Under de senaste årtiondena har man talat mycket om ”den nya evangeliseringen”. Vad är den, hur förverkligas den och vem berör den? I denna artikel besvarar jag dessa frågor. Jag stöder mig framför allt på den helige påve Paulus VI:s encyklika om evangelisationen. Encyklikans namn är Evangelii nuntiandi. Påve Franciskus kallade den evangelisationens magna charta.
Vad är evangelisation?
Evangelisation är förkunnelsen av det glada budskapet med syftet att föra människor in i gemenskap med Jesus Kristus och hans kyrka. Genom människor påverkar evangelisationen kulturen och dess institutioner så att de förvandlas (jfr Hardon).
Uttrycket ”den nya evangeliseringen” användes första gången av påve Johannes Paulus II. Begreppet har inte definierats särskilt noggrant. Med ”ny” har man syftat inte bara på:
- en ny kulturell situation
- utan också på kyrkans förnyade strävan att svara på nya utmaningar
I denna mening sammankallades Andra Vatikankonciliet för den ”nya evangeliseringens” skull, även om själva begreppet då ännu var okänt:
”Det är nödvändigt att … den säkra och oföränderliga läran, som skall ges trogen anslutning… framläggs på ett sätt som vår tid kräver.” (Påve Johannes XXIII, konciliets öppningstal – Gaudet Mater Ecclesia, 6)
Man skulle visserligen kunna fråga om det längre finns något nytt i sekulariseringen. Nåväl, om det inte gör det, behövs desto mer en ny evangelisering i ordets senare bemärkelse.
Vad är inte nytt?
Evangeliet förändras inte i sig självt. Paulus skrev – inspirerad av den helige Ande:
”Något annat evangelium finns inte … Några förvirrar er och vill förvränga Kristi evangelium. Men om någon, även om det vore vi själva eller en ängel från himlen, förkunnar för er ett evangelium som strider mot det vi har förkunnat, så skall han vara förbannad.” (Gal. 1:7–8)
Likaså: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” (Hebr. 13:8)
Vad bör vara nytt?
Det som bör vara nytt är iver att evangelisera. Också medlen kan vara nya: till exempel användningen av modern teknik (jfr Andra Vatikankonciliet, Inter mirifica – Om massmedierna). Man bör dock inte hålla fast vid metodernas nyhet som ett självändamål: den mänskliga naturen är densamma genom tiderna.
Evangelisationen syftar i allmänhet alltid till något nytt, nämligen en förnyad människa. ”Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er…” (Hes. 36:26). Men som påve Paulus VI konstaterade: ”En ny mänsklighet kan inte uppstå om det inte först uppstår nya människor — genom den förnyelse som dopet och ett liv enligt evangeliet medför. Evangelisationens mål är just denna inre förvandling.” (Påve Paulus VI, Evangelii nuntiandi, 18)
Vems skyldighet är evangelisationen?
Evangelisationen är hela kyrkans uppgift och varje troendes uppgift.
”Kyrkan finns till för att evangelisera, det vill säga för att predika och undervisa Guds ord, för att genom kyrkan förmedla nådens gåva till oss, för att försona syndare med Gud och slutligen för att göra Kristi offer ständigt närvarande i mässan, som är minnet av hans död och härliga uppståndelse.” (Påve Paulus VI, Evangelii nuntiandi, 14)
”Varje Kristi lärjunge har skyldighet att efter sin förmåga sprida tron.” (Andra Vatikankonciliet, Lumen gentium – Om kyrkan, 17)
Hur förverkligas evangelisationen?
Evangelisationen kan förverkligas på många sätt. Påve Paulus VI nämnde åtminstone följande grundläggande medel: vittnesbördet i det egna livet; predikan; religionsundervisning (för vilken man måste utbilda kompetenta kateketer); liturgin; medierna; och det personliga mötet — och slutligen återkommer han till att även om undervisning och predikan är nödvändiga, är de inte allt.
