En gemensam fastetidsreträtt för Föreningen för katolska yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården rf (KatSote) och Franciskussällskapet OFS hölls helgen efter askonsdagen, 20–22 februari 2026, i Birgittinerklostret i Åbo. Reträtten leddes av fader Ryszard Mis SCJ och cirka tio deltagare var med. Vi strävade till att få varva ner vårt hektiska vardagsliv, uppnå tystnad både omkring oss och i själen och framför allt att i stillhet få kunna fokusera på det viktigaste.
I tystnaden känner vi Guds närvaro och hör tydligare Hans röst.
KatSotes skattmästare Marja-Liisa Mäkiranta hade tillsammans med fader Mis organiserat reträtten, i vilken ingick Heliga mässor, böner och meditation. Vi deltog också i systrarnas italienskspråkiga korsvägsandakt, morgon- och kvällsböner. På lördagen var det adoration och även bjöds möjlighet att gå till bikt och prata med fader Mis. Programmet var fullspäckat, men det fanns ändå gott om tid att dra sig tillbaka till tystnaden i sitt rum eller i biblioteket.
Vi anlände till det fridfulla klostret på eftermiddagen, och under den första mässan fann även de mest pratsamma bland oss snabbt en atmosfär av tystnad. När systrarna serverade middagen upptäckte vi att behovet att prata hade gett vika för det som skulle komma.
Fader Mis introducerade temat ”Reflektioner över liv och död”, som kan väcka motstridiga känslor och till och med rädsla, särskilt hos den moderna människan. Fader Mis är skicklig på att förmedla en känsla av trygghet. Han hittar budskap om hopp i varje situation. Än en gång var det lätt att lyssna på honom.
Döden
Idag är människor rädda eller ovilliga att prata om döden, trots att det är det enda i livet som vi kan vara säkra på att vi alla kommer att stå inför. Döden har blivit en steril händelse. Människor dör inte längre hemma omgivna av sina nära och kära, utan på sjukhus, vårdhem, vid terminalvård. I dödsögonblicket finns det kanske ingen som håller den döende i handen.
Fader Mis noterade att även sakramenten kan försummas, och prästen kallas först när det redan är för sent. Döden skjuts åt sidan, människor vill dölja den och inte ens berätta för sina grannar. Kanske anses begravningar inte vara viktiga, eller kanske vill människor att de ska vara glada familjefester. Vi glömmer att be för de avlidna. Folk talar om himlen, men diskuterar inte skärselden, helvetet eller fördömelsen, eftersom någon kan ta illa upp. I Finland begravs de döda under jord, medan det på andra håll i världen också finns nekropoler där de avlidna vilar i gravkamrar ovan jord. Fader Mis påminde oss också om att om de avlidnas aska sprids i havet eller i skogen, finns ingenting kvar av dem. Som katoliker vet vi att livet för dem som är trogna Gud förändras, men det slutar inte med döden. Sann odödlighet kommer från tron på Kristus.
Människor kan sträva efter ett långt liv och skjuta undan tankarna på det oundvikliga ögonblicket som kan komma idag, imorgon eller om 25 år. Vi vet inte när vi kommer att möta vår sista gryning eller vår sista solnedgång. Är du förberedd på det med tillförsikt, är du i fred med Gud? ”Evigheten börjar vackert när den sista dagen har varit en dag av godhet och skönhet”, sade fader Mis. I oktober är det 800 år sedan Franciskus av Assisi mötte sin vän ”Syster Död”. Han fruktade inte döden, utan såg den som en del av Guds plan.
Livet
”Det som blivit gjort, kommer att göras igen,
och det som hänt, kommer att hända igen.
Det finns inget nytt under solen”.
Fader Mis läste utdrag ur Predikaren, som är kort och värd att återkomma till då och då.
Predikaren söker livets mening, men vem var Predikaren? Han var inte en profet och kände inte Jesus. Men han kände att Skaparen är nära dem Han skapat. Genom honom kan vi tolka att evigheten lever i människors hjärtan och har funnits där redan före kristendomen.
