Den katolska kyrkans relation till nazismen är existentiell och värdemässigt av grundläggande slag. Det är faktiskt en kamp mellan det goda och det onda. Naziregimens grymhet konkretiseras i koncentrationslägren, judeförföljelserna, i morden på minoriteter och de svaga i samhället – de sjuka, de mentalt lidande, de gamla och barn. Hitler vill skapa ett ariskt rent samhälle var de som hade andra värderingar eller en annan kulturell bakgrund helt enkelt mördades. Definitionerna på vem som mördades var inte entydiga. Därför inkluderades efter hand allt fler samhällsgruppen som mål för statligt förordnade kollektiva mord. Den statliga terrorn blev alldaglig och grym. Dåden gjordes ofta av döpta kristna som i många fall fått en religiös uppfostran.
Den grundläggande värdegrunden var skapande av en ny hednisk religion som grundade sig på de gamla fornhedniska gudarna. Den nya ”religionen” var rå, bestialisk och grym till sin värdegrund. Den kristna tron var den klart identifierade fienden och motsatsen till arianismen och nazismen. Det var verkligen fråga om en grundläggande existentiell konflikt. En betydande del av Europas befolkning var kristna och merparten katoliker. Hitlers kamp fördes därför inte bara mot dem som skickades till koncentrationslägren eller mördades av dit skickade enheter såsom SS-trupper och Waffen-SS som verkade “bakom fronten” i Östeuropa. Den fördes mellan två helt motsatta ideologier och värdegrunder. Senare utvidgades Hitlers kamp till att även kämpa mot kommunismen och bolsjevikerna som representerade en annan fast liknande totalitär värdegrund. Hitler förde i verkligheten ett tvåfrontskrig inte bara geografiskt men också ideologiskt, i öst mot Sovjetunionen och i Europa mot nästan hela dess troende kristna och judiska befolkning.
Mod och personligt engagemang är sällsynta egenskaper. I dagens Tyskland är endast 10 % av befolkning i dag villiga att försvara sitt land militärt. 40 procent skulle, om det blev en beväpnad konflikt, lämna Tyskland så snabbt som möjligt. I Finland är i dag en liknande trend att skönja. Försvarsvilligheten bland 25-åringar har sjunkit från 78 till 69 procent. Av dagens årsklass gör endast ca 60 procent militärtjänstgöringen. Få är villiga att riskera sitt och sin familjs liv för andra eller för ens tro. Det neo-liberala materialistiska och relativistiska konsumtionssamhället är tydligen inte värt att försvaras. Det finns inte många martyrer i historien. De som finns hedras ibland. Många har blivit helgon. Andra har verkat i det fördolda. Vi vet helt enkelt inte vad de gjort och vad de uppoffrat. Endast Gud vet. Personligt mod är verkligen en sällsynt lyx.
I denna artikel har jag försökt ge en bild av var och en katoliks personliga utmaningar under existentiellt mycket svåra tider. Dessa kan kanske jämföras med de kristnas förföljelser under det romerska kejsardömet. Allt lidande är givetvis personligt. Man kan inte lida för andra, endast Kristus kunde det. Den personliga övertygelsen och viljan att ge sitt liv för andra är i och för sig mycket ovanligt t.o.m. exceptionellt. Endast unika och starkt troende personer kan göra detta. Därför borde vi alltid be för martyrerna som uppoffrade sig för vår tro och var instrument för det goda. De var instrumentella i att det onda i form av nazism inte fick övertag i Europa.
Jag har använt mig av några få källor. Vägledande har varit den i fjol utkomna verket “Resistance” av Halik Kochanski samt olika sidor på Wikipedia. Jag har inte haft möjlighet att kontrollera alla fakta, men försökt göra mitt bästa.
