De teologiska studiedagarna för katoliker i Norden, arrangerade av Ansgar-Werk för 51:a gången, hölls vid Haus Ohrbeck nära Osnabrück i månadsskiftet juni–juli. Ett fyrtiotal katoliker från alla fem nordiska länder fick en rejäl dos exegetik, teologisk fördjupning, bön och kyrklig gemenskap i den tyska högsommaren. Årets tema, passande nog för jubelåret, var ”Pilger der Hoffnung – hoppets pilgrimer”.
Den första egentliga föreläsningen hölls av franciskanerpater Cornelius Bohl OFM från Fulda. Pater Bohl belyste ordet Pilger ur hoppets perspektiv och ur ett etymologiskt synsätt. Pilger, liksom engelskans pilgrim, franskans pèlerin och motsvarande ord på många andra språk, härstammar alla från det latinska ordet peregrinus. Detta består av två delar: per – genom, över – och ager – åker, land, område. Det handlar alltså om en person som är på väg, som färdas någonstans. Här finns också en koppling till Hebreerbrevet i Nya testamentet, där aposteln Paulus beskriver att de som tror på Guds löften känner sig vara ”främlingar och gäster på jorden” – på latin peregrini et hospites, på grekiska ξένοι καὶ παρεπίδημοί. Xénoi betyder främlingar och utlänningar, parepídēmoi tillfälliga invånare eller förbipasserande. På slutet av föreläsningen studerades detta tema om resande och främlingskap även i smågrupper utifrån olika bibeltexter.
Temat fortsattes av doktor Martina Kreidler-Kos, chef för själavårdsenheten i Osnabrücks stift. Hon lyfte på ett inspirerande sätt fram särskilt kvinnor som väcker hopp, både helgon och nutida förebilder, delvis ur ett jämställdhetsperspektiv. I föredraget och den efterföljande diskussionen nämndes många namn: den heliga Katarina av Siena, den heliga Agnes av Böhmen och – som kanske den mest överraskande och överskridande av religionsgränser – den egyptiskfödda professorn Azza Karam, internationellt känd fredsbyggare och förespråkare för interreligiöst samarbete. Hon arbetade länge i FN:s tjänst och var mellan 2019 och 2023 generalsekreterare för världens största interreligiösa nätverk, Religions for Peace – som den första kvinnan och muslimen i denna roll.
Under utflyktsdagen vandrade gruppen längs en skogsstig där korsvägsstationer hade uppförts. Vid några stationer höll Ansgar-Werks ledare, pater Hermann Hülsmann, korta meditationer.
Nya testamentets pilgrimer
Temat om hopp och pilgrimsfärd följde med när man tog del av huvudföreläsaren vid studiedagarna, prästen och professorn Hans-Georg Gradl, och hans föreläsningar om Nya testamentet. Gradls sätt att föreläsa, undervisa och involvera sina åhörare är unikt. Hans entusiasm, sätt att analysera kommentarer och sedan föra diskussionen vidare, samtidigt som han håller fast vid den röda tråden, höll också denna gång alla deltagare med på denna lilla ”pilgrimsfärd av hopp”.
Vad är då en pilgrimsfärd? Att ge sig ut på väg, att vara på resa, steg för steg, med osäkerhet om det som väntar men samtidigt med ett slags inre förtroende och hopp. Bland de bibliska berättelserna som blev särskilt levande denna vecka var lärjungarnas vandring till Emmaus, en by sextio stadier från Jerusalem – i dagens översättning ungefär två timmars vandring (Luk. 24:13–35).
När de nådde fram lyckades lärjungarna Kleopas och en annan att övertala den man som vandrat med dem – och som de inte hade känt igen – att stanna i byn. Även om mannen, Jesus, hade undervisat dem genom att hänvisa till profeternas ord om det som just hänt i Jerusalem, förstod de inte att det var han förrän han ”tog brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem”. Då öppnades deras ögon – och samtidigt var han borta.
Lärjungarna frågade varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen?” Där ligger pilgrimsfärdens hemlighet. Man ger sig av av miljoner olika skäl, men det man möter och finner i sitt sinne och hjärta under vägen är alltid på något sätt en överraskning. ”På vägen, i samtalet med främlingen, föds ny förståelse och framtiden öppnas”, konstaterade professor Gradl. Emmausvägen är för oss alla också ett exempel på vart den kristnes väg oundvikligen leder: till brödsbrytelsen och delandet, eukaristin. Inte underligt att de första kristna och deras tro redan tidigt kallades helt enkelt ”vägen” – latin via, grekiska Ὁδός (hodos). Vårt liv som kristna är en väg med Kristus som både början och mål.
