Nästan 16 000 personer från omkring hundra länder samlades i Rom för att fira Jubelåret för det gudsvigda livet den 8–11 oktober 2025. Bland pilgrimerna som gick genom den heliga porten i S:t Peterskyrkan och deltog i den heliga mässan ledd av påve Leo XIV fanns en liten grupp från Finland: två ursulinsystrar, syster Malgorzata och syster Renata, samt Florence Schmitt, en gudsvigd jungfru från Åbo.
Vi anlände till Rom redan tisdagen den 7 oktober för att ordna praktiska frågor innan programmet officiellt inleddes följande kväll i S:t Peterskyrkan.
En gemensam kallelse
På onsdagsmorgonen besökte vi basilikan Santa Maria Maggiore. Efter säkerhetskontrollen gick vi långsamt framåt i bön och passerade påven Franciskus grav. Det var nästan omöjligt att stanna på grund av trängseln. Vi deltog i den heliga mässan i ett sidokapell där den älskade ikonen Salus Populi Romani – ”Roms folks beskyddare” – föreställer Jungfru Maria med Jesusbarnet.
Efter lunchen fortsatte vi mot S:t Peterskyrkan. Via della Conciliazione var fylld av pilgrimer från hela världen. Vår lilla grupp anslöt sig till en med Libanons flagga. Att gå genom den heliga porten bland tusentals troende var en stark upplevelse. Var och en av oss bar många förböner och fick tid att nämna varje namn inför Gud. Före kvällens program hann vi också bikta oss.
Den gemensamma bönen leddes av kardinal Ángel Fernández Artime SDB, proprefekt för Dikasteriet för institut för gudsvigt liv och apostoliska gemenskaper. Bönen kretsade kring fyra teman – hopp, fred, tålamod och glädje – och bestod av sång, meditation, vittnesbörd, musik och tystnad. S:t Peterskyrkan var fylld till bristningsgränsen – människor från alla länder, språk och former av gudsvigt liv, likt den stora skaran i Uppenbarelseboken.
Torsdagen den 9 oktober firades den högtidliga mässan på S:t Petersplatsen under påve Leo XIV:s ledning. Långa köer ringlade redan tidigt på morgonen, men stämningen var glad och fridfull. Efter mässan hälsade påven de närvarande från sin påvemobil. Vi vinkade med Finlands flagga som lyste vackert mot den klarblå romerska himlen.
På eftermiddagen deltog vi i samtal i smågrupper enligt den synodala metoden Samtal i den helige Ande. Frågorna gällde vad som väcker oro eller hopp i våra liv. Delningen blev förvånansvärt djup, ett tecken på den helige Andes närvaro även bland helt obekanta. På kvällen ordnades kulturella program på flera platser i Rom.
Jubelåret för hoppet
Fredagen den 10 oktober inleddes med mässa i Paulus VI:s sal, celebrerad av kardinal George Jacob Koovakad, prefekt för Dikasteriet för interreligiös dialog. Därefter hälsade syster Simona Brambilla MC, prefekt för Dikasteriet för institut för gudsvigt liv och apostoliska gemenskaper, deltagarna välkomna och talade om yobeln, bagghornet som i judisk tradition tillkännager jubelåret – en symbol för det gudsvigda livet som ett levande redskap för Guds andedräkt. ”Vi är som många yoblar,” sade hon, ”var och en med sin unika ton, men kallade att tillsammans spela hoppets jubelårs symfoni.”
Förmiddagen fortsatte med videovittnesbörd Hoppets frön och konstnärliga framföranden av Sonia Nifosi Studio – Hoppets grenar och Fredens symfoni – där konst, musik och tro möttes.
Fader Giacomo Costa SJ, konsult vid biskopssynodens generalsekretariat, inbjöd oss att se jubelåret som en rörelse från ”jag” till ”vi”. Tron, sade han, öppnar alltid vägar till gemenskap. Vi är kallade att övervinna individualismen i missionen och att vandra tillsammans.
Senare presenterades Påvens världsvida bönenätverk som ett tecken på enhet i mångfalden, följt av det efterlängtade mötet med den helige fadern.
Höjdpunkten var påve Leo XIV:s tal, där han satte den synodala andan i centrum. Han uppmanade de gudsvigda männen och kvinnorna att vara trogna sin kallelse, leva en entusiastisk mission, vittna om gemenskap, dela kallelseglädjen, övervinna meningsskiljaktigheter och praktisera förlåtelse. ”Arbeta,” sade han, ”för att dag för dag bli mer kunniga i synodalitet, ty just i denna livsstil känner kyrkan igen Kristi ansikte som vandrar med oss.”
Dagen avslutades med en bön för fred som hölls samtidigt i många kyrkor i Rom och på flera språk under temat Många tungor – ett hjärta för freden. I enhet och stillhet avslutades dagen som ett vittnesbörd om en mission som förnyar världen.
Fredens och gemenskapens fest
Lördagen den 11 oktober, den sista dagen, ägnades åt fred. Efter en dag om hopp samlades deltagarna åter i Paulus VI:s sal för att tala om det akuta behovet av fredsstiftare i en tid av konflikter.
Dagen inleddes med mässa ledd av kardinal Ángel F. Artime SDB. I sin predikan uppmanade han de gudsvigda att vara ”hoppets profeter” och ”bärare av levande vatten”. Han betonade att det gudsvigda livets verkliga fruktbarhet föds ur lyssnandet till och bevarandet av Guds ord, efter Jungfru Marias exempel. Med hänvisning till öppnandet av Andra Vatikankonciliet mindes kardinalen den helige Johannes XXIII och uppmanade till att lyssna till den helige Ande med enkelhet och mod, bevara godheten som ett universellt språk och förbli både fria och lydiga.
Förmiddagen fortsatte med en reflektion över fred av syster Teresa Maya, tidigare ordförande för den amerikanska ledarkonferensen för ordenssystrar. Hennes föredrag innehöll inslag av sång, dans och video. Hon uppmanade de gudsvigda att bli aktiva fredsbyggare – shalom – genom verklig dialog med världen, särskilt med de fattiga och marginaliserade, i den helige Franciscus av Assisis anda. Freden är inte bara frånvaron av konflikt utan en andlig gåva som kräver försoning, historiskt minne och ödmjukhet inför den egna svagheten. I polariserade samhällen är de gudsvigda kallade att skapa fredens ekosystem genom kulturella och religiösa nätverk och göra sina gemenskaper till laboratorier för icke-våld, vittnesbörd om Guds rike.
Jubelårets program för det gudsvigda livet avslutades på kvällen i basilikan S:t Paulus utanför murarna.
Avslutning
Även om vi inte alltid förstod allt i detalj, gjorde den varma stämningen, glädjen och vänligheten – från medpilgrimer till poliser, restaurangpersonal och gatsopare – denna resa till en oförglömlig upplevelse.
Skrivet av syster Renata, syster Malgorzata (Helsingfors) och Florence Schmitt (Åbo).
Bilder från deltagarnas egna kameror.
(Detta är en något förkortad version av den ursprungliga finska texten.)