Ledare, Fides 2/2026, s. 2. 10 april 2026.
Påsken återkommer varje år – lyckligtvis – och vi går från mörker till ljus. Varje år får vi förnya vårt hopp och vår tillit till att mörkret, kylan och naturens karghet inte förblir bestående. Med våren ökar ljuset, vädret blir varmare och naturens grönska vaknar till liv. Förhoppningsvis sker detsamma också inom oss andligen.
Världen och även vårt eget samhälle präglas för närvarande av betydande oro. Den etablerade världsordningen har ifrågasatts. Läget är mycket instabilt. Ukraina, Iran och många mindre konflikter runt om i världen orsakar lidande och förstörelse. Människoliv går förlorade. Av vilken anledning? Även de materiella och kulturella skadorna är stora, ibland nästan oersättliga. Inga regler tycks gälla när det egna intresset sätts före allt annat – på andras bekostnad, även vänners och allierades.
Samtidigt ser vi oroande utveckling även närmare oss. Också i Finland har gränserna för yttrandefriheten prövats. Utan att ta ställning till själva domen i det uppmärksammade högsta domstolsfallet som rör Päivi Räsänen och Juhana Pohjola, måste det konstateras att vår tid är benägen att tränga undan åsikter och uppfattningar som avviker från den allmänna opinionen. I en sådan situation kränks lätt rättigheterna för människor och grupper som tänker annorlunda. Samtidigt som modern liberalism och mångfald hyllas, utesluts pluralismen i praktiken från det offentliga rummet och samtalet. Detta är allt annat än modernt; snarare för tankarna till det gamla Sovjetunionen eller Östtyskland. Naturligtvis ska varje människa bemötas med respekt och även bli hörd – också när hon är av annan åsikt. Vi måste lära oss att vara oense utan att det blir kriminaliserat. Just detta är en grund för demokratin.
Samma grundtema återkommer i diskussionen om religionsundervisningen och mer allmänt religionens och trossamfundens ställning i samhället. Trots sina brister är trossamfunden en kraft för det goda i samhället – en utjämnande, integrerande och utvecklingsfrämjande faktor. I många länder erkänns deras värde i uppbyggnaden av ett socialt och mänskligt ansvarstagande samhälle. Religionerna är en positiv del av samhällets mångfacetterade helhet.
Men hur syns detta i Finland? Det föreslås att religionsundervisningen ska avskaffas i skolorna och ersättas med ett gemensamt livsåskådningsämne. Undervisning i den egna religionen har dock visat sig vara en viktig form genom vilken samhället också gentemot minoritetsreligioner erkänner religionens positiva betydelse för individens och samhällets utveckling. Den ger barn som tillhör minoritetsreligioner en känsla av att också de, med sin egen bakgrund, är välkomna i detta land och i majoritetskulturen. De behöver heller inte känna att de, som minoritet, måste fungera som särskilda representanter för sin religion inför klasskamrater som tror annorlunda.
Mångfald, mångkulturalism och samexistensen mellan olika religioner hör till ett utvecklat demokratiskt samhälle. Att försvara detta ligger också i vårt eget intresse.
Marko Tervaportti