Kardinal Anders Arborelius OCD från Sverige höll för några år sedan reträtter, dvs. meditationstillfällen, där han lyfte fram den helige Johannes av Korsets (1542–1591) dikter och tankar i utvecklingen mot personlig helighet. Helgonet är Spaniens nationalhelgon och diktare – ett slags Runeberg.
Kardinal Arborelius, Nordens enda kardinal i den katolska kyrkan genom tiderna, anser att Johannes av Korset var och är än idag en ledande vägvisare i personlig helighet. Denna uppfattning berör varje troende människa som anar att det finns något större och djupare än livet i dagens neoliberala konsumtionssamhälle. Han framhäver att denna uppfattning också gäller alla som inte tror. Johannes av Korset skriver:
”Var fann du tillflyktsorten, min Älskade (dvs. Kristus), som lämnar mig i tårar?
Du flydde mig som hjorten som före flykten sårar; mitt rop sprang efter som ingen spårar.”
(Korsets andliga sång)
Kardinalen konstaterar att denna strof kan vara en mycket helande och uppbyggande text, och därmed en givande erfarenhet, när det går upp för var och en av oss att allt det som vi möter i livet – sårbara besvikelser, tomhet och öken – talar om att vi är på väg till det fulla mötet, till den dag då Herren tar oss i sin besittning, dvs. det personliga mötet med Jesus Kristus efter vår egen död.
Han konstaterar att allt som möter oss i livets väg är för litet för oss. Det kan aldrig mätta oss och fylla vårt hjärta. Vi upplever därför ofta att vårt liv är ett slags missnöje, ett sökande, en önskan som aldrig blir uppfylld. Man frågar sig: vad är det jag fyller mitt liv med för att döva min längtan, sårbarhet, den sårade känslan av att inte vara fulländad?
Insikten om vår svaghet är oerhört viktig. Det gäller enligt den helige Johannes av Korset att hålla längtan efter att möta Kristus vid liv. Vi måste tro att han faktiskt möter oss också i utblottelsen, tomheten och besvikelsen över att livet inte blev så som vi tänkt oss. Människorna vi mötte motsvarade inte våra förväntningar. Vi fick till exempel inte det jobb vi tänkt oss.
Vi måste lita på att det är Guds verk i oss, även om vi i början bara upptäcker våra svagheter och vår egen falskhet. Det är ju så som Gud arbetar. Kristendomens egenart är att låta Gud göra jobbet för oss. Vi skall bara låta det ske, säger kardinalen. Vi glömmer ofta att frälsningen är något jobbigt, gör ont och skär djupt i oss. Det som sker i våra liv, vad det än är, är att Gud håller på att frälsa oss. Ibland glömmer vi det. Vi skulle vilja vara något annat än vad vi är.
Guds vilja med oss är enkel: vi skall vara varandra till hjälp, leva i ömsesidig kärlek och bygga upp en värld i Guds behag. Det gör man genom andra människor. Detta är den katolska kyrkans mysterium. Vi är kallade till den fullkomliga kärleksföreningen mellan Gud och människa. Allt som hindrar oss måste rensas bort, framhäver kardinalen. Detta sker genom livets alla små eller stora prövningar.
Vår stora frestelse är att inte tro att Gud finns där vi är och att han håller på att befria oss. Det är så vi kan nå fram till den stora kärleksföreningen med honom. Att hålla trons låga vid liv är det viktigaste för oss. Redan längtan efter honom är nåd. Ofta kanske vi upptäcker den bakvägen. Vi tycker att något saknas – det är ett tomt hål, en öken, torka, tomhet, obehagliga människor. Men det är just i detta vi möter Kristus.
Kardinalen påpekaratt hur mycket vi än anstränger oss, kommer vi ändå alltid att såra varandra. Ju närmare vi kommer en annan människa, desto mer sårar vi henne. På HUS anslagstavla på Stengårds sjukhus står det: “Lähimmäinenkin voi satuttaa”, dvs. även ens närmaste kan såra oss. Man gifter sig och tror att den man gifter sig med är en drömprins eller prinsessa. Men en dag märker man att man gift sig med en jobbig typ, och man börjar såra varandra. Men det är nu som kärleken kan fördjupas. De sår vi tillfogar varandra gör oss mera beroende av Kristi kärlek och hans frälsning. Egentligen är hela den jordiska pilgrimsfärden en öken. Men vi är på väg till det förlovade landet. Ibland är det behagligt, men samma gudomliga kärlek bränns för att göra oss rena från allt slagg, all ingrodd själviskhet, självbehag, självömkan, självbelåtenhet och självhävdelse. Johannes av Korset konstaterar i dikten Andlig sång: ”Varför döljer du mig?”
Kardinalen påminner oss att vi inte är nickedockor där Gud drar i alla trådar. Men han hjälper mig och dig att ta emot ännu ett slag. Ingenting är så avspännande som att vända andra kinden, framhäver kardinal Anders Arborelius. Han konstaterar att i Guds rike växer vi inte, utan blir mindre, mer utblottade, mer avskalade. Vi lär oss att godkänna våra begränsningar. Här på jorden måste vi hela tiden rensas och frälsas. Det finns alltid något mer i mig som måste helas, renas och förvandlas. Det är därför som det gör ont. Gång på gång måste vi lära oss det. Vi tror det inte just när det är som värst.
Helgonet Johannes av Korset lämnar oss aldrig i fred. Vi måste gå vidare. Anden, den levande kärlekslågan, lämnar oss aldrig i fred. Det är egentligen vår lycka att livet aldrig blir riktigt så behagligt som vi tänkt oss. Johannes av Korset var det mest hänsynslöse helgonet och den katolska kyrkans doktor, dvs. lärare, samtidigt som han var och är den mest älskade. Detta är hans mysterium – att hjälpa andra och inte själv fastna på vägen.
Kardinal Anders Arborelius slutar med att citera en strof ur verket Korsets andliga sång:
”Jag finner bergen tomma och ser ingen, floden flydde gästen;
jag plockar ej en blomma, jag skyr ej vilddjursnästen,
jag överskrider gräns och mur och fästen.”
Jan-Peter Paul