Långt uppe i norr finns det bara enstaka katolska kyrkor. Vår nordligaste församling, Den Heliga Familjen av Nasarets församling, täcker geografiskt sett halva Finland. Från kyrkan i Uleåborg är det, enligt nordliga mått, en kort sträcka till diasporan i Brahestad, Kemi, Torneå-Haparanda, Rovaniemi och Kajana. Avståndet är mellan 75 och 220 kilometer. I var och en av dessa hålls en mässa i månaden. Dessutom erbjuds möjligheten att resa till Kilpisjärvi, dit det är nästan 600 km från Uleåborg. Där, vid foten av Saana fjäll, vid knutpunkten mellan Finland, Sverige och Norge, kan man besöka Heliga Marias minneskapell och be om Jungfru Marias beskydd för de nordiska länderna. Kapellet har uppförts av de katolska församlingsmedlemmarna i Uleåborg.
Sodankylä befinner sig i mellersta Lappland och från dess perspektiv ligger Rovaniemi alldeles intill. Avståndet dit är bara 150 km. Där firas katolsk mässa den andra söndagen varje månad i den ortodoxa kyrkans lokaler, som fylls till sista plats.
Om det blir för tungt att vänta på följande mässa kan man göra sig en privat bönestund i Sodankyläs centrum, där det faktiskt finns två lutherska kyrkor. Nya kyrkan, som ligger vid kanten av den Gamla kyrkogården, invigdes år 1859. Cirka 150 meter därifrån, nära Finlands fjärde största älv, Kitinen, ligger Gamla kyrkan, som byggdes år 1689. Det var från denna kyrkas gård som begravningsplatsen ursprungligen började utvidgas. Det ges inte längre tillgång till nya gravar på Gamla begravningsplatsen, men givetvis används de gamla gravarna i den mån det finns utrymme i dem.
I Lappland utkämpades under åren 1939–1945 krig som även drabbade Sodankylä: vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Under Lapplandskriget 1944–1945 var förstörelsen enorm. När invånarna återvände hem efter evakueringen fick de konstatera att nästan allt hade bränts ner även i de omgivande byarna. I centrum av Sodankylä fanns mindre än tio byggnader kvar, men som genom ett mirakel hade båda kyrkorna klarat sig. Gamla kyrkan, en träkyrka, stod stadigt kvar på sin plats.
Gamla kyrkan, omgiven av tallar och björkar, har bevarat sitt utseende genom århundradena. Det branta spåntaket har dock restaurerats och de med ugnsbränd tjära behandlade timmerväggarna av lappländsk fura har skyddats med riven bräda, som fästs med spikar smidda av bysmeden.
Invändigt är timmerväggarna obehandlade. Korväggen, bänkarna och predikstolen är oförändrade original och omålade. Någon har en gång sagt att kyrkan är rustik och vacker och ser ut som ett ärligt snickarverk. Trösklarna är höga både vid ingången och när man tar sig upp på bänkarna.
Gamla kyrkan har officiellt 120 sittplatser, men då måste man verkligen sitta tätt. Kyrkan är öppen för allmänheten på sommaren och när man kliver in doftar det behagligt av tjära. Det är inte helt ljust i kyrkan ens på soliga dagar, eftersom fönstren är små och det inte finns någon el. Detta innebär också att den oisolerade kyrkan inte lämpar sig för vinterbruk, då temperaturen även inne kan sjunka till –35 grader. På sommaren är kyrkan en turistattraktion med lugn atmosfär, men också en originell och minnesvärd bröllopskyrka.
Vandringen mot det timrade altaret får tankarna att gå till gravarna under golvet. I enlighet med traditionen begravdes på 1700-talet områdets dåvarande framstående personer, såsom kaplaner och kyrkoherdar med sina familjer, i gravarna som anlagts under golvet. Den mest kända personen är troligen den lille pojken, som bar samma namn som sin far, kyrkoherden Abraham Cajander. Det några veckor gamla barnet vilar i sin lilla kista bredvid sina föräldrar och andra framstående personer från orten vid den tiden. Spädbarnskroppen är mumifierad och bevarad i exceptionellt gott skick.
Altartavlan ”Nattvarden” är målad av svensken Petter Bergström år 1739. Där håller Jesus sin lärjunge Johannes i famnen och räcker samtidigt nattvardsbrödet till Judas. Ramarna är utsmyckade med Golgata och de tre korsfästa. Altartavlan är imponerande och blicken vilar på den när man ber. Gamla kyrkans status som lutherskt turistmål förvandlas genom de katolska bönerna till en stämningsfull och helig stund med Jesus.
När man går därifrån är det svårt att vända ryggen till altartavlan.
Christel Monni