Ledare, Fides 4/2026, s. 2, 14.8.2026.
I sin nya encyklika Magnifica humanitas ställer påve Leo XIV två bibliska bilder framför oss, två olika vägar att vandra: den ena är vägen där Babels torn byggs, den andra är Nehemjas väg. Babels torn föddes ur människans högmod och känsla av allmakt, medan Nehemja återuppbyggde Jerusalems murar, inte ensam utan med stöd av hela gemenskapen. Inte på en dag, utan med tålamod.
I alla tider, och även i vår egen, finns det skäl att akta sig för Babelsyndromet, lär påven. Vi kan sträva efter stora mål, men vi bör börja i det lilla och lita på kraften i det gemensamma arbetet. Det är en god påminnelse för oss alla, både i arbetslivet och i privatlivet. Meningen med människans liv är inte att ständigt rida från den ena vågtoppen till den andra i evig ”hype”, utan att steg för steg bygga något som består och som också tjänar andra.
I sin encyklika tar påve Leo, själv augustin, den helige Augustinus skildring av kampen mellan två kärlekar som exempel. Den ena kärleken ger upphov till den jordiska staden, den andra till den himmelska. Eller som Augustinus själv uttrycker det: ”Två slags kärlek har skapat de två städerna: kärleken till sig själv, ända till förakt för Gud, den jordiska; kärleken till Gud, ända till förakt för sig själv, den himmelska.” Påven påminner oss: ”Liksom under hela mänsklighetens historia kämpar dessa två kärlekar också i dag om herraväldet i våra hjärtan.” (jfr MH, 130)
När vi betraktar våra egna liv, eller åtminstone när vi följer nyheterna om det som händer i vårt eget land och i världen, är det lätt att se att denna kamp är verklig. Människor strävar efter sin egen fördel utan hänsyn till människoliv, utan hänsyn till lidande och misär och utan att fästa någon vikt vid att varje människa är värdefull enbart i kraft av sin mänsklighet. Och samtidigt hör vi djupt i våra hjärtan – och jag vill tro att det gäller var och en av oss – kallelsen att älska våra medmänniskor, framför allt dem som befinner sig i den mest utsatta ställningen och som vår värld inte hör.
Lever jag i min familj bara för mig själv eller också för min make eller maka och mina barn? Är jag på min arbetsplats den som bara ställer krav och inte gör mer än min plikt? Eller är jag den som andra litar på och vars åsikt respekteras – inte på grund av min ställning utan på grund av min inställning? Kyrkan kallar oss att bli mer mänskliga, så att bilden av Gud, vår Skapare, allt tydligare kan framträda i oss. Den bilden visar oss inte Babels väg, utan Nehemjas. Det är inte en kärlek som tar, utan en kärlek som ger.
Marko Tervaportti