Djurproduktionsexperten och familjefadern Juho Kyntäjä är känd av många barn och unga som förberett sig för den första kommunionen på finska. Han har även bidragit i den religiösa utbildningen av katolska och kanske också blandäktenskapliga par då de förbereder ett kristet katolskt bröllop. Juho är 52 år och ursprungligen från Åboregionen. Under studietiden bodde han i Helsingfors och idag i Vanda. Han bär tillsammans med sin hustru Dorota ansvaret för en stor familj som består förutom av föräldrarna av fem barn av vilket ett är svårt handikappat. Han har också gjort kandidatexamen i teologi i England och varit ledare i stiftets kateketiska center
Juho Kyntäjä har nära kontakt till Polen. Hans hustru är polska och han har även studerat polska i Helsingfors Universitet. Hans religiösa liv och vardag präglas därför i viss mån – men inte särskilt mycket – av polsk religiösitet. Juho konverterade till katolicism år 1997. Här spelade vår dåtida biskop Paul Verschuren och kyrkoherde pater Teemu Sippo en roll.
Temata för intervjun var hur man klarar av att leva ett religiöst katolskt liv under en global pandemi. Ämnet kan kanske ses som en plattityd och lite barnslig. Han konstaterar lakoniskt att det är klart att det religiösa livet lider i en dylik situation. Familjen har inte varit regelmässigt i mässan på mer än ett år. Man får leva med och ty sig till sterila YouTube-mässor.
Det var en välsignelse att familjens dotter fick emotta sin första kommunion förra sommar. Man kan inte säga att man lever ett “aktivt” religiöst liv överhuvudtaget. Man läser kvällsbönerna med barnen. Stöd har han fått av Sankt Henriksförsamlingens kyrkoherde Jean-Claude Kabeza, men bara mycket sporadiskt. Kontakten till barnens morföräldrar är även brutna. Man får leva med sociala media. Juhos undervisningsarbete i kyrkan har för tillfället avbrutits. Någon aning har man inte heller, när och hur nya kurser under pandemin kan ordnas. Samma problemet gäller mässorna i Mosabacka, som Juho har hjälpt organisera. Efter pandemin behöver man hitta en ny mässplats i alla fall.
Pandemin har medfört enorma utmaningar för kyrkan och församlingarna. Även om sakramenten inte kan administreras på distans kunde man väl tänka sig att ha undervisning, bönegrupper och någon slags sociala evenemang online. För dem som har egen familj har livscirklar naturligtvis blivit mindre, och sen finns det även många ensamma människor i kyrkan som helt enkelt har inga andra personer att dela tankar och bekymmer med.
På Juhos arbetsplats har man beslutat att ha dagligen en slags ”dagskaffe på distans”, och detta verkar verkligen hjälpa dem som arbetar på distans. Varför skulle församlingarna inte kunna erbjuda något sådant också? Ett dagligt kaffe vid en viss tidpunkt varje dag – och kanske börja det dagliga distansmötet med dagens evangelium och en kort bön? Jag tror att på det sättet skulle många ensamma och andra katoliker kunna få det stöd de behöver i sina dagliga liv.
Man vet inte ännu när pandemin kommer att sluta. Det finns fortfarande så många som lider av ensamhet och brist på religiös ledning och pastoral tröst. Det räcker inte att vi förväntar dem i församlingarna – nu är det dags att gå och träffa dem, åtminstone på distans.
Jan-Peter Paul