Moabitiska Rut
En flicka behöver förebilder när hon växer upp till kvinna. Vanligtvis beundrar hon sin mor, identifierar sig med henne och vill som vuxen bli en kvinna lik sin mamma. Ibland kan modern av olika skäl inte vara denna identifikationsfigur eller stöd i utvecklingen. Då kan en annan kvinna, en lärare, en äldre syster, faster eller nunna väcka flickans förtroende och bli en förebild.
Alla människor behöver förebilder genom hela livet, från barndom till ålderdom. Bibelns olika gestalter har varit och är förebilder för många kristna världen över. Varför? Några kallas helgon, eftersom deras liv och undervisning har berört många.
Rut levde i Israel flera århundraden före Jesu födelse. Hon var moabit och gifte sig med en israelitisk man och började tjäna Israels Gud. I Gamla testamentet finns en bok som berättar om Rut och hennes liv. I Nya testamentet förekommer hennes namn i Jesu släktregister som en av hans förfäder.
Ruts bok berättar om en israelitisk familj som tvingades flytta från Betlehem i Juda till Moab på grund av hungersnöd. Familjens söner gifte sig med moabitiska kvinnor men dog båda efter att ha bott i landet i omkring tio år. Även fadern hade dött tidigare, och modern Noomi blev ensam kvar. Noomi hade en nära och god relation till sina två svärdöttrar, Orpa och Rut.
När Noomi fick höra att hungersnöden i Israel var över, beslöt hon sig för att återvända hem. Orpa och Rut var djupt fästa vid Noomi och ville inte skiljas från henne utan följde med på vägen. Under resan bad Noomi dem vända tillbaka till sina släktingar och gifta om sig, eftersom de inte hade någon framtid med henne.
Orpa visade mod genom att våga släppa taget om det trygga och återvända hem efter att hjärtligt ha tagit farväl av Noomi. Men Rut vägrade följa sin svärmors råd. Hon sade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka. Ty dit du går, går också jag, och där du bor, bor också jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, där vill också jag dö och bli begravd.” Noomi och Rut vandrade därefter tillsammans genom öknen till Betlehem i Juda.
Efter att ha följt sin svärmor och levt ett enkelt liv med henne, gifte sig Rut enligt Noomis råd med hennes rike släkting Boas. Noomi visste att en kvinna endast kunde säkra sitt liv genom äktenskap. Ur detta förbund föddes en son, som blev en stor tröst för Noomi och som hon också uppfostrade. Pojken fick namnet Obed. Genom sina ättlingar blev han berömd, för han var far till Isai, som i sin tur var kung Davids far och därmed också en av Kristi förfäder. Det är denne Isai vi sjunger om till jul: ”Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam.”
Ruts bok betraktas som ett betydelsefullt episkt poem. Det exemplariska i Rut är hennes trofasthet – hon ville inte lämna sin svärmor ensam i utsatthet. Hon ville stanna hos henne även under en okänd och oviss framtid. För Rut blev Noomi också en andlig moder som utan tvång ledde henne till gemenskap med Gud. Samtidigt påminner relationen mellan Rut och Noomi om ett mor-dotter-förhållande. Boken behandlar också den evigt aktuella känslan av utanförskap. Hur hittar man sin plats och uppgift i ett nytt och främmande samhälle?
Ruts bok är inte fullständig. Vi vet inte hur livet med Boas fortsatte efter sonens födelse. Vi vet inte heller varför Noomi uppfostrade pojken. Många viktiga frågor lämnas obesvarade. Noomis liv blev meningsfullt – men hur var Ruts liv? Var äktenskapet med Boas lyckligt?
Jungfru Marias mor
Nya testamentet berättar inte mycket om Anna, men de apokryfiska evangelierna gör det. Det är judiska eller tidigkristna texter som inte ingår i Nya testamentets kanon. Anna är än i dag en förebild för miljoner kristna kvinnor.
Anna och hennes man Joakim bodde i Jerusalem. Joakim var en framgångsrik man, men trots sin rikedom var parets största sorg att de var barnlösa. Barnlöshet ansågs vara ett tecken på Guds ogillande. En gång fick Joakim höra att han inte fick offra eftersom han inte gett Israel någon avkomma. Förödmjukad flydde han upp i bergen med sin hjord. Anna hörde inget från sin man på flera månader. Hon sörjde både sin makes frånvaro och sin barnlöshet. Hon bad: ”Vem är jag lik? Jag är inte ens som djuren på jorden, ty de är fruktsamma.” Hon påminde Gud om sitt gamla löfte: om hon fick ett barn, skulle det föras till Jerusalems tempel för att uppfostras där. Då visade sig Herrens ängel och sade: ”Frukta inte, Anna! Du ska föda ett barn som kommer att bli ärat i alla tider!”
