I högmässan i S:t Henriks katedral var det på morsdagen glesare än vanligt. Jag antar att många firade morsdagen hemma tillsammans med familjen och släktingar. Ordets liturgi, men särskilt predikan av broder Marie-Augustin (se nedan), väckte återigen tankar om livet på ett djupare plan.
Morsdagen firas i Finland alltid den andra söndagen i maj. I år infaller dagen mot slutet av påsktiden och framför oss ligger åter några av kyrkoårets höjdpunkter: Kristi himmelsfärd och pingsten. Vi befinner oss mitt i den vackraste våren och i katedralens trädgård blickar vår gemensamma moder Maria milt på oss.
Min egen mamma gick vidare till nästa liv för ett par år sedan, liksom Famo och Mommo gjorde redan för länge sedan. Efter mässan förde jag, som jag brukar, morsdagsrosor till deras gravar. Jag blev inte förvånad över att Gud återigen var generös: solen värmde, fåglarna kvittrade och vitsipporna stod i blom. Här i Helsingfors var körsbärsträdens blomning i Månsas urnlund skir och vacker. På Sandudds begravningsplats var allt vårgrönt och friskt. Det var fortfarande lugnt före det traditionella morsdagsmyllret. Att promenera på kyrkogårdarna efter mässan lugnade sinnet och världen kändes fullkomlig.
Jag har två barn som jag älskar och som genuint bryr sig om mig, trots att de redan är vuxna och mitt äldsta barn sedan länge bor i ett annat land. Barn är ingen självklarhet och många lever med ett hopp som aldrig förverkligas. För dem kan morsdagen vara en sorgens dag. På samma sätt finns det de som inte vill ta emot det som skulle ges åt dem. Ett litet människoliv kanske aldrig föds, eftersom det väljs bort. Samtidigt väljs också den äkta och uppriktiga kärlek bort som ett barn skulle ge sin mamma.
Jag är lycklig över att mina barn fortfarande vänder sig till mig när vardagens bekymmer tynger dem. De kan höra av sig till mig till och med mitt i natten, eftersom jag är deras mamma. De vågar visa sina känslor, både glädje och sorg. De finns dagligen i mina böner och många motgångar har skingrats när hjälpen kommit från Gud. Jag har lärt mig att Gud lyssnar och handlar enligt sin vilja och att han ibland överraskar genom att ge ännu mer än man vågat be om för sina barn och kära vänner. Jag är tacksam över att jag har lärt mig att lita på att saker och ting blir som de är menade att bli. Jag har också lärt mig att tacka Gud varje dag även för sådant som gör mig besviken eller ledsen. Jag får så mycket gott av Honom att jag kan föra det goda vidare.
Därför betyder det särskilt mycket för mig att jag på morsdagen får gå till mässan, lyssna till vad Gud vill säga mig och ta emot den näring Jesus vill ge mig. Jag får också hälsa på och tacka moder Maria där ute i trädgården.
På morsdagen mindes broder Marie-Augustin oss mödrar i förbönerna. Vi fick också lyssna till en predikan som anknyter till den påsktid som snart går mot sitt slut.
Den Helige Ande är nu starkt närvarande och ger kraft och livsglädje. Som jag ofta tidigare har sagt är hjärtat åter öppet och mottagligt för kärleken.
Christel Monni
Broder Marie-Augustin OP:s predikan
Påsktiden avslutas om ett par veckor och liturgin börjar förbereda våra hjärtan inför den Helige Andes ankomst, som vi firar vid pingsten. I dagens evangelium, vid den sista måltiden med sina lärjungar, lovar Jesus dem en ”annan Förespråkare” när han säger: ”Jag skall be Fadern att ge er en annan Förespråkare, som skall vara hos er för alltid. Denna Förespråkare är Sanningens Ande.” Bakom ordet ”Förespråkare” finns det grekiska ordet Parakletos. Det är viktigt att förstå innebörden av detta ord rätt, eftersom det handlar om Gud som ger sig själv helt åt oss och om vår salighet. Vi märker också att Jesus tillämpar denna benämning på sig själv när han säger att Fadern skall ge ”en annan Förespråkare”, ”en annan Paraklet”: den första var han själv, Jesus.
