Katolska och ortodoxa prästers studiedagar 10–11 februari 2025
Den 10–11 februari 2025 anordnade Finlands ortodoxa kyrka och Katolska kyrkan i Finland gemensamma studiedagar för sina präster i Helsingfors. På måndagseftermiddagen den 10 februari samlades deltagarna i den ortodoxa Uspenskijkatedralen, medan tisdagsförmiddagen den 11 februari tillbringades i den katolska S:t Henriks katedral.
Studiedagarna gav präster från båda kyrkorna möjlighet att lära känna varandra bättre och att lära av varandra. Föreläsningarna var också öppna för alla intresserade och gav en utmärkt översikt över den aktuella ekumeniska situationen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan. Dessutom uppmärksammades jubileumsåret för det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea på ett betydande sätt.
Den första föreläsningen hölls av metropoliten Job av Pisidien, som tillsammans med kardinal Kurt Koch leder den internationella teologiska dialogen mellan den romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan. Metropolitens föreläsning gav en utmärkt sammanfattning av de framsteg som denna dialog har gjort under de senaste årtiondena. ”Mycket har redan gjorts för att återställa den synliga enheten mellan kyrkorna i väst och öst, men mycket återstår fortfarande att göra,” betonade metropoliten Job.
Inte längre en schism
Redan i grundskolans religionsundervisning lär vi oss årtalet 1054, då den västliga katolska kyrkan (Rom) och den östliga ortodoxa kyrkan (Konstantinopel) skildes åt på grund av både politiska och teologiska meningsskiljaktigheter. Däremot får vi mer sällan lära oss att dessa bannlysningar upphävdes genom påven Paulus VI:s och patriarken Athenagoras vilja vid avslutningen av Andra Vatikankonciliet den 7 december 1965.
Sedan dess är den katolska och den ortodoxa kyrkan inte längre i full schism, utan i ett tillstånd av bruten eukaristisk gemenskap (akoinōnēsía). Även om kyrkan i väst och kyrkan i öst delar samma apostoliska tro, kan deras medlemmar ännu inte delta i varandras eukaristi, annat än med särskilt tillstånd från kyrkans biskopar (vilket till exempel i Finland kan beviljas en katolik som bor långt från en katolsk kyrka men nära en ortodox kyrka, där han eller hon kan delta i liturgin).
För att övervinna de teologiska meningsskiljaktigheter som fortfarande belastar relationerna mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan, grundade påven Johannes Paulus II och patriark Demetrios år 1979 den Internationella katolsk-ortodoxa teologiska kommissionen, vars mål är att återställa full gemenskap mellan dessa kyrkor.
Denna kommission har genom åren publicerat sju betydande gemensamma dokument. Dialogen har utgått från en återgång till det kristna arv som båda kyrkorna delade under det första årtusendet. Genom detta har det blivit tydligt också inom den katolska kyrkan att all utveckling som skett i väst under det andra årtusendet inte nödvändigtvis varit helt korrekt. Diskussionerna med de ortodoxa har påmint katoliker om att den heliga mässan är en helhet, som inte får fokusera alltför mycket enbart på konsekrationsorden, utan där även epiklesen, det vill säga åkallandet av den Helige Ande över eukaristins gåvor, har en avgörande betydelse. På samma sätt har den västliga kyrkan under de senaste årtiondena återupptäckt det väsentliga sambandet mellan de kristna initiationssakramenten, det vill säga dopet, konfirmationen (myrrasmörjelsen) och eukaristin, samt de sjukas smörjelse i dess bredare betydelse.
Påvens roll
Naturligtvis är frågan om Roms biskops ställning bland de andra biskoparna fortfarande en stor tvistefråga mellan kyrkorna i öst och väst. För alla som vördar det apostoliska arvet är det tydligt att Roms kyrka har ”förstaplatsen i kärlek” (prokathēménē tēs agápēs), såsom redan Ignatios av Antiokia uttryckte det i början av 100-talet. Tvisten gäller hur Roms kyrka utövar denna ”förstaplats”, det vill säga sitt primat.
De ortodoxa kyrkorna i öst vill hålla fast vid den synodala traditionen från det första årtusendet, där de olika kyrkorna tillsammans fattar beslut. Den katolska kyrkan i väst kan däremot inte bortse från den utveckling som skett under det andra årtusendet, då Roms biskops särskilda roll som Petrus efterträdare blev allt tydligare. Påvens primat kan utan tvekan missförstås och har också utövats på sätt där det snarare har handlat om världslig makt än om kärlek. Ändå ser katoliker påvedömet som en stor gåva till Kristi kyrka, en gåva som garanterar kyrkans enhet och gemensamma vittnesbörd om sin Herre. Kristi kyrka kan aldrig låta sig kuvas av någon världslig eller nationell makt, utan måste alltid ha friheten att öppet och fritt förkunna den Sanning som allena kan göra oss fria (jfr Joh. 8:32).
De tre senaste dokumenten från den Internationella katolsk-ortodoxa teologiska kommissionen (Ravenna 2007 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.), Chieti 2016 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.) och Alexandria 2023 (Besök en extern webbplats. Länken öppnas i en ny flik.)) bildar enligt metropoliten Job en betydande triptyk, som behandlar just denna avgörande fråga om kyrkans synodala karaktär och primat. Dessa texter bör studeras av alla som vill fördjupa sig i dialogen mellan kyrkorna i väst och öst. Ämnet är särskilt aktuellt nu när också Roms kyrka håller på att återupptäcka en synodal stil. Kanske har våra bröder i öst bevarat vissa aspekter av kyrkans mysterium mer troget än vi i väst?
