AI-Sammanfattning av Alpo Penttinens artikel.
Att förena påvämbetet med den nyaste teknologin kan kännas ovant, men detta kan komma att förändras under ledning av den nye biskopen av Rom, Leo XIV. I sitt första tal efter konklaven hänvisade den nytillträdde påven till sin föregångare Leo XIII, som genom encyklikan Rerum novarum år 1891 lade grunden till den katolska socialläran i en tid av industriell revolution.
Efter att Kyrkostaten upphört att existera år 1870, såg Leo XIII att kyrkans relevans inte längre grundade sig på världslig makt utan på dess andliga kapital – den visdom som samlats under två årtusenden och som kyrkan är kallad att förmedla till samtidens människor, särskilt dem som riskerar att marginaliseras i en ny samhällsordning.
Om 1800-talets revolution byggde på fossila bränslen och mekanisk teknik, bygger den digitala revolutionen på dator- och informationsteknologi. Internet, smartphones och nu artificiell intelligens har blivit allestädes närvarande och påverkar alla delar av det mänskliga livet.
När Robert Francis Prevost, en amerikansk kardinal med bakgrund i matematik, valdes till påve den 8 maj 2025, blev det tydligt att kardinalerna önskade en brobyggare – en person som både hedrar traditionen och modigt möter framtiden. Som augustinermunk bär Leo XIV med sig det västerländska kyrkliga arvet, men han ser samtidigt AI som en av de stora framtidsfrågorna för mänskligheten och kyrkan.
Hans företrädare, Franciskus, hade redan tagit flera initiativ för att uppmärksamma AI:s etiska utmaningar, särskilt inom militära tillämpningar. I januari 2025 publicerade Vatikanen dokumentet Antiqua et nova, som behandlar relationen mellan mänsklig och artificiell intelligens. Dokumentet riktar sig till dem som för vidare tron: föräldrar, lärare, präster och biskopar. Det har väckt uppmärksamhet även utanför kyrkan och beskrivs som en av de mest insiktsfulla etiska texterna om AI.
En huvudtanke i Antiqua et nova är att AI är en produkt av mänsklig intelligens, men inte en artificiell form av densamma. Dokumentets tredje kapitel visar hur människans intelligens är kroppsligt förankrad, relationsburen och kontemplativ. Det särskiljer ratio – den kalkylerande och diskursiva förmågan – från intellectus, som uppfattar det goda, sanna och sköna genom insikt. Medan AI hanterar data utan kropp och själ, är människan förmögen att relatera till verkligheten i dess fullhet.
Med detta följer en etisk dimension. Människan är inte ensam i världen utan ansvarig inför andra människor och hela skapelsen. Kyrkan värjer sig inte mot teknologisk utveckling, utan betonar att människan är Guds avbild, kallad att delta i skapelsens förvaltning. AI är ett verktyg som kan användas för både gott och ont, och kyrkan erbjuder etiska riktlinjer för dess användning i linje med den katolska socialläran.
Påven Leo XIV uttrycker det så: ”I vår tid erbjuder kyrkan sin sociallära som ett svar på den nya industriella revolutionen och utvecklingen av AI, som utmanar människovärdet, rättvisan och arbetslivet.” I dokumentets femte kapitel diskuteras konkreta etiska risker, särskilt AI:s användning för desinformation, övervakning och skapandet av deepfakes. All AI-användning bör vara transparent, reglerad och i människans tjänst.
Kyrkans samhällslära vill försvara människan mot de krafter som riskerar att avhumanisera henne i modernitetens namn. Det moderna samhällets accelererande rytm har skapat en distans till naturens långsamhet och öppnat dörren för en hypermodern tillvaro där AI hotar att forma vårt tänkande. Den ständiga responslogiken – ”jag ger för att få” – riskerar att ersätta djupare relationer.
Kyrkans undervisning manar oss att gå bortom denna logik. Tron är inte ett utbyte av prestationer mellan människa och Gud, utan ett gensvar på den gudomliga kärleken som ges utan motkrav. Vi är kallade att använda även AI i ljuset av denna kärlek – klokt, mänskligt och med ett friare hjärta.
Artikeln avslutas med en varning mot att reducera undervisningen i tron till maskinellt genererat innehåll. Den levande, kanske osäkra, men äkta rösten är mer berörande än en korrekt men själlös text. ”Jag fruktar inte att maskinen ska lära sig tänka som jag, utan att jag lär mig tänka som maskinen”, säger Janne Tompuri. Mitt i den digitala revolutionen påminns vi om att kristendomen inte är en uppsättning idéer, utan ett folk på väg genom historien, med blicken fäst på Kristus.
KATT (Alpo Penttinen)