(Barnens rättighetsvecka firas årligen i Finland under den tredje veckan i november.)
”Bli den du är” är en fras som ofta upprepas. Den är avsedd att uppmuntra oss att hitta oss själva och att förändras till den vi upplever att vi är. Vi förväntas ifrågasätta allt det vi trodde att vi var: män, kvinnor, mödrar, fäder, makar, partner, söner och döttrar. Allt det vi trott på och varför Gud skapade oss sägs vara en lögn. Allt detta betraktas i vårt samhälle som definitioner som kommer utifrån och som borde suddas ut. Men förlorar vi oss själva när våra konturer suddas bort? Vad blir kvar av oss?
Barn och unga i utvecklingsåldern befinner sig i en särskilt sårbar situation. Deras utveckling till sig själva behöver stöd genom att frågor som rör vuxnas identitetskriser lämnas utanför småbarnspedagogiken och skolans värld. Barn och unga söker sin plats i familjen, i vänkretsen och i samhället. De behöver kärlek och acceptans, men också gränser och konturer som ger trygghet och möjliggör en god och sund självbild. Ett barn har rätt att bli hört och att växa till den Gud skapade honom eller henne att vara. Ett barn behöver inte först bli sig självt; barnet är redan det. Barnet har ännu inte förlorat sina konturer. I oss alla bor fortfarande det lilla barn som behöver gränser – konturer. Dessa konturer är ritade av Gud, och dem borde vi vårda med alla medel.
Religiös fostran har långa traditioner i Finland. Kristendomens rötter går djupt i vår klippiga jordmån, och dessa rycks inte upp genom att tysta eller sudda ut konturerna hos en del av våra barn och unga. Ett kristet barn eller en kristen ungdom har samma rätt att bli sedd och hörd som en icke-kristen. Religionsfrihet innebär inte att dölja religion, utan att acceptera andras religionsutövning och religioners existens. Vilket budskap ger vi ett barn som hör att traditionella finländska julsånger inte längre får sjungas? Känner barnet stolthet över sin tro, eller signalerar förbudet skam och negativitet gentemot barnets religion? Uppmuntrar vi barn att synas och höras som kristna, eller tystar vi deras röster och suddar långsamt ut alla spår av religion i tron att ett samhälle utan religion skulle garantera frihet och fred? Är detta verkligen sättet vi lär barn att acceptera den olikhet vi så högljutt efterlyser? Är detta verkligen hur vi möter olikhet?
Det viktigaste vi kan ge våra barn är rätten till konturer. Vi måste bevara våra konturer för att inte gå förlorade. Vi behöver inte förändras och bli den vi är, för vi är redan det. Vi måste finna Gud för att möta den vi är skapade att vara – skapade till hans avbild.
Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
(1 Mos. 1:31)
Minttu Quintana
Styrelsemedlem i KatSote
Lärare inom småbarnspedagogik