Den existentiella kampen
Den katolska kyrkan förde en existentiell kamp under andra världskriget (1939–1945) mot nazismen. Den nationalsocialistiska ideologins och Adolf Hitlers (1889–1945) målsättning var att helt eliminera den kristna tron och därmed katolicismen. Människornas religiösa behov skulle ersättas med en nygammal hednisk tro som hade som sin inspiration de forngermanska stammarnas kulturer och trosföreställningar. Man ville införa i naziriket en nyhednisk kultur som fick sin inspiration från 1930-talets neonazism och dess rasistiska, av Friedrich Nietzsche initierade Übermenschen-värdegrund. Övergången till den nya religionen skulle inte ske omedelbart utan småningom, genom att motarbeta den katolska kyrkan, eliminera prästerskapet, de religiösa ordnarna och den kyrkliga hierarkin. Efter krigets slut var det mening att avrätta hela den katolska kyrkans ledning i riket och i de erövrade områdena. Den katolska kyrkan skulle bli eliminerad, försvinna. Arbetet, dvs morden, i koncentrationslägren skulle fortsätta med nya grupper som skulle elimineras. Detta var den katolska kyrkans “down side” och hotbild.
Det var bokstavligen en kamp om liv och död. En kamp utan kompromisser var elimineringen av den judiska befolkningen och andra samhälleliga minoriteter var ett operativt verktyg bland många andra såsom ny lagstiftning, propaganda och skapande av en ny samhällelig byråkrati samt desinformation. Judendomen var ju kristendomens ursprung och religionen genom vilken Gud uppenbarade sig i profeterna och Kristus. Jesus var jude liksom hans jordiska föräldrar Maria och Josef.
Den ideologiska teorin mot katolicismen och kristendomen beskrevs i verket Mein Kampf var Hitler utvecklade sin rasideologi. Den katolska kyrkan kritiserade den i hårda ordalag redan på 1920- och 1930-talen. Katolikerna i Tyskland varnades för nazismen som kyrkan stämplade som totalitär, hednisk och rasistisk. Nazisterna å sin sida ansåg katolikerna som icke fosterländska och internationella. Här var de existentiella frontlinjerna.
Förföljelser
Naziregimen inledde sina förföljelser av katolicismen omedelbart efter att partiet fick den politiska makten i Tyskland år 1933. En tredjedel av landets befolkning var katolsk. Av SS-trupperna var nästan 30 % katoliker. Dessa trupper var ansvariga för massmorden i koncentrationslägren och hämndaktioner mot oskyldiga civila som helt enkelt mördades. Hämndaktioner var vanliga i rikets östliga delar, men senare blev de alldagliga inom hela det tyska riket. Det fanns flera politiska partier vilka hade ett ”katolskt” partiprogram. Det var just på det politiska planet som nazisterna inledde sina anfall. Enligt ett konkordat (avtal) mellan nazi-Tyskland och Vatikanen var det förbjudet för det katolska prästerskapet att vara aktiva i politiken. Nazisterna bröt dock omedelbart avtalet och radikalt begränsade den kyrkliga verksamheten i katolska skolor, ungdomsgrupper, kulturella föreningar, ordnar. Den nya naziregimen införde ny lagstiftning bl.a. om personer vars efterkommande inte ansågs människovärdiga. Man hade som mål i synnerhet det katolska prästerskapet, nunneordnarna, katolska lekmannaledare, katolsk media och troende. Deras brott var i allmänhet påhittade såsom fiktiv penningtvätt eller omoraliska handlingar såsom homosexualitet. Man stängde katolska tidningar. Kyrklig egendom konfiskerades och teologiska fakulteter stängdes. Redan 1940 grundade nazisterna ett koncentrationsläger i Dachau speciellt för det katolska prästerskapet. Endast en katolsk biskop skickades dit, de andra var präster och ordensbröder. Mord och våldshandlingar också av katolska präster blev allt vanligare.
Nazismen hade inlett strid med Guds heliga kyrka på jorden. Många katolikers tro försvagades medan andras förstärktes, martyrskap blev nästan alldagligt. Kampen fördes nu både på andlig och mänsklig nivå. Var och en måste nu bekänna färg. Underhuggarnas antal var dock betydande. Många förlorade sin tro och blev passiva men i alla fall en del av nazisternas statsmaskineri. Flera av nazipartiets ledare var döpta katoliker liksom Hitler själv.
