Skrock, vidskepelser och traditioner i Norden i samband med döden efter reformationen på 1600- och 1800-talen.
Tammela kyrka i Egentliga Tavastland har 82 välbevarade mumier från 1700-talet och början av 1800-talet. Mumierna har bevarats under golvet i kyrkans gravkapell. Gravnedläggningarna upphörde 1879, då nya bestämmelser förbjöd denna praxis. Släktingar från två lokala stormanssläkter begrovs på detta sätt.
Kistorna undersöktes för första gången på 1930-talet, då man beskrev de avlidnas klädsel: huvudbonader, dekorerade knäbyxor, vita vantar och strumpor, linskjortor och silkesdukar runt halsen. Den nyare forskningen omfattar bland annat den rådande begravningskulturen, maten, textilierna, hälsosituationen, i synnerhet tänderna, kärlsjukdomar, tuberkulos samt likens DNA. Barnlik dekorerades med blå rosetter, virkade dukar, växter och mångfärgade blommor (HS 15.11.2025).
Globala nya begravningstraditioner
Intresset för gravar och de döda tycks vara på uppgång globalt, men också i vårt land. Enriques (2025) har besökt 21 gravgårdar, från Latinamerika – Kuba till Chile – till Europa – London och Rotterdam – samt Australien. Endast i New Orleans i Förenta staterna finns det 42 historiskt värdefulla gravgårdar.
Författaren identifierar flera orsaker till att gravar och gravgårdar fått ett förnyat intresse, en renässans, inte endast bland forskare utan också hos allmänheten. En orsak är den allt vanligare kremeringen, som leder till att tidigare traditioner faller i glömska.
Hon urskiljer flera kategorier bakom detta intresse. Den första är anhörigas och vänners behov av att besöka sina avlidna, be för dem eller hedra dem. Detta sker ofta genom att man tänder ljus eller lägger färska eller konstgjorda blommor på graven. Den andra orsaken är att graven tillhör en känd person. Den tredje gäller historiska miljöer och arkitektur, såsom gravkapell och större familjegravar, samt i vissa fall mer morbida motiv. I Helsingfors, på Sandudds begravningsplats, kan man dessutom se två ytterligare fenomen: gravgården används som plats där hundägare rastar sina hundar och som motionsområde för joggare.
Enriques huvudsakliga intresse är historiskt och kulturellt. Genom sin bok vill hon väcka ett nytt intresse för olika gravkulturer och bevara traditionella gravsätt, särskilt kistbegravningen. Kremering lämnar inga långvariga historiska spår efter sig.
Gamla begravningstraditioner och andra seder som hänger samman med döden, begravningskulturen och sorgen har i stort sett upphört. I dag hör allt färre till någon kristen kyrka eller religiös gemenskap. Kremeringar har blivit allt vanligare, och askan efter den döda placeras inte alltid i en grav utan sprids ute i naturen. I vissa fall delas askan till och med upp i olika delar. En del kastas kanske i havet och resten delas mellan anhöriga, vänner och bekanta. Jag känner till dylika fall i min bekantskapskrets. På detta sätt lämnas inget bestående fysiskt minne kvar av den avlidne.
Därför är det historiskt och kulturellt viktigt att ha en bild av hur tidigare generationer mindes och hedrade sina avlidna släktingar, vänner och bekanta.
Kina
I Kina har man reagerat på de ökade kostnaderna för att begrava döda. Kommunistpartiet har inlett en kampanj med målsättningen att kremera allt fler, om inte alla döda, och kasta askan i havet, bland annat i Shanghai. Det finns helt enkelt inte längre plats på begravningsplatserna, anser Kinas kommunistiska parti. All jord behövs för produktiva ändamål såsom jordbruk, industrier, vägar och husbyggen. Kistbegravningar anses vara vulgära och dyra. Hyran för en grav i Beijing är 28 000 dollar.
