I påve Leos apostoliska brev ”Att rita nya kartor av hopp”, som behandlar dokumentet ”Gravissimum Educationis”, läser vi att Andra Vatikankonciliet påminner kyrkan om att evangelisation också sker genom fostran och undervisning. När de som fostrar andra använder Kristi ord, förnyas de själva och blir brobyggare. Evangeliet är alltid aktuellt och ständigt nytt: ”Guds ord förnyar allt” (Apg. 21:5). Fostran är en del av kyrkans mission, där den helige Ande verkar.
I centrum för fostran står människan, och hennes fostran och undervisning sker i relation till andra människor och till Gud. Fostran sker i gemenskap. ”Ingen uppfostrar ensam. Fostrans gemenskap är vi: lärare, elever, övrig personal, familjen, själasörjare och hela samhället som deltar i att värna livet.” Ändå är familjen den första skolan i att vara människa, och alla andra fostrare verkar i samarbete med familjen och stöder den. Fostran innebär hopp och en satsning på framtiden.
Varje tid har sina egna särdrag, utmaningar och behov som måste beaktas. Fostran och undervisning bör ändå alltid vara helhetsinriktade: människans kroppsliga, fysiska, psykiska, intellektuella och andliga utveckling ska beaktas och det ska också finnas plats för religion, kultur och liv. En katolsk skola är en lämplig plats för detta.
I vår tid, som är en tid av kriser och krig, kallar påve Leo oss alla till allmänt broderskap, vilket bland annat kan uppnås genom fostran och undervisning. Han skriver: ”Fostran och undervisning har alltid varit en av de högsta formerna av kristen kärlek.” Kyrkan själv är för oss ”moder och lärare”.
Fostran och undervisning är en tidlös uppgift. Det är viktigt att vi respekterar tidigare generationers prestationer och fogar vårt eget bidrag till denna kedja. Då går fostran vidare från generation till generation. I många sammanhang har det getts en bild av att det nu är den första katolska skolan som grundas i Finland. Jag vill rätta till den missuppfattningen och lyfta fram vår kyrkas långa tradition av undervisning och fostran, för den sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet.
Åbo katedralskola 750 år
I år firar Finlands äldsta skola, Åbo katedralskola, sitt 750-årsjubileum: Redan år 1276 beslutade dominikanbröderna i Åbo domkapitel att grunda en skola. Skolan tjänade framför allt utbildningen av präster och ämbetsmän. De mest begåvade ungdomarna fortsatte sina studier vid utländska universitet, eftersom sådana inte fanns i Finland.
Våra kunskaper om det medeltida skolväsendet är begränsat, men åtminstone på 1400-talet nämns en skola som grundats i ett franciskanerkloster i Raumo.
Reformationen förändrade allt, och den katolska kyrkans verksamhet upphörde. Klostren stängdes. Katedralskolan togs över av den lutherska kyrkan. Under åren 1539–1548 verkade Mikael Agricola där som lärare och rektor. År 1872 togs skolan över av staten och sedan 1976 tillhör den Åbo stad. I dag är den ett svenskspråkigt gymnasium.
Betydelsen av den katedralskola som grundades av katolska kyrkan år 1276 är stor: Utöver elevernas andliga utveckling lade skolan grunden för finländsk bildning och hela vprt utbildningssystem. Den gav öppnade för lärande och en ny framtid samtidigt som den också lade grunden både för Åbo Akademi och Helsingfors universitet.
Helsingfors katolska tysk-ryska skola och barnhem
När Finland kom under ryskt styre förändrades katolska kyrkans ställning något. År 1812 utfärdade tsar Alexander I ett dekret som möjliggjorde en återupplivning av katolska kyrkans verksamhet. Det innebär att de utländska katolikerna i Finland i mitten av 1800-talet fick en egen församling och år 1860 en egen kyrka – S:t Henriks kyrka.