Vatikanen
Vatikanen, under påvarna Pius XI och Pius XII, aktiverade sig. Vatikanen kom ut med flera encyklikor. Den mest kända är Mit brennender Sorge (14.3.1937). Inom den tyska armen fanns också många troende katoliker vilka satt sitt liv till med att kämpa naziregimen. Problemet var kanske att både den tyska katolska kyrkan liksom Vatikanen ville under hela kriget upprätthålla en modus vivendi, ett konkordat med nazi-Tyskland. Man ville helt enkelt inte bryta de diplomatiska och alldagliga förbindelserna. Det viktigaste var att bevara den traditionella katolska strukturen i stiften och församlingarna. Andra målsättningar, såsom samarbetet med motståndsrörelser, de allierade och kanske oviljan att inte blanda sig i judeförföljelserna kom, i början av kriget, i andra hand. Under krigets gång förändrades beteendet och kyrkan tog ett alltmer aktivt grepp och initiativ. Ansvaret föll alltmer på lokala katolska kyrkor och deras ledare i synnerhet kardinalerna, ärkebiskopar, biskopar och framför allt på modiga präster, katolska ordnar och lekmän. Man trodde kanske inom den höga hierarkin i Vatikanen på någon form av diplomati, kompromisser och förhandlingar. Men det är svårt att för handla med det onda.
Tyskland
Ansvaret förflyttades nu från den katolska hierarkin, i synnerhet i Tyskland, till troende personer och religiösa ordnar i främsta hand till jesuiterna, dominikanerna, franciskanerna och kapucinerna. Representanter för dessa ordnar visade ett utomordentligt mod och villighet att göra personliga uppoffringar. Många har efter kriget förklarats till martyrer. Många har saligförklarats eller blivit helgon. På finska säger man att man under verkligt svåra tider kan skilja på “jyvät ja akanat”. Högt uppsatta ärkebiskopar blev även senare utnämnda till kardinaler som tack för vad de gjort för att motarbeta nazismen i sina stift. Betydande insatser gjordes av kardinal Michael von Faulhaber (1869–1952) som motsatte sig i synnerhet tvångssterilisering av mentalt sjuka människor. Nazisterna försökte många gånger mörda honom dock utan att lyckas.
En annan betydande tysk katolsk hjälte och kyrkofurste var kardinal Konrad von Preysing (1880–1950) som verkade som den katolska ärkebiskopen i Berlin. Han samarbetade med den tyska motståndsrörelsen och var delförfattare av encyklikan Mit brennender Sorge. Han deltog också indirekt i det misslyckade attentatet mot Hitler i juli 1944. Andra betydande biskopar som öppet motarbetade naziregimen var bl.a. kardinal August von Galen (1878–1946) och kardinalärkebiskop Josef Frings (1887–1978).
Caritas spelade också en betydande roll i den katolska kampen mot nazismen i synnerhet då det gällde mord eller ”eutanasi” av fysiskt och mentalt sjuka och andra handikappade. Caritas betalade helt enkelt pengar (mutor) för deras liv och tog hand om dem i sjukhus som Caritas administrerade.
Det största hotet och lidandet gällde det katolska prästerskapet och de katolska ordnarna i Tyskland. Över en tredjedel av prästerna fick lida på något sätt. Exempel på verkliga hjältar är bl.a. jesuiten Rupert Mayer (1876–1945) och dominikanen Laurentius Siemer (1988–1995) som också deltog indirekt i attentatet mot Hitler i juli 1944. Präster som motsatte sig eutanasi på basen av raslagarna fängslades och avrättades, ofta giljotinerades de. Det fanns i Berlin en källare som hade en enkel giljotin vart de dömda fördes. Avloppet i utrymmet (kanske en gammal toalett) hade omarbetats för att ta hand om större mängder blod.
Katolska motståndsrörelser var bl.a. ”Lybeck-kretsen” och ”Kreislau”. Nätverken leddes och bestod huvudsakligen av jesuiter. Kretsens målsättningar var att skapa ett nytt Europa enligt amerikanskt federalt mönster samt att initiera en statskupp mot Hitler-regimen. Flera av dess medlemmar mördades av SS eller Gestapo. Hängning och halshuggning med giljotin var nazisternas favoritavrättningsmetoder gällande katolska präster och nunnor.