Det tycks uppkomma två nya trender gällande begravning i Kina. För det första ökar kremeringar och användningen av kolumbarier. För det andra sägs det att allt färre kineser bryr sig om att ha en fysisk grav eller en plats där man kan minnas sina anhöriga.
Balticum
Hufvudstadsbladet har i en ledare uppmärksammat gamla folkliga traditioner som sammanhänger med döden, sorgen och saknaden (Sjövall, HBL 24.11.2025). Sjövall hänvisar främst till traditioner i Estland. Han konstaterar:
”Den kollektiva sorgen helar. Men sorgen har blivit en privat och intim angelägenhet nu för tiden. Jordfästningen har ägt rum bland de närmaste, lyder formuleringen i dödsannonser. Sedan städas döden bort.”
Riter i dagens Estland, som hjälper anhöriga att hantera döden, inbegriper välsignelser och andakter såväl i kyrkan som i hemmen, konstaterar han. Döden knuffas inte undan.
Jag upplevde under ett företagsbesök i Lettland en gedigen minnesstund. Jag blev inbjuden till en likvaka som hölls för min kontaktpersons mormor. Hon låg i likrummet, kapellet, i öppen kista, dit vänner och bekanta kom för att ta farväl av henne. Arbete, fritid och död hörde alla holistiskt ihop. En kär människas död angick alla.
Norden
Döden som en del av livet
Louise Hagberg har i sitt verk När döden gästar gjort en stor kulturhistorisk gärning för alla som är intresserade av hur vi i Norden förhöll oss till döden och våra döda under tidigare tider. De flesta av dessa traditioner har försvunnit, men vissa lever kvar utan att man längre känner till hur de uppkom eller vad de ens betydde. Många kan hänföras till hedendomen, romarriket, judendomen, medeltiden, katolska traditioner och olika föreställningar om trolldom och vidskepelse samt till samernas traditioner.
Hagberg samlade materialet under många år i hela Norden, också i Finland, under 1900-talet. Finland tycks ha varit en rik källa till traditioner som hänger samman med döden. Drygt trehundra sådana traditioner kan hänföras till vårt land.
Under tidigare perioder var döden vardaglig och inte lika dramatisk som i vår tid. I dag ”gömmer” man döden i hospis, sjukhus och begravningsbyråers utrymmen. Man har liten eller ingen fysisk kontakt med den döda.
Tecken, föreställningar och riter
Man levde i små samhällen där man inte kunde förstå eller förklara naturliga händelser. Man sökte förklaringar hos trollkarlar och trollgummor samt i naturen, vädret och husdjurens beteende. Föreställningar om gengångare, gastar och andar var vanliga.
Man identifierade många så kallade dödstecken beroende på hur den sjuka betedde sig, såsom plockande rörelser med fingrarna, förändringar i ögonens färg och flämtande andning.
Den döda kroppen och likvakan
När personen hade dött läste man bönen Fader vår eller sjöng en psalm. Bönen uppfattades som mycket kraftfull. Man trodde att den kunde hjälpa den döda genom skärselden och till himlen.
I huset där döden inträffat reserverades ett rum för liket. Man höll likvaka med psalmsång, mat och dryck. Ibland kunde vakorna få en mer festlig karaktär.
Begravningen och vägen till graven
Efter kristendomens införande började man begrava de döda nära kyrkan. Tidigare hade man ofta begravt dem i skogen.
Begravningen var en högtidlig handling. Liket fördes i procession till kyrkan och graven. Efter begravningen samlades man till måltid.
Under reformationen förändrades många bruk. Man fick inte längre be för den döda på samma sätt som tidigare.
I dagens samhälle, med en åldrande befolkning, kommer döden att beröra oss alla. Vi måste vara medvetna om den och förhålla oss till våra närmastes och vår egen död. Nya former av praxis växer fram, påverkade av ekonomiska, praktiska och kulturella faktorer.
En betydande förändring är det allt mer sekulariserade samhället och den minskade närvaron av kristen tro. I vissa fall förnekar man döden, i andra söker man tröst i nya trosföreställningar, nyhedniska uttryck och andra former av andlighet. Vi lever i en brytningstid.
