Ledare, Fides 3/2025, s. 2. 13.6.2025
Påven Franciskus död och valet av den nye påven Leo har gett vår påsk under detta jubelår av hopp en alldeles särskild dimension. Petersplatsen med begravnings- och installationsmässor, liksom skorstenen på Sixtinska kapellet, fick en närmast ofattbar uppmärksamhet. Vem kan längre hävda att religionen, kyrkan, inte längre spelar någon roll? Det budskap kyrkan förmedlar väcker fortfarande uppmärksamhet – inte bara bland världens 1,4 miljarder katoliker.
När en ny påve väljs uppstår alltid frågor: Hur nära står den nye påven sin föregångare? Vad tänker han göra, förändra, göra annorlunda? Vilka är hans prioriteringar? Det finns aldrig enkla svar på sådana frågor. Orsakerna är många, men åtminstone två är viktiga att förstå:
För det första: när en ny påve väljs är tiden en annan än vid det föregående valet. Många av konklavens medlemmar har bytts ut. Kyrkans och världens tillstånd, verkligheten som omger oss, har förändrats. Varje gång behövs en annan sorts påve – en herde, ledare och andlig auktoritet. För det andra väljs den nye påven inte främst som efterträdare till sin föregångare, utan som efterträdare till den första påven, den helige aposteln Petrus. Detta betonades av flera kardinaler efter konklaven. På ett vis återvänder kyrkan i varje påveval till sin utgångspunkt, för att vara trogen det uppdrag Kristus gav apostlarna och särskilt Petrus.
Man kan spekulera i det oändliga om kardinalernas motiv. Påverkade valet det faktum att påven Leo kommer från USA? Knappast. Det bästa svaret på konspirationsteorier och politiska spekulationer gav världens yngsta kardinal, Mykola Bychok CSSR, biskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan i Australien, strax efter konklaven. Enligt honom kommer filmer och fantasier nästan aldrig nära verklighetens konklav, där den gemensamma bönen spelar en avgörande roll. Den gemensamma bönen – det är säkert också förklaringen till att kardinalerna kanske snabbare än väntat lyckades välja en ny påve redan vid den fjärde valomgången.
Varje påve för med sig sin person, sin karisma och sina erfarenheter till den helige Petrus stol. Han ger sig helt i Guds och kyrkans tjänst. Så småningom lär också vi känna vår nye helige fader, hans tänkesätt och betoningarna i hans läroämbete – något vi redan fått en försmak av, som vi kan läsa på sidorna i detta nummer. Kanske den viktigaste meningen ändå är denna: ”[kyrkans] verkliga auktoritet är Kristi kärlek.” Det är denna kärlek varje påve är kallad att förkunna.
Marko Tervaportti
Fides redaktion önskar alla våra läsare en uppfriskande sommar!