I koncentrationslägret i Dachau internerades huvudsakligen katolska präster och ordensbröder, 95 % av alla 2720 internerade. Av dessa dog 1034 i lägret eller skickades till andra läger var de sedan dödades. Siffrorna varierar enligt olika källor. Minst 692 mördades i Dachau samt 336 andra vilka mördades i andra koncentrationsläger. De flesta präster; 1748 var från Polen, av vilka 868 dödades. Den näst största gruppen av präster var från Tyskland. Av 441 tyska präster mördades 94 i Dachau. Mer än 100 tyska katolska präster mördades i andra koncentrationsläger. Katolska präster som fanns i lägret kom nästan från alla europeiska länder bl.a. Frankrike, Tjeckoslovakien, Belgien, Nederländerna, Italien, Luxembourg, Litauen, Ungern, Rumänien, England och Spanien. Prästerna dog främst av köld, delaktighet i “vetenskapliga” experiment eller överarbete. Nazivakterna var tydligen i omfattande grad psykopater och sadister.
Den tyska motståndsrörelsen
Den tyska motståndsrörelsen omfattade främst endels modiga individer även inom det tyska utrikesministeriet, försvarsmakten och t.o.m. SS. Terrordåden och sabotagen i Tyskland var tydligen ganska få. Främst försökte man informera de allierade om vad som hände på marken, möjliga mål för bombningar, industrianläggningar etc. Inom Vatikanen etablerades senare under kriget en organisation som höll kontakt med den tyska motståndsrörelsen och vidarebefordrade information till de allierade, i synnerhet England. Den mest omtalade aktionen som den tyska motståndsrörelsen försökte genomdriva var mordet på Adolf Hitler den 20 juli 1944 (Valkyrie-operationen). Den leddes av en grupp katolska militärer främst adelsmän med överste Claus Philipp Maria Justinian Schenk Graf von Stauffenberg (1907–1944) i spetsen. Delaktiga i planen var även några katolska biskopar. Attentatet misslyckades och närmare 5 000 människor fick sätta livet till. De flesta hängdes eller helt enkelt sköts. De fyra biskoparna vilka deltog i planeringen av attentatet arresterades inte. De skulle avrättas efter krigets slut på Hitlers specifika order.
Ett stort antal judar och andra förföljda minoriteter räddades med stöd och hjälp av den katolska kyrkan i bl.a. Tyskland, Italien, Bulgarien, Rumänien och Ungern. I många länder fördömde den katolska kyrkliga hierarkin bl.a. judeförföljelserna och morden på judar och andra vilka nazi-Tyskland ämnade mörda. Man kan lyfta fram som positiva exempel den kyrkliga hierarkin i Nederländerna, Belgien, Frankrike, Kroatien och Slovakien. Vatikanens roll var indirekt, ett slags sporrande. Undantag gällde Rom var Vatikanen var synnerligen aktiv.
Katolska nätverk
I vissa länder, i synnerhet i Belgien och i Baltikum, satte vissa katolska ordnar upp nätverk och rutter via vilka judar och andra kunde fly till säkra eller neutrala länder såsom Spanien och Schweiz. I detta arbete samarbetade vissa katolska ordnar med nationella motståndsrörelser även med kommunister. Katolska ordnar som visade stort mod och initiativ var i synnerhet jesuiterna, dominikanerna, karmeliterna, birgittinerna, kapucinerna och franciskanerna. Underjordiska flyktorganisationer verkade i Polen (Zegota), Frankrike, Belgien och Italien.
Den katolska kyrkans verksamhet i Frankrike ledde till att de flesta (66 % av 300 000) judarna i landet kunde räddas.
I Italien kunde man rädda nästan alla judar som var bosatta i Rom. Här spelade Vatikanen en betydande roll både diplomatiskt och operativt. Av alla i Italien boende 44 500 judar kunde man rädda nästan 30 000.