Från och med 1868 planerade fader Funcke en tysk skola, som kallades Helsingfors katolska tysk-ryska skola. I anslutning till skolan grundades år 1869 ett katolskt barnhem, där det fanns tyska och slaviska barn. År 1872 flyttades skolan och barnhemmet från hyrda lokaler till en fastighet som ägdes av kyrkan på adressen Bastugatan 6–8. Både skolan och barnhemmet verkade med stöd från den kejserliga regeringen samt med bidrag från Ludwigs missionsförening i Bayern.
Under åren 1877–1882 arbetade tyska Katarinasystrar i skolan. Enligt uppgift hade skolan då upp till 60 elever: förutom katolska barn även lutheraner och ortodoxa. Undervisningen gick på tyska, men barnen fick också lära sig svenska och ryska, och i de högre klasserna även franska. Naturligtvis undervisades eleverna också i religion, och med barnen bad man rosenkrans och aftonbön. I kyrkan sjöng barnen sånger på tyska och latin.
I Finlandia Catholica heter det: ”Barnens sång lockade likgiltiga katoliker och andra troende till mässan. I skolan övade man finska och ryska sånger som läraren ackompanjerade med fiol och tramporgel. Det fanns också tid för vila. Efter skolan promenerade systrarna och internateleverna i Brunnsparken och på strandklipporna. På vintern åkte man pulka, skridskor och skidor. Vårfesten firades med en utflykt med ångbåt.”
Systrarnas arbete samt skolan och barnhemmet verkade blomstra, tills stödet drogs in efter tsar Alexander II:s död och diverse meningsskiljaktigheter. På grund av brist på pengar var internateleverna tvungna att återvända hem. ”Barnens sång tystnade, kyrkobesöken minskade och verksamheten avtog. Många blev utan vägledning, när prästen reste till Tyskland och Katarinasystrarna återvände till Braunsberg i mars 1882.”
De franska systrarnas skola
Eftersom många barn från italienska och polska familjer hade språksvårigheter och inte klarade sig tillräckligt väl i den finska folkskolan grundade kyrkoherden i S:t Henriks församling, Wilfrid von Christierson, i november 1907 en församlingsskola i prästgården på Petersgatan för att hjälpa dessa barn.
I april 1908 anlände några franciskansystrar från Nechin i Belgien. De hade tvingats lämna Frankrike. Skolan var svenskspråkig, och den stöddes ekonomiskt genom ett litet bidrag från organisationen för trons utbredning.
Senare flyttades skolan till Havsgatan 1 och därefter till lokaler som hyrdes av universitetet på Unionsgatan 3, där man också öppnade ett kapell. Skolan hade 27 elever, och systrarna skötte dessutom ett barnhem och en liten barnträdgård.
Tyvärr ökade myndigheternas misstänksamhet mot kyrkan och utlänningar. Ryska miliser trängde in för att inspektera skolan och systrarnas bostad, vilket ledde till att systrarna lämnade Finland hösten 1911. Skolans verksamhet fortsatte ännu några månader med hjälp av kyrkoherden och frivilliga. Man försökte hitta nya systrar för att fortsätta skolans, barnhemmets och barnträdgårdens verksamhet, men första världskriget gjorde dessa planer omöjliga.
Det första Stella Maris
När tsar Nikolaj II år 1905 utfärdade sitt religionsfrihetsmanifest reste ursulinsystern Ursula Ledóchowska år 1907 från Polen till Ryssland för att ta hand om internatet och gymnasiet vid S:t Katarinas församling i S:t Petersburg.
Eftersom många flickor led av det fuktiga klimatet i S:t Petersburg, reste moder Ursula sommaren 1908 med ungdomarna till Karelska näset i Finland, för att de åtminstone några veckor om året skulle få andas ren luft och stärka sin hälsa. Samma år köpte hon nära Sordavala flera hektar mark samt ett stort hus, där hon grundade ett internat och en skola som verkade året om samt ett litet kloster.
Där kunde systrarna verka friare än i S:t Petersburg, där den religiösa verksamheten var noggrant övervakad. Platsen anförtroddes åt Jungfru Marias beskydd och fick namnet Stella Maris – Havets stjärna. Vid stranden restes en staty av Jungfru Maria, som var ställets näst viktigaste punkt efter kapellet.