Vad betyder då detta Paraklet, detta ord som kan översättas både med ”Förespråkare” och ”Tröstare”? Termen hör samman med rättskipningen på Jesu tid och mer allmänt med Bibelns värld. På den tiden fanns ingen straffprocesslag. När någon i rätten trädde fram för att försvara den anklagade ställde han sig helt vid den anklagades sida och förenade sitt öde med hans. Han delade den anklagades glädje om denne frikändes, men också hans straff om han dömdes, eftersom han genom att ställa sig på hans sida gjorde sig själv delaktig. Genom att ställa sig vid den anklagades sida blev försvararen också delaktig i hans brott. I detta rättsliga sammanhang betydde det inte att vara den anklagades ”försvarare”, eller hans ”paraklet”, i modern mening advokat, utan bokstavligen solidaritet. Att vara försvarare innebar att dela både det bästa och det värsta med den som stod inför rätta – ända till döden, såsom vi ser i berättelsen om profeten Daniel. I denna mening var Jesus de sinas ”Förespråkare”: han gav sitt liv för deras skull.
När soldaterna efter den sista måltiden kom för att gripa honom steg han fram och sade: ”Det är mig ni söker. Låt dessa gå i fred.” Därmed räddade han lärjungarnas liv. Men han gjorde ännu mer: genom inkarnationen, genom att bli människa, blev Guds Son solidarisk med hela mänskligheten, tog vår mänsklighet på sig och delade dess öde, döden, till försoning för våra synder, för att ge oss evigt liv. Detta firar vi i varje eukaristi.
Vid den sista måltiden, när han tog avsked av sina lärjungar, lovar Jesus ”en annan Förespråkare”, ”en annan Paraklet”. Detta löfte gäller inte bara de vänner som satt runt bordet med honom den kvällen. Det gäller också oss. Vi behöver en Förespråkare. Kriget står vid Europas dörr, det rasar i andra delar av världen och vi känner redan dess följder. Ondskans rot är känd; den är alltid densamma: hänsynslös ekonomisk och finansiell konkurrens, strävan efter territoriell eller materiell vinning, maktbegär och erövringsdrömmar. Alla hämtar näring ur ondskans bittra källa: rädsla för den andre, avund, förakt eller hat. Allt detta föder hat – och det är motsatsen till det som Jesus ber oss om, nämligen kärleken. Dagens glada budskap är att Gud ger sig själv åt oss som vår Förespråkare mitt i den nuvarande kampen. Sådan är den Helige Ande, Sanningens Ande, kraftens och generositetens Ande – alla de namn som pingstliturgin ger honom.
Men den Helige Ande, Parakleten, är inte bara vår förespråkare – han är också vår tröstare. När man står inför sina anklagare och domare fungerar den person som ställer sig vid den anklagades sida för att stöda, uppmuntra och råda honom som en tröstare. En vän eller närstående som ställer sig vid den hotades sida hjälper honom att uthärda prövningen, återfinna modet att leva, hoppets kraft och hjärtats frid, och därigenom återupptäcka sin värdighet som Guds barn inför världen.
Så är den Helige Ande vår tröstare, eftersom hans närvaro ger oss kraft och livsvilja. Denna tröst är inte detsamma som en kram åt ett barn eller en älskandes fina uppmärksamhet, utan den är närvaro: den Helige Andes närvaro som Jesus lovade att ge oss.
Källan till all tröst är Jesu Andes närvaro mitt ibland oss och till och med inom oss sedan den dag då vi döptes. Vi vet hur dyrbar denna närvaro är: den övergår alla vanliga uppmuntrande ord och alla tecken på vänskap, eftersom Gud själv där ger oss sitt eget väsen.
Det handlar inte om moral, bud, rättigheter eller skyldigheter, utan om Gud som ger sig själv åt oss på ett sätt som övergår all generositet. Han är ren närvaro. Han är ljusets och sanningens närvaro. Kraftens och mildhetens närvaro. En närvaro som ger inspiration och vila. En närvaro som öppnar framtiden och för allt till fullbordan. Kärlekens närvaro, som är Gud själv. Tystnadens och fridens närvaro. Amen.
Broder Marie-Augustin OP