Den 1 april 2026 lyfte fyra astronauter från uppskjutningsrampen vid John F. Kennedy Space Center för en tio dagar lång resa ut i rymden. Månuppdraget omgavs av stora förväntningar och stor entusiasm. Uppskjutningen började med nästan liturgiska ord: ”Nu börjar det. Tio. Nio. Åtta. Sju. RS-25-motorerna är igång. Fyra. Tre. Två. Ett. Raketmotorerna tänds. Och uppskjutning! Artemis II:s besättning är på väg mot månen – mänsklighetens nästa stora resa börjar!”
Fem dagar senare kretsade farkosten runt månen. Det var den första bemannade resan till månen sedan Apolloflygningarna i början av 1970-talet. Uppdraget lyckades, och astronauterna landade säkert i havet med sin kapsel den 10 april 2026. Flygningen var en del av Artemisprogrammet, vars mål är att skapa en permanent mänsklig närvaro på månen. Om programmet lyckas kan vi få se den första månstationen växa fram inom de kommande tio åren.
Under Artemisflygningen mindes mänskligheten också en annan himmelsk resa. Uppskjutningen ägde rum under den stilla veckan, och förbiflygningen av månen inföll på annandag påsk. Kristna över hela världen mindes Kristi resa, då han ”upphöjdes från jorden” för att ”dra alla till sig” (jfr Joh. 12:32). Han steg ned i dödsrikets djup på påskaftonen och uppstod från de döda för att inleda en ny mänsklighetens historia (1 Petr. 3:19; 2 Kor. 5:17).
Resan till månen och resan till himlen
En resa till månen med hjälp av vetenskap och teknik kan verka helt annorlunda än vår resa mot himlen genom tro, hopp och kärlek. Och det är de också. Ändå är det svårt att undvika religiöst språk när man talar om rymdfärder och andra vetenskapliga framsteg. Den enorma storleken hos världsrymden och atomvärldens ofattbara litenhet väcker en känsla av oändlighet som framkallar förundran även hos de minst religiösa människorna.
Å andra sidan var de första icke-judar som mötte Jesus efter hans födelse de vise männen – astrologer och stjärnskådare – som fann Kristus genom att följa stjärnorna (Matt. 2:1–12). Vetenskapen kan inte hålla sig borta från tron, och tron kan inte hålla sig borta från vetenskapen.
Vår kultur hävdar ofta att tro och vetenskap är motsatser. Religion betraktas lätt som ett område för vidskepelse och blind tro – något som bör hållas inom privatlivets sfär – medan vetenskapen ses som grundad på objektiva bevis. Samtidigt kan troende lätt inta en försvarsposition gentemot naturvetenskapernas utveckling och deras missbruk. Men en sådan motsättning finner vi varken i Bibeln, där ”himlarna förkunnar Guds ära” (Ps. 19:2), eller – vågar jag påstå – i vetenskapens historia.
Under den första månlandningen den 20 juli 1969 tog astronauten Buzz Aldrin emot kommunionen innan han steg ut på månens yta. Den första föda som förtärdes på månen var eukaristin. Under årets Artemis-flygning sade astronauten Victor Glover: ”När vi fortsätter att utforska universums mysterier vill jag påminna om ett av de viktigaste mysterierna här på jorden – och det är kärleken. Kristus sade som svar på frågan om det största budet att vi ska älska Gud av hela vårt väsen.”[1]
För dessa astronauter kunde den förundran som rymdresan väckte inte skiljas från tillbedjan av Gud.
Tro och vetenskap är inte fiender
När man stannar upp och tänker efter borde detta inte förvåna oss. När vi studerar naturen – jag menar verkligen stannar upp inför den – berörs våra hjärtan av människokroppens finess, av träd som blommar på våren, av berg, planeter, stjärnor och galaxer. Det är som om hela världen vore en port till något större, om vi bara tar oss tid att betrakta den. ”När jag ser din himmel … vad är då en människa att du tänker på henne?” (Ps. 8:4–5).
I vår tradition är tanken att hela skapelsen på något sätt återspeglar Gud central. Gud är själva godheten, rättvisan, skönheten, sanningen och livet. De skapade varelserna har del i Guds väsen och är goda, rättvisa, vackra, sanna och levande endast i den mån de liknar honom. Därför är den skapade världen den första evangelisten som ropar: ”Vi har inte skapat oss själva!”
Den helige Thomas av Aquino uttrycker det så här: ”De skapade tingen för oss inte bort från Gud i sig själva, utan leder oss till honom; ty ’hans osynliga väsen har kunnat uppfattas ända från världens skapelse genom hans verk’ (jfr Rom. 1:20). Om de ändå för människor bort från Gud beror det på ett felaktigt bruk av dem.”[2]
Om Bibeln och kyrkan så tydligt lär att tro och vetenskap är sanningens vänner, varför tänker vi då att de står i motsats till varandra? Enligt min mening bygger båda på bevis, men de skiljer sig åt genom vilken sorts bevis de kräver. Naturvetenskapen undersöker den opersonliga naturens lagbundenheter. Experiment måste kunna upprepas och verifieras offentligt. Tron däremot är ett liv som riktar sig mot en persons löfte – Kristus själv. Trons evidens är denna persons handlande i historien: Jesu liv, död, uppståndelse och himmelsfärd.
Vetenskapen studerar återkommande, lagbundna och opersonliga fenomen, medan tron handlar om den personlige Gudens unika handlande. Konflikter uppstår när vi blandar samman dessa olika sätt att bevisa och försöker reducera det ena till det andra.
Vad betyder detta för kristna?
Vad betyder denna diskussion för vårt kristna liv här och nu? Framför allt kan den kristna kärleken till nästan inte bortse från ”världens kunskap”. I encyklikan Fratelli tutti påminner påve Franciskus om att kärleken också måste vara förnuftig och kunskapsbaserad:
”Kärleken behöver sanningens ljus, som vi ständigt söker, och ’detta är förnuftets och även trons ljus’, utan relativism. Det innebär också vetenskapernas utveckling och deras oumbärliga bidrag till att finna de mest konkreta och säkra vägarna för att uppnå de önskade resultaten. När andras bästa står på spel räcker inte goda avsikter” (FT 185).
Rymdresor lär oss att stora saker är svåra. De lär oss också att stora saker är värda mödan. Vad skulle vara större än att älska? Varför förväntar vi oss då att det ska vara enklare än en resa till månen? Utan Guds nåd är det säkert svårare att älska än att bedriva den mest exakta vetenskap, eftersom kärleken kommer från Gud.
Därför måste vi alltid söka oss till nådens tron om vi hoppas lyckas i kärleken. Det innebär också att vi bör ha samma disciplin och självuppoffring som de forskare och ingenjörer som arbetade för att månresan skulle lyckas. Kärlekens arbete är ännu viktigare.
Låt oss betrakta den hängivenhet med vilken människor bygger denna jordiska stad. Låt oss se forskarnas, ingenjörernas, företagarna och aktivisternas engagemang. Må det inspirera oss att vara ännu mer uthålliga, noggranna, kloka och samarbetsvilliga i tjänsten för Gud och nästan.
Månen är långt borta, men vi har medmänniskor som är ännu längre bort. Vi måste gå ända till jordens yttersta gränser och använda all den kunskap och förmåga som har anförtrotts oss. Himlen gläder sig över varje förlorat får som återfinns.
Job Vorster
[1] National Catholic Reporter, Faith has always gone to space. Artemis II shows how much it has changed, Jack Jenkins, 8 april 2026.
[2] Summa Theologica, Prima Pars, q. 65, a. 1.