Vatikanen och motståndsrörelserna
Under hela kriget förmedlade Vatikanen information till de Allierade. Man byggde upp kontakter med troende katolska militärer i nazi-Tyskland bl.a. general Ludwig Beck, general Halder, marskalk Walther von Brauchitsch, politiker såsom Josef Müller, amiral Wilhelm Canaris och general Hans Oster. Han var protestant. Kontakterna till de nationella motståndsrörelserna sköttes av påvens privata sekreterare, jesuiten mons. Robert Leiber (1887–1967).
Vatikanen utvecklade nära kontakter till Förenta staterna. Landets representant till Vatikanen var Myron Charles Taylor (1874–1945) som också var aktiv i förberedelserna av Jalta-konferensen var Europa uppdelades i nationella intressezoner. Här spelade även Vatikanen en politisk roll i skapandet av ett federalt Europa och lade grunden för det framtida EU.
Aktiva motståndsrörelser var katolikerna spelade en stor roll verkade bl.a. i Österrike, Tjeckoslovakien, Polen, Nederländerna, Belgien, Frankrike, men också i Italien, Ungern och Norge.
Österrike
Omedelbart efter annekteringen av Österrike till nazi-Tyskland inleddes förföljelserna av judar. En del av den katolska hierarkin stödde aktivt och öppet nazi-Tyskland och annekteringen medan andra delar av hierarkin motsatte sig den. Många katolska präster som motsatte sig annekteringen anhölls och mördades genom hängning eller giljotinerna. Även nunnor som motsatte sig de nya makthavarna halshöggs. Över tusen österrikiska präster internerades i koncentrationslägret i Dachau. Det är inte att undra på att en katolsk präst, fader Heinrich Maier, Guds soldat (Miles Christi), grundade motståndsrörelse “Maier Gruppe”. Deras främsta framgångar gällde sabotage av fabrikerna som tillverkade V2-raketer, Tiger-stridsvagnar och flygplan. Gruppen informerade även om massmorden och deras omfång gällande Auschwitz.
Gruppen var instrumentell gällande de allierades operationer Hydra, Crossbow och Overlord. De två första misslyckades men operationen Overlord var relativt lyckad och kunde fördröja produktionen och utvecklingen av nya vapen såsom V2-raketerna och nya stridsvagnar. Detta spelade en viktig roll i krigets slutskede. Den katolska motståndsrörelsen spelade en betydande roll i detta. Så gott som alla nätverk av katolska motståndsrörelser blottades. De anhållna skickades till koncentrationsläger eller avrättades – ofta halshöggs de. Bland de katolska motståndsrörelserna fanns ett stort antal martyrer. De, dvs katolska präster, var kanske inte heller de mest kunniga i sabotage och i att skydda sig för infiltrering. Förrädare kunde därför relativt lätt infiltrera motståndsorganisationerna och informera om dem till nazityskarna eller allierade italienarna.
Vissa katolska präster och nunnor var hjältar som mördades av nazi-Tyskland. Bland prästerna fanns fader Jakob Gapp (1897–1943), han saligförklarades 20.10.1987, och Otto Neururer (1907–1940), som saligförklarades 24.10.1996. Den förre torterades mycket grymt i koncentrationslägret. Han vägrade att dö så man hängde honom till slut. Fader Neururer giljotinerades. Syster Maria Restitute Kafka (1894–1943), en franciskan, halshöggs. Hennes brott var att hon förbjud nedtagningen av krucifix i ett sjukhus och att hon skrev en dikt. En katoliks liv var inte mycket värd under ockupationen.
Tjeckoslovakien och Litauen
Den katolska kyrkan led mycket under naziockupationen. 122 katolska präster skickades till Dachau, var 76 led martyrdöden. Totalt anhölls 487 präster i landet. Ärkebiskop Karl Kaspar som aktivt kämpade mot nazistyret dog 1941. Han var av övertygelsen att nazi-ideologin var ett allvarligt hot mot kyrkan och vår tro. Samma uppfattning hade även ledaren för naziockupationen Reinhard Heydrich (1904–1942). Han var ansvarig för att ha skickat drygt 60 000 judar till koncentrationsläger innan han dödades i ett attentat. Som barn var han aktiv katolik och ministrant eller mässtjänare.
