som framkommit gäller främst bristen på katekesundervisning samt arrangemangen kring dop och bikt. Tidigare verkade mycket ha gjorts ad hoc och ganska splittrat. Verksamhetens tyngdpunkt har framför allt legat bland vietnamesiska invandrare, medan lokalbefolkningen delvis hamnat i skymundan.
Jakobstad
Vårt första mål under den tre dagar långa resan var Jakobstad, där kyrkan har ett anspråkslöst kapell tillägnat ärkeängeln Mikael. Kapellet rymmer knappt hundra personer och är en donation av två lokala katolska kvinnor.
Byggnaden är något sliten och i behov av mindre renovering. Vi övernattade på kapellets ouppvärmda vind – jag var ju på pilgrimsresa. Alla mässor, all musik, litteratur och sång under gudstjänsten var på vietnamesiska, vilket gav intrycket av ett kapell präglat av en dominerande asiatisk kultur och att katolicismen framstod som en mindre religiös grupp bland andra.
Alla var dock mycket vänliga och hjälpsamma. Lokalen var välstädad och i gott skick. Efter mässan bjöds det på kaffe, te och tilltugg. Alla deltagare var vietnameser och berättade under kaffet om svåra upplevelser från Vietnamkriget på 1960-talet. Många bär fortfarande på trauman.
Karleby
I Karleby använder den katolska kyrkan ortodoxa församlingens kapell. Kapellet var redan för litet för de tiotal katoliker som ville delta i mässan. Flera måste stå i tamburen eller till och med utomhus. Under mässan döpte fader Leonard ett barn. Den liturgiska texten var en blandning av latin och engelska, och få kunde finska.
Många av deltagarna kom från Burma, och vissa av dem var buddhister. Församlingens bärande kraft var en äldre polsk kvinna som frivilligt tog hand om det praktiska. Ett varmt tack till henne. Efter mässan bjöds det på kaffe och kaka – ett varmt och festligt tillfälle.
Vasa
Söndagsmässan i Vasa samlade nästan 200 personer från hela området. Fader Leonard hade grundat en kör, vilket gav mässan en särskilt högtidlig prägel. Mässan firades främst på finska, inklusive alla bibeltexter. En stor del av de närvarande tog emot den heliga kommunionen.
Efter mässan serverades en riklig måltid med både varm och kall mat och sötsaker till kaffet, allt utan kostnad. Många stannade kvar länge och samtalen var livliga.
Fader Leonard hade på kort tid, genom sin vänliga, öppna och sociala natur, utvecklat ett gott samarbete med de lokala katolikerna. Han berättade att han nu planerar att grunda grupper av församlingsmedlemmar för att hjälpa honom i arbetet. Han avser även att påbörja studier i svenska, eftersom många av invandrarna talar just detta språk.
Utmaningar och möjligheter
När jag besökte stiftets och Tammerfors församlings webbplatser märkte jag att den nya verksamheten i Österbotten behandlades ganska sparsamt. Det fanns mycket lite information – bara namn och korta kontaktuppgifter. Det vore bra att satsa på att utveckla sakliga och positiva webbsidor, med bilder och hänvisningar till texter om den pastorala verksamheten i Österbotten.
Det vore också önskvärt att biskop Raimo kunde besöka området efter årsskiftet. Det skulle öka arbetets synlighet, ge det tyngd och motivera de lokala katolikerna. Detta skulle ligga i linje med stiftets pastorala plan fram till 2027.
För det andra borde man i Karleby försöka förhandla fram en större kyrkolokal. Den nuvarande lösningen riskerar att ge en felaktig bild av vår kyrka, som är en global och internationell institution och inte en liten religiös grupp bland andra.
Även personalpolitiken kunde ses över. Prästerna i Finland är få, och vissa arbetar långt ifrån andra och blir lätt ensamma. Det är inte alltid lätt att be om hjälp. En modern och framåtblickande personalpolitik är proaktiv, kommunikativ och stödjande. ”Learning by doing” är inte det bästa sättet att inleda en ny verksamhet. En präst som sänds till ett nytt område borde få åtminstone grundläggande information om regionens utmaningar, möjligheter och hinder.
En betydande religiös potential
Efter min pilgrimsresa fick jag intrycket att det finns en mycket stor religiös potential i Österbotten. Österbottningarna är till sin natur religiösa och söker livets mening. Ett exempel på detta är de starka och livskraftiga väckelserörelserna.
En viktig fråga – men även en möjlighet – är att kyrkan i Österbotten inte bör förbli en emigrantkyrka främst för invandrare eller vissa etniska grupper. Kyrkan bör kunna nå bredare och även inkludera lokalbefolkningen som en viktig målgrupp.
Detta är givetvis en större existentiell fråga i stiftet som helhet. Om majoriteten av katolikerna är invandrare – är kyrkan då fortfarande en nationell katolsk folkkyrka som verkar, eller borde verka, i första hand på finska och svenska, våra två nationalspråk? Kyrkans nya identitet, grundad på det aktuella läget, skulle vara värd att diskuteras öppet, till exempel i Fides. Till vilken kyrka hör vi i dag?
Realiteterna måste naturligtvis accepteras. Om vår katolska kyrka – vilket nu verkar troligt – alltmer blir en invandrar- och immigrantkyrka, borde detta avspeglas i kyrkans pastorala strategi. Man kan inte leva i det förflutna. Det handlar om ett paradigmskifte som syntes tydligt i Österbotten. Kanske är det dags att ompröva även lokalbefolkningens ställning och situation?
Jan-Peter Paul