De första eleverna flyttade in i Stella Maris hösten 1910. Skolan verkade under det ryska undervisningsministeriet, men fick inget ekonomiskt stöd från staten. Under sitt sista verksamhetsår, 1913, hade skolan sex klasser. Undervisningsnivån var hög och resultaten i de examina som avlades i S:t Petersburg utmärkta.
Undervisningen gick på ryska, men vid sidan av detta studerade man i hemlighet polska och polsk litteratur; det polska språket var förbjudet, eftersom landet utsattes för förryskning.
I de ungas fostran siktade man på en helhetsmässig utveckling. Det fanns tid för studier, utevistelse, gymnastik, dans, teater, utflykter och vintertid även skridskoåkning. De unga lärdes dessutom ta ansvar för sin närmiljö: de besökte invånarna i trakten och sydde kläder som julgåvor åt barnen i området. Samtidigt undervisades de i värdet av strävsamhet samt av att samarbeta med andra.
Moder Ursula fäste särskild uppmärksamhet vid de ungas och de vuxnas andliga liv. Varje dag bad man tillsammans i kapellet och varje dag avslutades med välsignelse med det heliga sakramentet. Hon ordnade retreater för systrarna, lärarna och flickorna samt bjöd in präster från Jesu heliga Hjärtas brödraskap, så att det var möjligt att delta i den heliga mässan och leva ett sakramentalt liv.
Den ryska regeringen stördes dock av de utländska missionärernas verksamhet i Finland. Prästerna deporterades några dagar före påsk år 1911. I deras ställe kom kyrkoherden Adolf Carling från Viborg, som besökte Stella Maris för att fira den heliga mässan och höra bikt.
Vid samma tid angrep ryska tidningar Ursula Ledóchowska och påstod att hon var spion för Rom och Österrike. Sommaren 1914 cirkulerade rykten om ett kommande världskrig. Ursula, som var polsk medborgare men hade ett österrikiskt pass, var tvungen att lämna Ryssland. Skolans verksamhet måste upphöra, och flickorna återvände till sina hem.
Heliga Hjärtats systrar och S:ta Marias skola, barnträdgård och barnhem
År 1924 anlände Heliga Hjärtats systrar från Nederländerna till Helsingfors och bosatte sig på Albertsgatan 36. Systrarna började genast studera finska och svenska, så att de från och med september 1924 kunde driva en skola, som fick namnet S:ta Marias skola.
>>En katolsk skola kan kännas igen särskilt på att krucifix kan finnas synliga i klassrum, korridorer och till och med i gymnastiksalen.
Till en början skedde undervisningen i systrarnas vardagsrum, och undervisningsspråket var svenska. Senare undervisades också på finska och engelska. Skolans rektor var fader Hartwijk, som undervisade i religion och sång. Elevantalet ökade, och en del av barnen bodde hos systrarna. Så uppstod naturligt i januari 1925 ett barnhem.
År 1930 flyttade skolan, barnhemmet och systrarna till en rymligare byggnad på adressen Edelfeltvägen 14, där det också fanns utrymme för ett kapell och en nygrundad barnträdgård. I kapellet fanns små pallar för barnens dagliga bön. Huset kallades biskopshuset, eftersom biskopen bodde där en tid.
I byggnaden fanns också det så kallade biskop Hemmings bibliotek, som omfattade omkring 800 katolska böcker. Både barnen och de vuxna använde biblioteket flitigt.
År 1932 fick skolan officiellt tillstånd från undervisningsministeriet. Läroplanen var densamma som i andra finskspråkiga skolor. Elevantalet var omkring 40: tre förberedande klasser och fem klasser på mellanstadienivå. Undervisningen var till sin natur individuell, och efter mellanskolan kunde eleverna fortsätta till statliga gymnasier.
Hösten 1939 började verksamheten i S:ta Marias skola och barnträdgård normalt, men snart avbröts den av den svåra politiska situationen. När krigshotet trappades upp kom dt från moderklostret en order om att alla nederländska systrar skulle återvända till sitt hemland. Så lämnade systrarna Finland fredagen den 12 november 1939.