I Litauen var jesuiterna aktiva i att skydda landets judar trots att detta förbjöds av den lokala katolska biskopen. Personligt mod och ett sunt kristet samvete spelade en stor roll i detta.
Polen och Frankrike
Den katolska kyrkans roll i Polen under andra världskriget är motstridigt. Helt allmänt var landet judefientligt och insatser för att stöda eller rädda judar och motarbeta den nazityska terrorn i landet fördes av några orädda katolska individer. Den katolska biskopen i Pinsk Katrol Niemira, Zagota-motståndsrörelsens ledare Irena Sendlerowa och Sofia Kossak-Szczucka samt Matilda Getter är undantag. Katolikernas roll i Polen under andra världskriget är kontroversiellt. En betydande del av informationen är infekterad av dis- och missinformation. För att förstå katolikernas roll i Polen måste en skild studie utföras.
I Frankrike finns det betydande personer vilka hjälpte judar och de allierade under det andra världskriget. Känd är kardinal Pierre-Marie Gerlier (1880–1965) och hans stab. Han hörde till en fransk motståndsrörelse och förordnade präster, nunnor och katoliker att ge judar skydd. Detta ledde till bestämmelsen (ukasen) att alla katolska präster som skyddar judar skall arresteras. Andra ledande personer i den franska kyrkliga hierarkin som skyddade judar var biskop Gabriel Piquet. Han dog till följd av lidande i Dachau. Många av Frankrikes judar räddades. Här spelade åter jesuiterna en ledande roll. Även många nunneorden var aktiva inom motståndsrörelserna. Situationen i Frankrike var komplicerad, för vissa sektorer av den katolska kyrkan stödde Vichy-regimen. Intriger och förräderi var vanliga i Frankrike mellan olika motståndsrörelser. Den katolska kyrkans prästerskap var delad gällande förhållandet till nazi-Tyskland och judedeportationer.
Italien och Vatikanstaten
Vatikanstaten var synnerligen aktiv i krigets slutskede med att stöda de allierade, hjälpa judar och andra flyktingar, bl.a. allierade soldater i synnerhet britter och amerikanare via Rome Escape Line. Vatikanen delade ut tusentals förfalskade identitetsdokument, satte upp och upprätthöll “underjordiska” flyktingsrutter. Primus motor var jesuiten mons. Hugh O’Flaherty som verkade inom Vatikanstaten.
I krigets slutskede var Vatikanen aktiv i att skydda judar, stoppa bombningen av Rom och verkade som samhällets samvete. Många judar arbetade bl.a. i Vatikanens bibliotek. Kochanski (2023, s. 447) konstaterar att påven Pius XII verkliga roll under kriget var marginell och att det främsta stödet kom från den lägre kyrkliga hierarkin i Vatikanen. Närmare 55 kloster och över 100 andra religiösa institutionen skyddade judar på många olika sätt. En stark tro och aktivt agerande var de viktigaste egenskaperna.
Franciskanerna satte upp och upprätthöll en flyktingsrutt kallad “Assisi Network”. Den sattes upp med stöd av benediktinsk biskop Giuseppi Placido Nicolini (1877–1973) och franciskanordens abbot Rufino Niccaci (1911–1976). De delade även ut stora mängder falska ID-intyg. Mer än 26 kloster och religiösa byggnader omfattades av Assisi Networks flyktingssystemet. Dominikanen Giuseppe Girotti led martyrdöden efter att ha räddat hundratals judar från förföljelserna. Han själv blev häktad och dog i Dachau.
Efter kriget blev ett stort antal katolska präster, ordensbröder och systrar ärade av Israel för deras insatser under kriget. De katolska ordnarna samarbetade och var aktiva i att hjälpa judar och andra fly. Vatikanen hade en betydande roll i att stöda de allierade med underrättelseinformation.