Evangelisationen är förbunden med livet självt: det övernaturliga livet renar och upphöjer det naturliga livet, som evangelisationen ger en ny mening. Evangelisationen bör därför inte skarpt skiljas från ett rätt mottagande av sakramenten. I en viss mening syftar evangelisationen till att människor skall ta emot sakramenten med äkta tro, inte passivt eller motvilligt (jfr Evangelii nuntiandi, 40–47).
Hinder för evangelisationen
I dag möter evangelisationen utmaningar som exempelvis härrör från sekularisering och religiös relativism (liksom från en felaktig tolkning av konciliet — jfr Evangelii nuntiandi, 80).
För att ta ett exempel: vissa menar att evangelisationen begränsar människors frihet. År 2007 konstaterade Troskongregationen i detta sammanhang:
”Ur detta perspektiv skulle det endast vara tillåtet att framföra sina egna tankar och uppmana människor att handla enligt sitt samvete, men man skulle inte få syfta till deras omvändelse till Kristus och den katolska tron.”
Vad lär de som tänker så?
”Enligt deras uppfattning räcker det att hjälpa människor att bli bättre människor eller trognare sin egen religion, att bygga gemenskaper som kan arbeta för rättvisa, frihet, fred och solidaritet.”
Det verkar som om rent humanitära organisationer enligt denna syn skulle vara tillräckliga. Dokumentet fortsatte:
”Vissa hävdar dessutom att Kristus inte bör förkunnas för dem som inte känner honom, och att man inte bör främja deras inträde i kyrkan, eftersom det skulle vara möjligt att bli frälst även utan uttrycklig kunskap om Kristus och utan formell tillhörighet till kyrkan.” (Troskongregationen: Lärodokument om vissa aspekter av evangelisationen, 3)
Evangelisation eller verksamhet som syftar till omvändelse likställs ibland också med ”proselytism”, där man använder tvivelaktiga metoder. Men när Andra Vatikankonciliet skrev om religionsfriheten sade det redan:
”Alltsedan kyrkans begynnelse har Kristi lärjungar arbetat för att omvända människor till tro på Herren Kristus, inte genom tvång eller genom medel som är ovärdiga evangeliet, utan framför allt genom Guds ords kraft.” (Andra Vatikankonciliet, Dignitatis humanae – Om religionsfriheten, 11)
Kyrkans dialog med andra religioner missförstås också ibland. Dialogen är inte ett alternativ till evangelisationen eller dess ersättning; även om den inte är direkt evangelisation, måste dialogen förstås som en del av evangelisationen (jfr påve Johannes Paulus II, Redemptoris missio, 55).
Hur många blir frälsta?
För flera år sedan behandlade Fides på sina sidor den fråga som i evangeliet ställdes till Jesus: ”Herre, är det bara få som blir frälsta?” (Luk. 13:23). Utan att nu gå in på detaljer var slutsatsen i den artikeln att eftersom det finns så många goda människor i världen, blir de flesta frälsta.
Här är det skäl att påminna om den gamla katekesens undervisning: en god människa är den som har nåd i sin själ — och efter Adams fall föds varje människa in i denna värld utan denna nåd. Den heliggörande nåden och kärleken går hand i hand. Det är sant att de människor som utan egen skuld inte känner Kristus eller hans kyrka kan Gud frälsa genom Kristi försoningsverk och genom kyrkan på ett sätt som endast han känner — men det är inte ett svar på frågan hur många som är på väg till himlen.
Jesu svar på denna fråga var: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka komma in men inte kunna.” (Luk. 13:24). Enligt Jesu egna ord krävs en ny födelse av vatten och helig Ande (jfr Joh. 3:5). Därför: hur ljuvliga är inte den glada budbärarens fötter! (Rom. 10:15)
Konciliets undervisning i sin helhet
Ofta minns människor endast ”utvalda delar” av konciliets undervisning, inte helheten. När det till exempel gäller ”möjligheten till frälsning för dem som inte känner evangeliet” minns man bara början av följande citat, men inte slutet:
”De som utan egen skuld inte känner Kristi evangelium eller hans kyrka men ändå söker Gud med uppriktigt hjärta och, drivna av nåden, försöker uppfylla hans vilja så som de känner den genom samvetets röst, kan nå evig frälsning… Men mycket ofta har människor, bedragna av den Onde, blivit fåfänga i sina tankar och bytt ut Guds sanning mot lögn och dyrkat det skapade i stället för Skaparen, eller levt och dött utan Gud i denna värld och därigenom utsatt sig för yttersta förtvivlan.”
