Biskop Raimo firar en tacksägelsemässa med anledning av valet av den nya påven fredagen den 16 maj kl. 18 i S:t Henriks katedral. Välkommen!
Påven Leo XIV:s val har väckt positiva känslor i den katolska världen. Hur tog du emot det här budskapet?
Valet av Leo XIV var en stor glädje för mig. Jag hade träffat honom i Vatikanen fyra gånger innan hans val, och varje gång tog han emot mig varmt och med närhet. Han är verkligen en god lyssnare – uppmärksam och intresserad. Hans frågor gör samtalet naturligt och samtidigt djupt. Han verkar aldrig ha bråttom, tvärtom: det var jag som till slut sade att jag inte ville ta mer av hans tid.
Vilket personligt intryck gav han dig under dessa möten?
Han är en god, enkel och ödmjuk, men samtidigt stark man. Han gav mig mycket konkreta råd om hur man är en god biskop – råd som jag tycker gäller alla kristna: bönelivet är viktigt, likaså att leva sakramenten på djupet. Det är också viktigt att vara genuint närvarande och lyssna till alla, precis som påven Franciskus har betonat. Jag blev också imponerad av hans organisatoriska förmåga och hans vilja att lyssna till andras förslag, särskilt när vi deltog i utbildningsveckan för nya biskopar förra året.
Vilken betydelse ser du i det namn han valde – Leo?
Jag blev mycket glad över att han valde namnet Leo. Det för tankarna till Leo XIII, som redan under sin tid talade om den industriella revolutionens konsekvenser – ett ämne som fortfarande är högaktuellt. Han ledde kyrkan 1878–1903 och inledde den katolska socialläran. I encyklikan Rerum Novarum försvarade han arbetarnas rättigheter och ett samhälle i balans. Han främjade också den helige Thomas av Aquinos undervisning och dialogen med vetenskapen. Även om den politiska makten var liten, växte hans andliga auktoritet stort. Han föreskrev också att bönen till den helige Mikael skulle avsluta mässan.
Namnet syftar också på den helige Leo den store. Han var påve 440–461 och försvarade den kristna läran, särskilt Jesu dubbla natur: sann Gud och sann människa. Hans brev till Flavianus påverkade i avgörande grad konciliet i Kalcedon. År 452 mötte han hunnen Attila och fick honom att dra sig tillbaka från Rom – en otrolig andlig och moralisk seger. Han stärkte även påvens ställning som hela kyrkans ledare och var känd som en lysande predikant. Hans julpredikningar räknas fortfarande som mästerverk. Han förklarades senare som kyrkolärare.
Båda påvarna Leo var verkliga ”lejon” [leo (lat.) eller leone (it.) betyder lejon; red. anm.] i tron – modiga, visa ledare under svåra tider. De försvarade kyrkan under olika århundraden, men med samma hjärta och hängivenhet.
Har du någon personlig koppling till påven Leo, känner du till hans andlighet?
Jag studerade i Bilbao på en skola som drevs av augustiner. Jag har en varm relation till augustinerna, så hans val gladde mig dubbelt. Han har besökt skolan en gång, men då var jag inte längre där. Jag tycker också att det är intressant att reformatorn Martin Luther ursprungligen var augustiner. Kanske kan just denna augustinska påve föra oss närmare en synlig enhet med lutheranerna, särskilt nu när vi närmar oss 500-årsjubileet av Confessio Augustana. Det är ett hopp jag bär i mitt hjärta.
Hur inspirerar det här nya skedet i kyrkan dig personligen?
I biskopsgårdens trädgård finns en lejonstaty, och nu påminner den mig ännu mer om att be för påven. Den påminner mig om hans närvaro, hans uppdrag – och samtidigt mitt eget ansvar som biskop. Denna nya tid kallar oss alla till ett djupare andligt liv, till en mer enad och öppen kyrka som troget lever ut evangeliet.
Vid sitt första framträdande på Peterskyrkans balkong hälsade han oss med den Uppståndnes ord: ”Frid vare med er.” Han talade om en missionerande kyrka som bär evangeliet till alla. I sin första predikan till kardinalerna bad han Herren själv vara huvudpersonen, så att vi ger honom plats i våra liv och låter honom föra frälsningen till alla. Det är kyrkans uppdrag.
Känner den nye påven Leo XIV till Finland?
Varje gång jag har varit med honom har vi talat om Finland. Jag har berättat om vår situation – att vi är en liten men växande katolsk lokalkyrka och att vi möter pastorala och ekonomiska utmaningar. Jag har också talat med honom om den goda ekumeniska andan i Finland, som är en verklig välsignelse. Han lyssnade mycket uppmärksamt. Han känner alltså till många saker om Finland från första hand.
Har han haft några tankar på att besöka Finland?
I januari i år inbjöd jag honom till Helsingfors – för att vila och själv få se vår lokalkyrkas skönhet och den ekumeniska atmosfären. Han avvisade inte inbjudan, så nu när han är påve tänker jag påminna honom om det vid vårt nästa möte.
Låt oss alla be för påven Leo.
Tack för intervjun, biskop Raimo!
KATT