Ordföranden för Nordiska biskopskonferensen, biskopen av Trondheim Erik Varden OCSO, höll ett tal som inledning på höstens plenarförsamling i Rom den 1 september 2025. Talet är tematiskt sett fortfarande mycket aktuellt.
När vi inleder detta plenum här i staden [Rom], nära aposteln [Petrus] grav, må jubelårets nåd bekräfta vårt fasta hopp som Kristi vigda tjänare, förenade med Petrus. Vi vill vara trogna den uppmaning som den helige Petrus uttalar i slutet av sitt första brev (5:2). Där uppmanar han kyrkans herdar att vaka över sin flock ”inte av tvång utan frivilligt” och att glädja sig över denna tjänst.
Detta vill vi göra medvetna om att varje uppgift – hur mödosam och tung den än må vara – på något sätt är Guds tjänst, alltså liturgi. Och den har en verklig kraft att helga både oss och dem som anförtrotts oss.
Liturgiskt sett befinner vi oss i den 22 veckan ”under året” [år C; vardagsläsningarna I]. Som inledning till dessa dagars arbete vill jag dela med mig tre enkla iakttagelser ur veckans kollektbön. Kyrkan erbjuder den till oss som en ram för vårt möte.
På engelska lyder den så här: God of might, giver of every good gift, put into our hearts the love of your name, so that, by deepening our sense of reverence, you may nurture in us what is good and, by your watchful care, keep safe what you have nurtured.
[På svenska: Allsmäktige Gud, från dig kommer allt som är bäst och högst. Väck i våra hjärtan kärlek till ditt namn och fäst oss alltmer vid dig i tron. När och odla det som är gott i oss, och hjälp oss med din beskyddande omsorg att bevara det.]
På latin: Deus virtutum, cuius est totum quod est optimum, insere pectoribus nostris tui nominis amorem, et præsta, ut in nobis, religionis augmento, quæ sunt bona nutrias, ac, vigilanti studio, quæ sunt nutrita custodias.
Bönen inleds med uttrycket Deus virtutum. Översättningen ger det formen ”Gud av makt (den allsmäktige Guden)”, men det räcker egentligen inte. Virtus kan också betyda ”det goda”. Tanken är denna: verklig kraft kan inte finnas utan det goda. På samma sätt är dygden mäktig även mitt i bräckligheten. Media talar idag ofta om ”maktdemonstrationer” när de rapporterar om stormakternas relationer eller våldet i pågående konflikter.
Det är framför allt två händelser som upptar våra tankar dag och natt: Rysslands anfallskrig i Ukraina och Israels blockad av Gazaremsan, som inleddes som svar på de fruktansvärda attackerna den 7 oktober 2023. Makt som används enbart som strategi berusar, förblindar och förgiftar. Den skapar en ond cirkel av hat. Vilken stor uppgift vi har att hålla fast vid möjligheten till dygd i politiken – den där subtila konsten som möjliggör en konstruktivt samexistens mellan folk, grupper och individer, trots att de bär på arvet efter Kains brödramord. Kyrkan måste tala tydligt om detta. Framför allt måste den vittna om dygden och dess förvandlande kraft.
När kardinal Schuster låg för döden i augusti 1954 sade han till en grupp seminarister som kommit för att besöka honom: ”Det verkar som om människor inte längre låter sig övertygas av våra predikningar, men inför heligheten tror de fortfarande, knäböjer fortfarande och ber.”
Kallet till helighet var, skulle jag vilja säga, det starkaste temat vid Andra Vatikankonciliet. Det ekade som en gong under hela dess arbete. Kallet måste också förbli kärnan i vårt biskopsämbete, som ett krav som först och främst riktas mot oss själva. Först därefter ska den förmedlas med ”auktoritet” till andra (Matt. 7:29). Endast den nya mänsklighet som den uppståndne Kristus möjliggör kan rädda vår värld. Den gamle Adam, övergiven åt sig själv, vandrar fortfarande på vägen mot undergång och självförstörelse.