Norge, Nederländerna, Belgien
Den lutherska kyrkan i Norge var statskyrka till vilken hörde över 90 % av befolkningen. Kyrkan reagerade omedelbart efter nazi-Tysklands invasion och utnämningen av Quisling-regeringen. Vidkun Quisling (1887–1945) utnämndes av ockupationsmakten till ledare för Norge. Han var underrättelseofficer till sin bakgrund och verkade bl.a. i Helsingfors på Norges ambassad 1919–1922. Ingen kyrklig representant var närvarande vid hans utnämning. I alla kyrkor lästes upp ett pastoralt brev var man frigjorde kyrkan från staten och fördömde den nya Quisling-regeringen. I följande pastorala brev (5.4.1942) förklarade kyrkans biskopar att de motsätter sig regeringen och stöder alla dem som lider. Kyrkan förklarade sig slutgiltigt skild från staten. Separationen var nu officiell. Biskoparna och prästerskapet förlorade nu alla sina inkomster. Av kyrkans 699 präster lämnade nu 645 sina poster. Kyrkans högsta ledning blev nu åtalad för förräderi men frikändes av general Helmut Graf von Moltkes (1907–1945) begäran (han hörde hemligt till den tyska motståndsrörelsen). Quisling dömdes till döden efter kriget och hängdes.
I Nederländerna hörde 84 % av befolkningen antingen till de två protestantiska kyrkorna eller till den katolska kyrkan. Motståndet till nazismen togs av den katolska kyrkans ledare kardinalärkebiskop Johannes de Jong (1885–1955) samt av de två större protestantiska kyrkornas ledare. Man samarbetade i sann kristen ekumenisk anda under hela kriget. Medlemskap i det nationalsocialistiska partiet fördömdes som icke förenligt med den kristna tron. De som stödde de nationalsocialistiska idealen exkommunicerades. Requiem-mässor, dvs mässor för de döda, förbjöds för soldater vilka kämpade och stupade på östfronten som en del av Waffen SS. I Finland däremot fick de finska soldaterna inom Waffen SS en “kristen” begravning. Man kan (vill) inte än idag godta att finska Waffen SS soldater deltagit i någon omfattande grad i grymheterna och folkmordet på judarna i Östeuropa.
De holländska kyrkorna motsatte sig specifikt upplösningen av fackföreningar och jude-förföljelserna. Kyrkorna motsatte allt tvångs- och slavarbete. Tjänstemän förbjöds att samarbeta med nazityska byråkrater och på något sätt stöda dem. Kyrkorna förbjöd den holländska polisen att på något sätt samarbeta med nazister gällande personer som vägrade att arbeta för dem, judar och holländska officerare.
Samarbetet mellan de kristna kyrkorna ledde till ett nära samarbete i kristen ekumenisk anda i Holland. Kyrkorna måste vara samhällets samvete. Priset för motståndet som det kristna måste genomgå var högt. Hundratals präster anhålls. 49 katolska och tre protestantiska präster led martyrdöden.
I Belgien, ett katolskt land, förklarade kardinal Josef-Ernest van Roey (1871–1961) 1.8.1941 att alla katoliker har en plikt att motarbeta nazismen och samarbeta med motståndsrörelserna. Kardinalen fick hederstiteln “järnbiskopen”. Överhuvudtaget visade de belgiska katolikerna ett stort mod och var relativt effektiva i att motarbeta nazi-Tyskland. Man skyddade landets judiska befolkning på ett exemplariskt sätt bl.a. via Comite de Defense des Juifs (CDJ). Katolska präster såsom fader Joseph Andre och benediktinfader Henri Reynders, Dom Bruno, som kunde även vara en släkting till pater Jac Reijnders som verkade som präst i Finland, visade stort mod och organisationsförmåga. Han satt upp flyktingsrutter från Belgien till England. Tusentals judar, bland dem hundratals barn, skyddades av katolska familjer. Efter kriget belönades han, en katolsk präst, av Israel för sin betydande insats. Men han var inte den enda som hjälpte och räddade hundratals judar från förintelsen. Betydande hjältar var bl.a. fader Joseph Andre i Namur, Hubert Velis i Halmaal och många nunneordnar vilka hörde till franciskanerna eller dominikanerna. Närmare 50 nunnor erhöll betydande erkännanden för sina insatser efter kriget.
