När skolorna borde genljuda av “Den blomstertid nu kommer”, briserar i stället på diskussionsforum den årliga debatten om hur livsåskådningsundervisningen ska ordnas. Inläggen på dessa forum är till största delen skrivna utan sakkunskap om undervisningens organisation och lagens bestämmelser och bygger ofta mer på antaganden och känslor än på fakta. De högljudda, principiella motståndarna till religion är vanligtvis mycket aktiva på dessa forum. Så här efter midsommar har de starkaste känslorna lagt sig åtminstone en brygglängd bort, och det är läge att se på vad det egentligen handlar om.
Åbosjukan
I Helsingfors var religionsundervisningen för drygt tio år sedan ordnad på ett utmärkt sätt. Sedan dess har nivån på organisationen sjunkit avsevärt. Detta beror inte på de många rektorer som sköter sitt ansvar exemplariskt. Bakom försämringen finns enskilda aktörer och myndigheter som principiellt strävar efter att antingen minska religionens roll i det offentliga rummet helt och hållet, eller att reducera studiet av livsåskådningar till en enda gemensam livsåskådningsundervisning. Tyvärr har tanken på gemensam undervisning, på grund av utmaningarna med att ordna undervisningen, också fått stöd av vissa rektorer, vilket i och för sig är förståeligt. Gemensam undervisning kan låta lockande och schematekniskt enkelt.
Denna tankegång har länge varit stark i Åbo, som bland förespråkarna för gemensam undervisning framhålls som ett exempel på en fungerande strategi. Men den motsvarar inte minoriteternas rättigheter inom ramen för gällande lagstiftning.
På 1970-talet var det vanligt att man utan att blinka rev gammal, arkitektoniskt hållbar och estetiskt vacker byggnadsbestånd för att ge plats åt nytt och modernt. Många hela och vackra byggnader revs och ersattes av hus med en livslängd på kanske bara 60 år, ofta mindre tilltalande för ögat. I Finland kallades detta fenomen “Åbosjukan”, eftersom Åbo stad var särskilt aktiv på området. Nu härjar Åbosjukan igen.
I flera år har Åbo stad upprätthållit en modell där ett välfungerande, befintligt system medvetet har försvagats och ersatts av en arbetsmodell som inte bara är kortsiktig utan också olaglig. Staden har ordnat gemensam livsåskådningsundervisning i flera år, trots att Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland (AVI) nyligen, efter ett klagomål om undervisningen i årskurs 7, återigen konstaterade att undervisningsmetoden bryter mot grundskolelagen och äventyrar elevernas rätt till undervisning.
Helsingfors stifts undervisningsavdelning har tillsammans med Finlands ekumeniska råd och den interreligiösa organisationen USKOT-forum varit med och utarbetat och understött uttalanden och klagomål som både lärarfacket OAJ och aktiva familjer lämnat in i Kyrkslätt och Åbo på grund av missbruk av religionsundervisningen.
I Kyrkslätt ändrade undervisningsanordnaren modellen så att den följer lagen om undervisning i den egna religionen. I Åbo har inga ändringar gjorts trots myndighetens påpekanden.
Hur är det möjligt? Detta beror på att de myndigheter som ger påpekandena – AVI eller Utbildningsstyrelsen (OPH) – inte har sanktionsrätt i Finland, det vill säga de kan inte utdöma straff till en undervisningsanordnare som bryter mot lagen.
Det finns flera olagliga försök med gemensam undervisning i vårt land. Endast den gemensamma undervisningen i Kulosaaren koulu i Helsingfors är ordnad helt i enlighet med lagens bokstav och anda. Övriga försök är minst i en juridisk gråzon eller rentav olagliga.
Tyvärr finns det samhällsrörelser som helst skulle vilja avskaffa religion helt från det offentliga rummet, bakom hemmets dörrar – om ens där. Det finns också enskilda, inflytelserika tjänstemän som ansvarar för undervisningens organisation och lärarutbildning och som anser att utvecklingen borde gå mot ett enda livsåskådningsämne i stället för undervisning i den egna religionens läroämne.
Ljus i tunneln
Både Finlands ekumeniska råds utbildningssektion och USKOT-forums sektion för religionsundervisning har gjort flera uttalanden och publicerat många inlägg i finsk media till stöd för laglig ordning av undervisning i den egna religionen.
Vår stifts undervisningsavdelning är med i många aktiviteter inom livsåskådningsundervisningen, från småbarnspedagogik till andra stadiet och universitet. Vi påverkar läroplanerna vid Utbildningsstyrelsen, vilka alla religionslärare måste följa. Vi har fått vara närvarande vid myndighetsbord och möten med politiker där religionsundervisningens framtid avgörs. Vi har bjudits in som experter i god anda, eftersom vi har övertygat med vår sakkunskap och visat samarbetsförmåga.
De viktigaste påverkanskanalerna är, förutom personliga kontakter, SEN och USKOT-forum, genom vilka vi är närvarande som grupp även när varje religion inte har en egen representant på plats.