Guds ords förmedling
Ändå tillhör det den katolska kyrkans självförståelse att den tradition som mottagits från Jesu apostlar fortskrider (proficit) och växer (crescit) i kyrkan under den Helige Andes ledning och genom Guds folks böneliv (jfr Dei verbum 8).
Denna tematik kring trons utveckling behandlades under studiedagarna av fader Oskari Juurikkala i hans föreläsning på tisdagsförmiddagen i S:t Henriks katedral. Det är inte alls självklart att den kristna uppenbarelsens klarhet finns i någon specifik historisk epok, lika lite som det är givet att en flods vatten är som klarast i dess begynnelse. Den Treenige Gudens fullkomliga självuppenbarelse i Jesus från Nasaret är en så väldig historisk händelse att det inte är förvånande om vi behöver århundraden eller till och med årtusenden för att ens börja förstå den! Och som John Henry Newman insåg redan på 1800-talet, är Guds ords förmedling genom århundradena ingen enkelriktad process – kyrkan kan ibland komma ur kurs och fjärma sig från evangeliets sanning.
Detta höll på att hända exempelvis på 300-talet, när kristna diskuterade frågan om Jesu Kristi ställning som Guds Son. Även inom kyrkan fanns många som tänkte att eftersom Gud är en och odelbar, måste Kristus på något sätt vara skapad av Gud eller underställd Gud (som också vissa bibelställen, exempelvis Ordspr. 8:22 och Joh. 14:28, tycks antyda). Därför sammankallade kejsar Konstantin det första ekumeniska, det vill säga allmänna kyrkomötet i Nicaea år 325, där man ville få klarhet i vad de kristna egentligen trodde.
Med hjälp av grekisk filosofi sammanfattade kyrkofäderna i Nicaea den kristna tron i att Jesus Kristus, Guds Son, är av samma väsen (homoousios) som Fadern. Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre distinkta personer (Fadern är inte Sonen, Sonen är inte Fadern osv.), men de är alla lika fullt delaktiga i den gudomliga naturen (Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud). På så sätt är Sonen, som blev människa, verkligen vår port till det gudomliga livet och själva gångjärnet för vår frälsning (caro cardo salutis, som de latinska kyrkofäderna uttryckte det).
Enhet i mångfald
Professor Serafim Seppälä visade i sin föreläsning att den nicenska tron inte är oupplösligt bunden till det grekiska språket och tankesättet. Redan på 300-talet hade kristendomen spridit sig till många olika språkliga och kulturella miljöer. Fader Seppälä förklarade hur den syriske kyrkoläraren Efraim uttryckte en helt ortodox kristen tro på sitt semitiska språk och i poetisk form, ofta genom att utveckla teman från Gamla testamentet.
Den nicenska definitionen av Jesus som både evig Guds Son och tidsbunden människa är en paradox som oändligt övergår människans förstånd. I sina poetiska hymner och predikningar prisar Efraim denna trons centrala hemlighet i vackra sammanfattningar som: ”Från Gud har han sin gudom, från de dödliga har han sin mänsklighet.”
För att uttrycka den kristna tron behövs inget specifikt språk eller en enda bestämd begreppsapparat – dess sanning kan uttryckas på många olika sätt. Också den enhet som eftersträvas i det ekumeniska arbetet är inte en enhet av likformighet, utan en enhet i mångfald.
Ärkebiskop Elia betonade i sitt avslutande tal vid studiedagarna att den katolska och den ortodoxa kyrkan i Finland inte har samma historiska börda av inbördes konflikter som dessa kyrkor har i vissa andra länder. I Finland är den ortodoxa och den katolska kyrkan båda små minoritetskyrkor som fritt och i en broderlig anda kan verka i en i övrigt luthersk kulturmiljö. Detta är en särskild möjlighet att vandra vidare på den gemensamma vägen och att inbjuda alla som vill ansluta sig till kyrkans tvåtusenåriga apostoliska tradition.
Ett gemensamt vittnesbörd
Fader Thomas Pott, som under lång tid varit verksam i den internationella katolsk-ortodoxa teologiska kommissionen, uppmuntrade i sin föreläsning oss att visa respekt för varandras olikheter. Kyrkans västliga och östliga traditioner är olika sätt att leva den kristna tron. Vi bör inte på ett konstgjort sätt försöka skapa gemenskap mellan våra kyrkor.
Teologerna kan formulera vilka dokument som helst, men om ekumeniken inte speglar Guds folks levda verklighet, kan den inte bära frukt. Ekumeniken behöver hjärta och en brinnande längtan efter den enhet som Kristus själv har anförtrott sina lärjungar (jfr Joh. 17:21). Må den Helige Ande inspirera oss att finna allt fler sätt att leva ut vår gemensamma tro och att vittna om den tillsammans inför världen!
Fader Pott lyfte fram den gemensamma katolska-ortodoxa vallfärden i Helsingfors i september som ett utmärkt exempel på fruktbar ekumenik. För att fira Jungfru Marias liturgiska födelsefest vandrade de troende tillsammans från Uspenskijkatedralen till S:t Henriks katedral söndagen den 8 september 2024. Detta håller på att bli en årlig tradition mellan dessa systerkyrkor, och nästa år, söndagen den 7 september 2025, kommer vallfärden att gå i motsatt riktning, från S:t Henrik till Uspenski.
Detta är ett vackert vittnesbörd om vår gemensamma tro i de olika traditionernas mångfald. Låt oss frimodigt och hoppfullt fortsätta vandra på denna gemensamma väg!
Alpo Penttinen
AI-assisterad översättning