Ängeln visade sig också för Joakim och uppmanade honom att återvända till sin hustru. Joakim svarade: ”Varför skulle jag, som är förkastad och föraktad, återvända till henne?” Då hörde han dessa märkliga ord: ”Jag är Guds budbärare och visade mig idag för din hustru som grät och bad.” Joakim fick veta att Anna skulle föda en dotter, olik någon annan i världen. Han gladde sig men tvekade ändå, tills ängeln visade sig en gång till i drömmen. Då var Joakim redo att återvända hem.
Ängeln uppmanade också Anna att gå sin man till mötes. De träffades vid Gyllene porten. När Anna såg Joakim komma, sprang hon emot honom och sade: ”Nu vet jag att Herren har välsignat mig, för jag är inte längre änka och jag, den barnlösa, ska bli havande!” Nio månader senare föddes deras dotter Maria.
När Maria fyllt två år, påminde Joakim om löftet att barnet skulle föras till templet. Anna ville inte – tanken på att hålla löftet vållade henne stor smärta. Men när Maria fyllde tre år kom stunden för avfärd och hon fördes till templet. Enligt traditionen dog Joakim kort därefter, och Anna flyttade från Nasaret till Jerusalem för att vara nära sin dotter. Anna dog två år senare, och Maria blev föräldralös vid fem års ålder.
Bibeln berättar om äldre kvinnor som till slut föder ett barn som blir betydelsefullt – så var det för Sara, Hanna, Elisabet och Anna. Vad vill berättelserna säga oss? Många har upplevt något liknande – ett lidande eller en omöjlig situation som förändrats, en ny riktning i livet. Livet blir fruktbart. Det omöjliga blir möjligt. Människan själv förändras – kanske hon finner sitt kall eller livets mening. Vad säger Anna oss? På vilket sätt berör hennes liv oss? Är Anna en förebild? Varför lovade hon Herren att barnet skulle uppfostras i Jerusalems tempel?
Kvinnan vid Jakobs brunn
Hon hade kommit för att hämta vatten i middagssolen för att undvika att möta andra kvinnor. Hennes liv tålde inte samhällets blickar. Kvinnan hade haft flera relationer, alla hade tagit slut. Vi vet inte hennes bakgrund – om hon hade barn eller nära släktingar. Nu levde hon åter med en ny man. Kvinnan var samarier. Enligt judarna var samarier inte riktiga människor – de tillbad också en annan gud.
Jesus mötte kvinnan vid brunnen och bad henne om vatten. ”Herre, du har ju inget att ösa med och brunnen är djup”, svarade hon. Så började mötet mellan Jesus och kvinnan vid brunnen – ett verkligt möte där båda blev sedda och hörda. Jesus såg igenom henne – hela hennes liv, hennes synder och skam – hon levde ju med en man som inte var hennes. Jesus dömde henne inte, predikade inte och moraliserade inte, utan började samtala. Det var överraskande: en judisk man som inledde ett samtal med en samaritisk kvinna. Säkert hade många i hennes närhet undvikit henne och dömt henne till ensamhet.
Efter mötet med Jesus vågade kvinnan berätta obehagliga sanningar om sitt liv. Samtidigt blev hon alltmer medveten om sin livslögn. Hon hade försökt fylla tomrummet efter kärlek på många sätt – genom relationer som gång på gång förstörde hennes liv. Hon skämdes över sig själv. Kanske hon också skämdes över att vara ogift, kanske även över barnlöshet. Hon skämdes över att inte ha en egen man och över att inte räcka till som den hon var. Dessa är tidlösa frågor som många kvinnor genom tiderna har brottats med. Vem är kvinnan utan man och familj? Den moderna världen erbjuder kvinnor andra roller och valmöjligheter.
I det lilla samhället hade kvinnans liv kört fast – hon hade inga vägar ut. Först mötet med Jesus öppnade verkligheten och visade henne en ny sorts kärlek. Livsförändringen syntes i hennes mod att tala med grannarna, att berätta för dem om sitt möte med Jesus. Hon bar på en glädje och övertygelse som fick även grannarna att lära känna Jesus. Tidig tradition berättar att kvinnan efter Kristi uppståndelse döptes med namnet Fotine, vilket betyder ”den lysande”. (På ryska: Svetlana)
Vi har nu lärt känna Rut, Anna och Fotine. I Bibeln berättas om många människor som Gud har format, förändrat och förberett för sina uppgifter. Så gör Gud fortfarande i vår tid. Många får gå i Guds skola.
Rut, Anna och Fotine var kvinnor som alla fick lida mycket, precis som alla helgon. I kristendomens centrum finns lidandet – men lidandet kan bli till välsignelse. I den tidiga kyrkan hade kvinnor en viktig roll i att sprida kristendomen till nya miljöer. Kvinnor berättade om sin tro för grannar och bjöd in dem till församlingens gemenskap. De undervisade, bad och fostrade i kyrkan. Kristna mödrar fostrade sina barn i kunskap om Jesus.
Några kvinnor blev andliga mödrar. Vad innebär det att vara en andlig mor? Finns det andliga mödrar i vår tid? Vilka egenskaper bör de ha? Hur finner vi en andlig mor? Hur kan en kristen kvinna växa till att bli en andlig mor?
Marketta Pylväskangas