Predikaren var en sann pessimist som ena dagen hävdade något och nästa dag motbevisade det. Trots sin pessimism framförde han också positiva tankar. Predikanten säger att allt har en tidsgräns och han funderar över varför det är så. Alla generationer har brottats med samma tankar. Ingenting händer förgäves utan orsak och syfte. Vi kan inte ändra på detta eftersom Gud har placerat oss mellan tiden och evigheten. Vi fyller tidens fragment med innehåll, så även vi har anförtrotts skapelsens kraft. Är de fragment vi skapar kärlek eller hat?
När vi lämnar goda fragment till Gud tar han hand om dem och de kan ge näring till någon flera år senare. Ibland kan någon annans fragment hitta vägen till oss. Moln är viktiga för att vi ska få vatten och för att säden skall växa. Men molnen ger inte vatten förrän de fyllts. Det kan vi inte påverka. Fregmenten vi lämnar till Gud beter sig på samma sätt. Frågan om ”när” det sker kan vi inte svara på. Det är inte vår uppgift.
När vi dör går pengar, kärlek och passion förlorade. Vi som fortfarande lever har en stark tro på Gud, men nästa dag frågar vi varför Gud straffar oss. Optimism och pessimism går till kamp även inom oss. Gud formade människan av jordens stoft och blåste livsande i hennes näsborrar. Så blev människan en levande själ. Gud kommer inte att släppa oss. Detta är värt att komma ihåg när ögonblick av förtvivlan uppstår.
Tystnadens dag
Döden är alltid närvarande: den dyker upp i televisionen, sociala medier, filmer, tidningar och till och med i barnens lekar. Döden kan betraktas på avstånd och ses som underhållning, men när det gäller oss själva är ämnet tabu. Vi fruktar och flyr från det. Vi försöker bekämpa åldrandet eftersom det är mer acceptabelt att vara ung och frisk än gammal och sjuk.
Ett konkret sätt att övervinna denna rädsla kan vara regelbundna övningar i ”att dö väl”. Fader Mis betonade att man kan reda upp sina affärer, svara på glömda e-postmeddelanden, prata med försummade bekanta eller be dem om råd. En lång promenad är lugnande och ger samtidigt möjlighet att reflektera över sin egen tillvaro, granska sitt samvete och förbereda sig för bikt och mässa.
Nyckeln är dock att hitta svaren inom sig själv på de tre frågor som Gud ställer till människan:
”Var är du?”
Var befinner jag mig i mitt eget liv? Accepterar jag konsekvenserna av mina val? Var är mitt hjärta och vad är mitt värde? Kristus är med oss varje dag, men är jag fortfarande ensam utan det ljus som avslöjar Kristi ansikte?
Vi människor är sällan där vi borde vara. Påminn dig själv om att de som följer Kristus inte vandrar i mörkret. Eller vänjer du dig vid mörkret, olika surrogat och andlig oföränderlighet? Kan du gripa tag i Guds ord och hålla fast vid dem som i ett rep med vilket du vågar klättra ner i mörkret i ditt hjärta? ”Gud, hjälp mig att hitta mig själv och var jag är”.
”Var är din bror?”
Jag älskar Gud men hatar min bror, så jag lever ett liv i lögn. Tänk på din relation till de personer du inte tolererar, be för dem och prata med dem. Be Gud om hjälp med detta. Kom också ihåg att tacksamt ta emot det du får från andra.
”Älskar du mig?”
Detta var den sista frågan som Gud ställde till människan. Älskar jag Gud och ser jag den villkorslösa kärlek som Gud har till mig? Kristus älskade oss så mycket att han gav sitt liv för oss. Förstår vi detta, eller tror vi bara att vi förstår?
Fader Mis avslutade sin reflektion med att säga att sakramenten är källan till livet och spegeln i vilken vi granskar oss själva. Bikten är en upplevelse av barmhärtighet och en process av självupptäckt. Bikten är inte till för Gud, för Han vet allt om oss. Det förflutna är inte viktigt för honom, utan det som kommer efter bikten. Bikten är en gåva till oss själva.
Varmt tack, fader Mis. Många av oss känner i våra hjärtan att mycket har förändrats igen, även om världen förblir densamma.
Fastan fortsätter, och med förtröstansfulla och tacksamma hjärtan återvänder vi hem.
Christel Monni