Bokrecension
Självbiografin Hope av påve Franciskus, skriven med Jorge Mario Bergoglios egen röst, är ett levande vittnesbörd av en man som ser sitt liv som en pilgrimsfärd under Guds ledning. Från de första sidorna till slutet betonar han att hopp inte är en idé eller ett optimistiskt sinnelag, utan en gåva från Gud som ingen kan ta ifrån oss. ”Gud kan inte ta ifrån oss hoppet, eftersom han inte kan förneka sig själv”, skriver han, och hela boken utvecklas kring denna övertygelse. Berättelsen är inte bara en rad personliga minnen utan en inbjudan att tro att Kyrkan, världen och varje människa bärs av ett större löfte.
Franciskus minns att när han reste till Rom för konklaven 2013 hade han bara en returbiljett och en liten väska. Han förväntade sig aldrig att bli vald, och när kardinal Hummes viskade till honom ”Glöm inte de fattiga” avgjorde det hans namnval som påve. När han steg ut på balkongen till Petersplatsen gjorde han det inte med ett triumfatoriskt budskap utan bad folket att välsigna sin biskop. Denna ödmjukhet och närhet till människorna har präglat hans pontifikat sedan dess. Han beskriver sig själv som en herde som lyssnar, en människa med fel och begränsningar men som fått ett uppdrag att tjäna.
Berättelsen fördjupar sig i pontifikatets stora teman. Han återkommer ofta till sin övertygelse om att fred alltid är möjlig, hur skör och osannolik den än verkar. Han minns hur han haltande gick in på den ryska ambassaden i början av kriget i Ukraina, bad om att bombningarna skulle upphöra och erbjöd sig som medlare. Även när hans ord artigt mottogs men inte accepterades slutade han inte upprepa att dialog och försoning aldrig är förgäves. Påven erkänner sin smärta, sina frustrationer och sin fysiska svaghet, men tolkar dem i ett perspektiv av tillit till Guds trofasthet.
Lika stark är hans betoning av Kyrkan som Guds folk, en feminin verklighet, Kristi brud, bestående av män och kvinnor tillsammans. Han ser en av de stora synderna i de senaste århundradena som Kyrkans överdrivna maskulinitet och insisterar på att kvinnans röst och auktoritet måste erkännas bättre. Han har utnämnt många kvinnor till viktiga poster i Vatikanen och inbjuder hela Kyrkan att ta emot kvinnans teologi för att bättre förstå sig själv. För honom är klerikalism och maktbegär hinder som skymmer evangeliet. Kyrkan tillhör Kristus och Kristus tillhör alla, och ingen ska uteslutas från inbjudan.
Boken är också en redogörelse för hans resor. Han minns de mer än sextio apostoliska besöken, var och en som en möjlighet att dela folkens glädje och sår. Han bad med migranter på Lampedusa, besökte Hiroshima och Nagasaki, tröstade våldsoffer i Irak och firade mässa på de mest oväntade platser, till och med välsignade ett äktenskap på ett flygplan. Varje resa, säger han, handlade inte om diplomati eller protokoll utan om att beröra sår, vara nära och påminna människor om att hoppet inte dör. Han insisterar på att han aldrig tröttnade på att upprepa: fred är möjlig.
Franciskus berättelse präglas också av hans marianska fromhet. Han berättar hur basilikan Santa Maria Maggiore i Rom blev en plats för tillflykt och styrka, där han bad före och efter varje resa och dit han gick under pandemins tystnad för att anförtro världens sår till Maria. Han avslöjar sin önskan att, när hans jordiska liv är slut, bli begravd där nära bilden av Fredens Drottning, inte i Peterskyrkan. Vatikanen, säger han, är en plats för tjänst, men inte hans eviga hem. Hans ord är avväpnande enkla: Herren har gett honom många välsignelser, och han ber bara om en till, att bli buren när tiden kommer, eftersom han medger att han inte är särskilt modig inför fysisk smärta.
Genom hela boken skriver Franciskus med tacksamhet. Han minns familj och vänner, kollegor, medbröder, de fattiga, migranter, politiska ledare, rabbiner, imamer och otaliga vanliga troende. Han döljer inte konflikter eller missförstånd, men hans ton är aldrig bitter. I stället löper en stilla tillit som en röd tråd: Gud har lett honom och kommer att leda Kyrkan. Han ser sig själv inte som en hjälte utan som en pilgrim bland pilgrimer, en som försöker uppmuntra andra att höja blicken.
Hoppet är nyckeln till allt. Det är inte naiv optimism utan vissheten om att uppståndelsen redan har förändrat historiens gång. Även i svaghet och misslyckande är den kristne kallad att hoppas, eftersom Guds barmhärtighet är större. För Franciskus är hopp att fortsätta älska, arbeta för fred, försvara de fattiga och vandra tillsammans som bröder och systrar. Hans självbiografi är därför inte bara en påves berättelse utan ett vittnesbörd om att tron på Kristus ger livet mening. ”Fred är möjlig. Jag tröttnar aldrig på att upprepa det”, insisterar han, och i dessa ord sammanfattas hans liv och budskap.
Elina Grönlund, obl.OSSS
Denna text är en förkortad sammanfattning som gjorts med hjälp av artificiell intelligens, baserad på den ursprungliga finska texten.