Ett annat drag i kollektbönen som jag vill lyfta fram kan lätt förbises i översättningen. På latin ber vi Gud, som tillhör allt det bästa (optimum), att nära det goda i oss och bevara det som han närar, genom uttrycket religionis augmentum. Detta uttryck förtjänar att bli uppmärksammat. Det är korrekt att den engelska mässboken använder formuleringen ”deepened reverence” (fördjupad vördnad), men betyder ”religion” bara det? Kyrkofäderna härledde ordet religio från verbet religare: ”binda samman”. En religiös människa är en sådan som har lärt sig att se helheten där andra ser splittring. Han förnimmer meningsfulla strukturer där de icke-religiösa endast ser slumpmässighet.
Vårt västerländska samhälle har i rasande fart, under en enda generation, kommit fram till en tyst överenskommelse om att sökandet efter en gemensam mening har gått förlorad. Detta är inte bara en intellektuell angelägenhet för dem som analyserar kulturella fenomen för att kritisera dem. Nej, det berör våra personliga liv på ett skrämmande konkret sätt. Tanken att livet är meningsfullt och därför värt respekt håller på att suddas ut. Detta försvagar vår uppfattning om att livet – särskilt det sårbara livet – måste skyddas och att just ett sådant ”skyddsförbund” utgör grunden för samhället.
Det är en bitter paradox att till exempel Norge förra året [2024] firade tusenårsjubileet av den kristna lagen – en lag som förbjöd barnamord och redan år 1024 erkände barn som personliga subjekt, inte någons egendom – samtidigt som landet tillämpar ny lagstiftning om så kallad reproduktiv hälsa, som har en tydligt omänsklig karaktär. Den ökande acceptansen för eutanasi i världen — i Kanada omfattar den redan ett av tjugo dödsfall — speglar samma tendens ur ett annat perspektiv och spolierar uppfattningen om livet som något omistligt och oändligt värdefullt. Kroppens förlorade betydelse har i sin tur lett till förvirring och ångest, som för bara några decennier sedan skulle ha verkat obegripliga. Jag tror själv att samma utvecklingsriktning också förklarar försvagningen av det politiska samhället i många av våra länder: om denna ”kropp” inte har någon betydelse eller något inre syfte, vad är det då som håller den samman, om inte den grova dynamiken av njutning, rädsla och nytta?
Mitt i denna förvirring får kollektbönens betoning på att ”stärka tron” en ny innebörd. Den uppmanar oss att söka en helhetssyn, att undersöka hur saker hänger samman och hur vi tillsammans kan hjälpa dem att blomstra. För katoliker innebär detta utövande av religionen också att balansera religionens olika dimensioner, så att vi inte enbart fokuserar på att försvara en enda fråga, medan andra orättvisor förblir obemärkta. Det är uppenbart att cyniska politiska aktörer utnyttjar etiska prioriteringar för att skaffa röster, eftergifter eller blundande ögon. Även om vi strävar efter att vara oskyldiga som duvor, får vi inte glömma att Herren också uppmanade oss att vara kloka som ormar (Matt. 10:16).
Som katoliker är vi väl rustade för dagens prövningar. Vi har ett konsekvent och vackert språk med vilket vi kan tala om livet både som en kamp och som glädje. Tron på Kristi kropp ger oss en syn på vår egen kroppslighet som är både upphöjd och realistisk. Vår erfarenhet av gemenskap visar oss hur samhället kan bli. Vi behöver bara lära oss att se saker som de är – och som de kan bli.
Det som, enligt kollektbönens logik, möjliggör en sann syn på verkligheten är ”kärleken till [Guds] namn”. Detta namn uppenbarades för Mose som en närvaro i den brinnande busken, med ord som inte fullt ut kan uttryckas. Det blev kött i vår Frälsare Jesus, vars namn betyder ”Gud frälsar”. Medvetenheten om att han verkligen räddar och att hans frälsande vilja omger oss nu med lika stor kraft och dygd som tidigare, må den styra våra samtal denna vecka och göra dem fruktbara.
+ Erik Varden OCSO
Ordförande för Nordiska biskopskonferensen