Olika moderna andliga rörelser samt nya former av vidskepelse tycks bli allt vanligare. Här har vår katolska kyrka en viktig uppgift att informera och undervisa. Man kan inte skuffa dessa trender under mattan.
Den kristna förståelsen av döden bär med sig hopp, öppnar för bön och bevarar människans värdighet också i dödens stund.
Jan-Peter Paul
Källor
A grave problem at the last: An economic downturn is upending age-old traditions, The Economist, 25 October 2025.
Enriques, M., Somebody Is Walking on Your Grave: My Cemetery Journals, Hogarth Press / Granta Books, 2025, 336 s.
Hagberg, L. (2016), nyutgåva: När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravningar, ERSatz, Stockholm, 733 s.
Helsingin Sanomat, 15.11.2025: ”Tammelan kirkon muumioiden tarina alkaa selvitä”.
Sjövall, M., Hufvudstadsbladet, 24.11.2025: ”Kollektiva sorgen helar”.
Likgästabud
När likföljet återvände från begravningen ansågs den döda vara hos Gud, och sorgen övergick i gemenskap. Då ordnades ett likgästabud, ofta i stor skala. Hela huset tvättades, djur slaktades, det bakades och huset dekorerades. Själva värdskapet anförtroddes inte de närmast sörjande, utan en utomstående person eller vän, vilket sågs som ett hedersuppdrag.
Till gästabudet bjöds alltid prästen och klockaren. Gästerna medförde ofta rikliga mängder mat: bröd, mjölk, smör, ägg, kött, fisk, bakverk och tårtor. Maten serverades på tennfat, och en stor smörtårta kunde vara en central del av måltiden.
Gravölet kunde pågå länge, ibland upp till tre dagar. Man åt, drack, sjöng och umgicks. I vissa fall dansade man och spelade kort. Dryckenskapen var betydande, och stora mängder brännvin och vin konsumerades.
En vanlig tanke var att ett storslaget gästabud hedrade den döda och samtidigt minskade risken för att han eller hon skulle gå igen. Man drack skålar till den dödas minne, och detta ansågs kunna hjälpa den avlidne till en god tillvaro hos Gud.
Vid gravölet förekom ofta också insamlingar för fattiga eller för olika behov inom socknen. Även de som arbetade vid tillställningen fick ersättning genom insamlade medel.
För de fattiga var sederna enklare. Man bjöd då oftast endast på kaffe och bröd. Liket kunde svepas i använda kläder som donerats av församlingen, och begravningen skedde ibland utan större följe.
Kyrkorna och gravplatser
Föreställningar kring kyrkans plats och gravarnas läge var starka och symboliskt laddade. I vissa traditioner ansågs kyrkan byggas där man först mötte ett levande djur, som sedan offrades och begrovs på platsen för altaret.
Det fanns tydliga föreställningar om var de döda skulle begravas. Den östra sidan av kyrkan ansågs mest önskvärd, eftersom man där mötte den uppståndne Kristus. Den norra sidan betraktades däremot som en plats för dem som stod utanför gemenskapen: främlingar, brottslingar, odöpta barn och fattiga.
I vissa fall fick personer inte alls begravas på kyrkogården. Detta gällde bland annat dem som ansågs ha levt i svår synd eller dött utan möjlighet till kyrklig försoning. De kunde i stället begravas i skogar, mossar eller andra avskilda platser.
Föreställningar om livet efter döden var starka. Man ansåg att människan hade en själ från moderlivet och att varje människa åtföljdes av en skyddsängel genom livet.
Gravar och begravningsplatser omgavs också av många föreställningar om gengångare och andar. För att skydda de levande och ge den döda ro användes olika symboliska handlingar, såsom kors, stenar och särskilda gravritualer.
Gamla gravstenar kunde återanvändas som byggmaterial, till exempel som gångstenar till kyrkan. Samtidigt levde starka föreställningar kvar om att de döda fortfarande hade en relation till de levande.