Kyrkans svar?
”Därför bemödar sig kyrkan ivrigt om att främja missionen till Guds ära och till alla dessa människors frälsning, med Herrens befallning i minne: ‘Förkunna evangeliet för hela skapelsen.’” (Lumen gentium – Om kyrkan, 16)
Gratis har ni fått, gratis skall ni ge
Det nya livet i Kristus är en skatt som Paulus säger ”tvingar” till evangelisation. Den som har en skatt men gömmer den i jorden släcker kärlekens låga och får inget beröm.
”Om någon som har denna världens goda ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (jfr 1 Joh. 3:17; Matt. 25:26). Om detta sägs om jordiska goda, hur är det då med de himmelska?
Påve Paulus VI uppmanade de troende att i bön begrunda att deras egen frälsning kan bero på om de evangeliserar eller inte:
”[Gud] själv har med sin auktoritet befallt oss att förmedla denna uppenbarelse… om vi av tvekan, rädsla eller (som den helige Paulus skrev) ‘skams över evangeliet’ eller följer falska föreställningar underlåter att förkunna det, kan vi då själva bli frälsta? Ty det skulle inte vara något annat än att göra Guds kallelse om intet…” (Evangelii nuntiandi, 80)
Hindren för evangelisationen uppstår i någon mening ytterst i den troende själv. Det beror på den troende om det goda fröet av nytt liv som såtts i honom växer och bär god frukt.
Vi förnyar vår iver för evangelisationen genom att förnya vårt eget trosliv. Detta är möjligt för var och en. Kristi löfte gäller fortfarande.
”Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vara mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg. 1:8)
Avslutning
Den nya evangeliseringen betyder inte ett nytt evangelium, utan ny trohet mot samma uppenbarelse. Den kallar kyrkan att framlägga den oföränderliga sanningen på ett sätt som talar till människor.
Denna kallelse gäller oss alla. Varje troende har fått en gåva som kan antingen döljas eller användas till andras bästa. Frågan är inte om den troende har en uppgift, utan hur han svarar på den.
Evangelisationen handlar inte bara om kyrkans strategier, utan om att samtycka till att låta Guds nåd forma våra liv. Den helige Ande gör möjligt det som verkar svårt. Så kan Gud genom oss leda människor till nytt liv i Kristus.
F. Tuomas Nyyssölä
Artikelbild: Carl Blochs målning Bergspredikan, 1877
Källor
Påve Johannes XXIII: Öppningstal vid Andra Vatikankonciliet Gaudet Mater Ecclesia (1962)
Påve Paulus VI: Apostolisk uppmaning Evangelii nuntiandi (1975)
Påve Johannes Paulus II: Encyklika Redemptoris missio (1990)
Påve Franciskus: Apostolisk uppmaning Evangelii gaudium – Evangeliets glädje (2013)
Påve Franciskus: Allmän audiens 22 mars 2023
Andra Vatikankonciliet: Lumen gentium – Om kyrkan (1964)
Andra Vatikankonciliet: Inter mirifica – Om massmedierna (1963)
Andra Vatikankonciliet: Dignitatis humanae – Om religionsfriheten (1965)
Troskongregationen: Lärodokument om vissa aspekter av evangelisationen (3 december 2007)
Biskopssynoden, XIII ordinarie generalförsamlingen – Den nya evangeliseringen för förmedlingen av den kristna tron, Lineamenta (2012)
Biskopssynoden, XIII ordinarie generalförsamlingen – Den nya evangeliseringen för förmedlingen av den kristna tron, Instrumentum laboris (2012)
Hardon SJ, John A.: Modern Catholic Dictionary – Evangelisation