Denna vår har vi fått goda nyheter för olika åldersgrupper. Från ett långvarigt samarbete i småbarnspedagogiken i Vanda har nya aktiviteter öppnats i Esbo. I ekumenisk anda presenterade sig religionerna med stor framgång för flera förskolegrupper under Samförståndsveckan. Evenemanget blev mycket lyckat och vi fick en inbjudan att ytterligare utvidga samarbetet kring livsåskådning. Det goda budskapet sprids.
Den mest glädjande nyheten kom från Utbildningsstyrelsen. OPH tillsatte för åren 2022–2024 en arbetsgrupp för utveckling av livsåskådningsämnena. Arbetsgruppen föregicks och rekommenderades av en utredning (2022) som undervisnings- och kulturministeriet beställt om det nuvarande läget och reformbehoven inom livsåskådningsundervisningen. I utvecklingsgruppen ingick experter från Utbildningsstyrelsen, undervisnings- och kulturministeriet, organisationer, religiösa samfund och olika myndigheter. Arbetsgruppens slutrapport publicerades den 5 mars 2025.
Medlemmarna i USKOT-forums sektion för religionsundervisning, inklusive Katolska kyrkan, är nöjda med rapportens slutsatser, som stöder den religiösa mångfaldens synlighet i skolorna och främjar minoriteternas perspektiv. När olika religioners representation ökar i det finländska samhället bör undervisningen utvecklas i en mer mångsidig riktning och minoriteternas röster inte tystas i diskussionerna. Kunskap om religion kommer att bli allt viktigare i vårt samhälle, särskilt inom skolan, i takt med att religionslandskapet blir mer varierat.
När det gäller religionsundervisningen är de viktigaste slutsatserna i rapporten ur katolsk synvinkel att undervisningen i den egna religionen fortsätter och utvecklas. Arbetsgruppen föreslog alltså inte gemensam undervisning, i motsats till vad en inflytelserik aktör öppet drivit, utan fortsatt utveckling av de egna religionernas läroämnen. Arbetsgruppens förslag om att ge islam rätt till ett eget studentexamensprov är samtidigt ett steg mot att göra detsamma för den katolska lärokursen. För oss är det nu viktigt att antalet studentexamensprov inom den växande katolska lärokursen också ökar. Avgörande är också utbildningen av behöriga lärare.
Arbetsgruppen föreslog också att samfundens ersättande undervisning skulle avskaffas. Detta utmanar förstås samfunden där undervisning inte rimligen kan ordnas i skolorna, men det är viktigt att förstå att det också utmanar utbildningsmyndigheterna att utveckla och stöda skolornas religionsundervisning. Enligt denna riktlinje måste utbildningsanordnarna alltså stärka förhållandena för religionsundervisning i skolorna och utveckla lärarutbildningen för att möta det ökande behovet.
Tyvärr kan inte arbetsgruppens förslag om åtgärder för livsåskådningsämnena inom yrkesutbildningen anses främja kunskap om religion. Det var beklagligt att det saknades en representant för yrkesutbildningens expertis i arbetsgruppen.
Ur undervisningens genomförandeperspektiv är arbetsgruppens förslag om att ge tillsynsmyndigheten sanktionsrätt mycket viktigt. Detta skulle innebära att undervisningsanordnaren måste genomföra lagstadgad undervisning i den egna religionen – annars skulle sanktioner följa. Även i Åbo.
Genom svårigheter till seger
Diskussionen om livsåskådningsundervisningen kommer att fortsätta och sannolikt dyka upp i rubrikerna minst en gång om året, ofta både på hösten och våren. Att ifrågasätta undervisning i den egna religionen är för vissa delar av vår mångfacetterade befolkning en nästan existentiell fråga. Men vi ska inte låta oss provoceras och absolut inte sjunka ner i förtvivlan. Vi är i ett nordiskt sammanhang unikt välsignade med religionsundervisning i skolan som ges av myndigheterna och till och med enligt vår egen katolska lärokurs och läroplan. Att ta bort denna rätt skulle kräva lagändringar och regeringar samt en riksdag som ville driva igenom en sådan lång process. Något sådant finns för närvarande inte i sikte, trots tidningsrubriker.
I vilket fall som helst skulle processen ta åratal att gå igenom de nödvändiga rättsinstanserna och juridiska förfarandena. Det finns flera skäl till att beslutsfattarna i vårt samhälle inte i bred omfattning är villiga att göra sådana förändringar nu, eller sannolikt inte heller i den närmaste framtiden. Majoriteten av myndigheterna har tydligt uttryckt sitt stöd för att bevara och utveckla undervisningen i den egna religionen. Förespråkarna för gemensam undervisning är visserligen högljudda, men världen rymmer många röster. Dessutom är deras mest inflytelserika frontfigurer snart på väg bort från scenen. Vi vet förstås inte vad morgondagen bär i sitt sköte (Jak. 4:14), men just därför ska vi leva i hopp, särskilt under detta Nådens Jubelår 2025. Vi måste fortsätta att bevaka undervisningen i den egna religionen i ekumeniskt samarbete och i varje församling och familj. Att bevara sin kultur och det glada budskapet börjar i hemmet.
Undervisningschef Osmo Vartiainen