Lybeckmartyrerna
Mitt i den tyska sommarhettan lyckades man ordna ett besök en dag då temperaturen till och med var något under 30 grader. Med bil tog man sig till Kristus Konungens kyrka i stadsdelen Haste i Osnabrück, där minnet av Lybeckmartyrerna hedras. Församlingens kyrkoherde berättade informellt om kyrkan och församlingslivet i Tyskland och gav sedan ordet till en äldre församlingsmedlem som berättade mer om martyrerna.
Dessa martyrer var tre katolska präster och en evangelisk pastor som under nazisttiden fängslades 1942 och avrättades i juni 1943. De katolska prästmartyrerna Johannes Prassek, Eduard Müller och Hermann Lange saligförklarades 2011, och vid minnesstunden mindes man även deras evangeliska kollega, pastorn Karl-Friedrich Stellbrink.
Den lilla pilgrimsfärden fortsatte sedan, i mer hoppfulla tecken, till fots längs mestadels skogsvägar mot S:t Johannes apostelns och evangelistens pilgrimskyrka i Rulle, 4,5 kilometer bort, där mässa firades. Middag intogs i en närbelägen restaurang.
Oläkta sår?
Tyskland är ett land med många trauman. Ett av dem är, fullt förståeligt, de övergrepp som ägt rum inom kyrkan och i vissa fall pågått länge, liksom bristerna i att hantera dem. Situationen har naturligtvis förbättrats avsevärt efter att fallen uppdagats och åtgärder och riktlinjer kommit ända från Rom, men mycket återstår att rätta till och reflektera över.
Ur ett perspektiv av rättvisa, helande och försoning behandlades frågan av kyrkoherde Peter Winkeljohann, som nyligen disputerat i ämnet. Kanske var det viktigaste i hans faktaspäckade presentation just funderingen över i vilken utsträckning och på vilket sätt försoning mellan förövare och offer över huvud taget är möjlig – om alls. Åtminstone, menade man, kräver det mycket tid och att rättvisan verkligen har fått sin gång.
Pilgrimens frihet och hjärta
I början och slutet av studiedagarna hörde vi inlägg av ”husets egen personal”, broder Andreas Brands OFM och pater Franz Richardt OFM. Broder Andreas berättade om sin nyligen avslutade pilgrimsfärd till Santiago de Compostela och de många ”främlingar” han mötte längs vägen. I sådana möten kan man ibland komma in på djupare, till och med existentiella frågor. Någon kunde säga: ”Här bredvid mig går en okänd människa som jag bara lär känna under denna vandring, och som jag aldrig kommer att träffa igen. Med honom eller henne kan jag tala om vad som helst.” En sådan oberoende och frihet längtar vår själ ibland efter.
Pater Franz påminde oss till sist om att pilgrimsfärden alltid också är en resa inåt, och att den ibland kan vara mycket lång. De svar och insikter som kommer inifrån kan man inte hasta fram, utan de måste få mogna i sin egen takt. ”Väntan och tålamod” låter kanske inte så lockande för den moderna människan, konstaterade pater Franz, men det kan också förstås som uppmärksam närvaro och delaktighet i nuet, som hjärtlighet i en hjärtlös värld, som omsorg, engagemang, att ge av sitt ”hjärtblod” (jfr 2 Tim. 1:6–12) och – kanske till slut – att få ett nytt hjärta.
Tacksamma pilgrimer
Studiedagarna i Osnabrück är en stor kraftansträngning av Ansgar-Werk. Vi tyskkunniga katoliker från de nordiska länderna, både gamla och nya deltagare, uttryckte återigen vår stora tacksamhet till alla arrangörer. Vi ser redan fram emot nästa år med nya föreläsningar och erfarenheter – och framför allt möten med tyska och andra nordiska trosfränder. I år bestod den finska gruppen, förutom undertecknad, av emeritusbiskop Teemu Sippo SCJ, diakon Marko Pitkäniemi, Nikodemus Heikman och Pilvi Listo-Tervaportti.
Marko Tervaportti
Synodal metod för grupparbete
Pater Bohls anvisning för grupparbetet var en metod som används i det synodala arbetet. Den består av sju steg:
- Tyst läsning och bön över texten som ska analyseras.
- Första rundan: lyssna på var och ens tankar om texten.
- Tystnad: vad i det som sagts berör mig inombords?
- Andra rundan: lyssna på hur de andras tankar har påverkat mina egna.
- Tystnad: fundera vidare över det som sagts i de tidigare rundorna.
- Tredje rundan: samtala om vad gruppen kan uttala gemensamt om ämnet och vad var och en kan ta med sig.
- Tacksägelsebön.