Det är under hot och brutala tider som de kristna kyrkorna söker varandra och kan leva upp till Kristi budskap. I dag lever vi i en liknande tid fast på ett annat sätt. Genom lagstiftning stadsfests möjligheten och plikten för läkare att döda ofödda (abort), sjuka (Dawn), gamla och döende (eutanasi). Samhällets förhållande till sina medmänniskor försvagas. Sann kristen empati utraderas. Vi har fallit så lågt att man måste förklara för allmänheten att bli gammal är ingen sjukdom som man måste “bota”. Ålderdom är ingen sjukdom. Dagens samhälle exkluderar samhällsgrupper på ett liknande sätt som man gjorde under andra världskriget. (HS 6.2.24) Nazismen gick ut på att skapa ett ariskt, “rent” samhälle. Dagens samhälle i väst utvecklas i en liknande riktning, ett rent konsumtionssamhälle. De, som inte “passar” in, stöds ut.
Jan-Peter Paul
.
Källor
– Catholic Resistance to Nazi Germany, Wikipedia (printed 8.2.2024) och andra sidor främst gällande personers CV’n.
– Helsingin Sanomat 6.2.2024.
– Hitler A., Min Kamp, Holger Schildt.
– Kochanski Halik (2023), Resistance, The Underground War in Europe 1939–1945), Penguin Books, Penguin Random House UK (916 sidor).
– Nietzsche F. (1969), Also sprach Zarathustra, Philipp Reclam Jun. Stuttgart.
– Saarikoski S. (HS 15.2.24), “Ei, herra puolustusministeri”.
_____________________________________________________________
Halik Kochanski
Historikern Halik Kochanski kom 2023 ut med en omfattande beskrivning och analys av motståndsrörelser i Europa under andra världskriget. Boken är läsvärd och beskriver så gott som alla motståndsrörelser vilka verkade i Europa. För oss katoliker är kanske det mest intressanta på vilket sätt den katolska kyrkan agerade. I boken lyfter Kochanski fram de kristna kyrkornas agerande i Norge, Nederländerna och Belgien som exempel på hur modiga kristna och den kyrkliga hierarkin agerade.
Ingenting motsvarande hände i Finland. De finska kristna ”statskyrkorna” verkade som en del av den statliga byråkratin. Den katolska kyrkans verksamhet i Finland var obetydlig. Fader Robert de Caluwé (1913–2005) berättade åt mig att han efter kriget gömde några flyktingar. De blev enligt honom fast när de vågade sig ut på stan i Helsingfors. Andra fall gällde en nunneorden som skyddade några flyktingar från de baltiska staterna och Polen och hjälpte dem att fly ut ur landet (personlig kommunikation). Situationen i Finland, som var allierat med nazi-Tyskland, var naturligtvis annorlunda än för de ockuperade länderna Norge, Belgien och Nederländerna. Vi hade också få judar bosatta i Finland.
___________________________________________________________
Fader Guy Barbier
Fransmannen fader Guy Barbier (1921–2011) var präst i Sankt Henriks församling i Helsingfors och aktiv inom det Ekumeniska centret i Esbo och Emmaus-rörelsen i Finland. Han var också aktiv medlem under andra världskriget i den franska motståndsrörelsen. Han var flera gånger internerad i koncentrationsläger bl.a. Buchenwald och Dachau, men lyckades alltid fly. Han hade varit tvingad till tvångsarbete i nazi-Tyskland. Alla fransmän som flydde från koncentrationsläger rekryterades in i franska motståndsrörelser. Hans förskräckliga upplevelser under andra världskriget var en av orsakerna att han blev präst. Han kämpade mot intolerans, hat och orättvisor genom hela sitt återstående liv. Han arbetade främst med de utsatta i samhället och som den katolska kyrkans exorcist med dem som var plågade av djävulen. Undersökningar pågår för att officiellt inleda en process att saligförklara fader Guy Barbier.
____________________________________________________________