I Helsingfors blev endast den finländska systern Sofia kvar, som under kriget tog hand om barnhemsbarnen tillsammans med systrar Kristi dyrbara blods orden.
Heliga Hjärtats systrar återvände till Finland efter kriget år 1946 och tog åter ansvar för barnhemmet och barnträdgården, men skolan öppnades inte längre.
S:ta Marias barnträdgård flyttade efter kriget flera gånger, tills den år 1959 flyttade till närheten av S:t Henriks katedral till adressen Parkgatan 1 A. Barnträdgården verkar där fortfarande och är mycket populär. Sedan år 1985 har den skötts av ursulinsystrar.
Fostran bygger på kristna värderingar och barnträdgårdens mångkulturella miljö lär på ett naturligt sätt både barn och vuxna att acceptera olikhet, tolerans och ömsesidigt broderskap. I barnträdgården undervisas barnen också i engelska, man erbjuder förskoleundervisning och firar kyrkoårets högtider.
Kristi dyrbaraste blods systrar och The English School
År 1945 grundades i Helsingfors The English School. Skolan sköttes av systrarna av Kristi dyrbaraste blod, som hade kommit till Finland redan före kriget.
>>Kristi dyrbaraste Blods syster Mary Vénard (1923–2025) var för tusentals finländska och estniska barn och unga ett verkligt föredöme och en uppskattad lärare.
Skolan växte snabbt, och år 1952 stod en ny byggnad klar i Mejlans. Som störst var elevantalet omkring 400. En stor del av eleverna var finländska lutheraner, men omkring 10 procent var barn från utländska familjer, i allmänhet katoliker. Lärarkåren bestod av 27 lärare, varav tio var engelskspråkiga.
Under åren 1960–1973 verkade i anslutning till skolan Englantilainen liikealan koulu (The English Secretary College), som var en mycket populär tvåårig utbildning. Därifrån utexaminerades hundratals diplomsekreterare. Verksamheten måste upphöra på grund av brist på utrymme, personal och resurser.
Ordförande för skolans direktion var biskop Cobben (1945–1967) och senare biskop Verschuren. Bådas insats för skolans utveckling var avgörande.
Under systrarnas tid stod skolan i nära samarbete med S:ta Maria församling. I skolans lokaler firades den heliga mässan på söndagar, tills S:ta Maria kyrka byggdes. En gång i månaden ordnades religionsundervisning för katolska barn och unga, och dessutom hölls församlingsfester.
År 1996 lämnade systrarna skolan, och den övergick i en stiftelses förvaltning. I dag har skolan över 700 elever från förskola till grundskola och gymnasium.
När vi talar om The English School kan vi inte glömma syster Mary Vénard CPPS, som genom sitt långa livsverk i fostran av barn och unga lämnade ett varmt minne i hundratals, om inte tusentals människors hjärtan som förmedlare av kunskap, färdighet och Guds kärlek. Hon lämnade Finland först vid hundra års ålder.
Nu är det tid att tacka alla dem som genom århundradena har deltagit i evangelisationen genom fostran och undervisning: lärare, fostrare, lekmän, stödjare och föräldrar. Fostrans miljö är vi alla, och tillsammans med Kristus ser vi med förtröstan mot framtiden. Tillsammans vill vi bygga Guds rike.
Syster Barbara Ogieniewska SJK
Artikelbild: S:t Marias skola verkade från och med år 1930 på adressen Edelfeltvägen 14, som ligger intill det nuvarande biskopshuset. I skolan undervisade nederländska Heliga Hjärtats systrar. På bilden syns också skolans rektor, fader Henrik Hartwijk SCJ.
Källor:
• Finlandia Catholica
• Katolsk religion för högstadiet
• Påve Leos apostoliska brev om fostran och undervisning
Ny katolsk skola
Var en del av den katolska utbildningens kontinuitet!
Efter den katolska fasen vid The English School har det inte funnits någon katolsk skolverksamhet i Finland. Nu förändras situationen äntligen, när Helsingfors katolska skola öppnar sina dörrar kommande höst. Undervisningen sker på finska och är avgiftsfri. Anmälningar tas fortfarande emot: koulu.katolinen.fi
Fides