Jag heter Rebecca och är 28 år gammal och kommer från en liten stad öster om Helsingfors. Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av allt som rör kristendomen, och jag har alltid älskat den särskilda känsla av lugn och vördnad som infinner sig när man stiger in i en katolsk eller ortodox kyrka.
Ett minne som står ut extra starkt är från gymnasietiden, för ungefär tio år sedan, då vi gjorde en utfärd till Sankt Henriks katedral en höstkväll. Jag minns fortfarande hur jag öppnade den tunga trädörren och steg in i kyrkorummet – hur den vackert utsmyckade salen mötte mig tillsammans med den varma, ombonade doften av rökelse. Allt genomsyrades av stillhet och högtidlighet, och den glada och välkomnande prästen som tog emot oss förstärkte känslan av att detta var en plats där man fick komma precis som man var.
Jag är uppvuxen i en frikyrka och gick i söndagsskola som barn. Jag uppskattade gemenskapen och möjligheten att träffa andra människor som delade samma tro och värderingar. Samtidigt har frikyrkliga sammanhang aldrig riktigt känts som min plats. Det handlar inte om att se ner på andra traditioner, utan snarare om en inre dragning mot något annat – något som många skulle beskriva som mer ”gammaldags” och konservativt, men som för mig känts djupt förankrat, tidlöst och meningsfullt.
Under många år bar jag på tanken att jag antingen ville bli katolik eller ortodox. Men i takt med studier, arbete och vardagens krav blev det aldrig riktigt av att ta tag i frågan. Åren gick, och även om tankarna på att gå med i en kyrka periodvis lades på is, fanns de alltid kvar där i bakhuvudet – som en stilla men envis påminnelse om att jag borde göra något åt det.
Det tog nästan elva år från den där gymnasieutfärden innan jag till slut gjorde slag i saken. Det var min pappa som hittade en helt nätbaserad kurs i katolsk tro, och det blev startskottet som inspirerade mig att försöka uppfylla min dröm och mitt största mål: att gå med i Katolska kyrkan.
Jag och pappa bestämde oss för att anta utmaningen och påbörja kursen tillsammans. Till en början var jag mycket skeptisk, eftersom kursen hölls på finska och mina kunskaper i språket var ganska begränsade. Kursen visade sig dessutom vara mycket intensiv, med många uppgifter, och det fanns flera tillfällen då jag kände: ”Nej, jag orkar inte mer.” Språkbarriären gjorde det extra krävande.
Men tack vare att pappa gick kursen tillsammans med mig, och tack vare en fantastisk grupp som hade tålamod och lät mig uttrycka mig på svenska, lyckades jag till slut fullfölja kursen. Efter ett helt år var den avslutad, och jag bar på en stark känsla av både lättnad och tacksamhet.
Det blev särskilt påtagligt när december 2025 närmade sig och möjligheten att faktiskt bli upptagen i kyrkan stod för dörren. Jag minns nervositeten – det var nämligen inte självklart att jag skulle kunna döpas före jul, eftersom de flesta dop sker vid påsken. Det fanns en mild, men ständigt närvarande, känsla av panik: tänk om något skulle gå fel, tänk om allt detta var för bra för att vara sant.
Den 19 december hade vi repetition inför dopet och intagningen i kyrkan. Det var en grå och regnig dag när pappa och jag gick uppför stentrappan till den katolska kyrkan för att öva inför den stora dagen. Jag minns hur overkligt allt kändes – och hur jag knappt kunde sova den natten. Det var som om hundratals fjärilar flög runt i magen.
Till slut blev det den 20 december, och klockan slog 15.30. Jag klev in i kyrkan tillsammans med mamma och pappa, inför min och pappas stora dag då vi äntligen skulle få bli medlemmar i Katolska kyrkan. Vi övade en sista gång i kyrkans lilla kafeteria innan själva dopet, som började klockan 16.00.
Jag minns särskilt känslan när vi, tillsammans med de två andra som skulle döpas, gick mot kyrksalen. Det var en mäktig, spännande och omtumlande upplevelse – som om man sprungit länge, kämpat sig fram steg för steg, och plötsligt nått mållinjen. När vi kom in i kyrksalen var det dags för dopet. Glädjetårarna började rinna när jag stod där med böjt huvud framför biskopen och äntligen fick träda in i den kyrka som jag burit i mitt hjärta så länge.
Värmen av att få dela detta heliga och livsavgörande ögonblick med två av de viktigaste människorna i mitt liv – mina föräldrar – var överväldigande. Efter dopet var det dags för dem som tidigare döpts, exempelvis i den lutherska kyrkan, att bli upptagna i kyrkan. Det var otroligt starkt att se pappa där framme och inse att jag fått dela hela denna resa tillsammans med honom.
Att gå med i Katolska kyrkan känns som att ha vandrat längs en sandstrand och plötsligt, mitt bland all brungrå sand, upptäckt ett skimrande guldkorn som alltid funnits där men som jag tidigare missat. Det är som att ha hittat ett hem – fyllt av bröder och systrar som jag inte ens visste att jag saknade. En bestående rikedom som inte kan mätas i pengar.
I dag deltog jag i mässan för första gången som katolik. Det var en obeskrivlig känsla att gå fram och ta emot nattvarden. Tänk att jag, en helt vanlig människa, har fått ta del av denna nåd och finna detta guldkorn i livets sand – något som är värt mer än alla pengar i världen.
Rebecca Sjöblom