Det finns flera alternativa sätt att bedriva historieforskning. Begreppet historia betyder insikt och vetande. Ursprungligen förstod man med begreppet historia myter, sagor och sånger om gudar och hjältar. Den grekiska historieskrivningen är en förening av myter och hjältediktningen som leder till en större förståelse av världen. Historieskrivningens pionjärer var Hekataios från Miletos (560–348 f.Kr.). Andra ledande grekiska historieförfattare var Herodotos (484–425 f.Kr. ) som skrev verket Historaia. I hans författarskap ingår gudomliga makter vilka styr händelser och påverkar historiens gång. Cicero (106–43 f.Kr.) kallar honom “pater historiae”. Thukydides (? – ca 400 f.Kr.) utvecklade den första historiska metodologin. Han skiljer mellan tal och fakta. Polybios (203–118 f.Kr.) konstaterade att i historisk framställning är det handlingen som skall bedömas.
Historieskrivningens första bud är att aldrig säga något osant. Det andra är att aldrig förtiga en sanning. Författaren Lukianos (120–180) konstaterar för sin del att historieskrivaren skall vara orädd, omutlig och fri. Han skall tala rakt på sak och älska sanningen. Han skall vara oavhängig och ingens tjänare. Historieskrivaren Prokopios (ca 500 – ca 562) definierade på 500-talet ödesbegreppet. Han konstaterar:
“Människors skickelser styrs inte av deras egen vilja, utan de avgörs av Gud. Ödet är något de odödliga talar om när de inte finner en förklaring till händelseförloppet.“
Grunden för framtida historieskrivning och forskning hade sin grund i det antika Grekland. Införande av Gud i historieforskning har kritiserats av många forskare. Svårigheten är att man då lägger in en moralisk eller etisk dimension i historieskrivningen. Detta innebär att man förlorar ett kritiskt sätt att analysera och skriva om det som har hänt. Ett annat problem är att historieforskningen ofta är ett instrument för nationalister och statsmakten. Historien är sällan helt neutral eller fri från personliga eller politiska bedömningar.
Historiker under vår tid som försökt få en bilda av hur framtiden skall eller kunde utvecklas är bl.a. Spengler (1880–1936), Toynbee (1889–1975), Huntington (1927–2008) och Fukujama (1952–). Den historiska perioden t.ex. efter första eller andra världskriget eller efter IT–revolutionen på 1970-talet påverkar på ett betydande sätt hur dessa författare försökt förutspå framtiden.
Den senaste av dessa “spåmän” är Yuval Noah Harari (1976–). Hans verk Homo Deus (2015 ) och Sapiens (2011) har fått stor internationell uppmärksamhet. Harari har blivit miljonär och internationell föreläsare. Han talade bl.a. vid Nordic Business Forum i Finland i september 2022 och gav en lång intervju i Helsingin Sanomat (HS 24.9.22) var han spekulerade kring Europas framtid och det ryska anfallskriget mot Ukraina.
Hararis värdegemenskap – verket Sapiens
Hararis åsikter om Gud kan härledas till hans barndom och religiösa trosgemenskap samt till hans homosexuella läggning. Harari är israelitisk jude och professor vid universitetet i Jerusalem. Han växte upp i en ashkenazisk gemenskap såsom många andra ledande judiska tänkare och politiker såsom Albert Einstein, Milton Friedman, Sigmund Freud samt författare såsom Franz Kafka och Philip Roth och politikern Golda Meir. Omgivningen var intellektuell och samhälleligt kritisk, kanske också religiöst ortodox.
Enligt honom är den historiska utvecklingen en interaktion mellan människans biologiska utveckling samt historiska händelser. Mänsklighetens dvs homo sapiens utvecklingshistoria sker inom biologin, som är den dominerande förklarande progressiva paradigmen i hans historiebeskrivning. Religionen har sin innebörd i symboler och handlingar såsom i kyrkor, prästernas ceremoniella klädsel, ljus och rökelse, julgranar, gravar och ikoner.
Han anser att religionen är den betydande sammanbindande faktorn mellan människor på samma sätt som pengar och samhällen (stater). Samtidigt är religionen en av de mest splittrande och sönderrivande faktorerna i världen. Religionen är i princip ett juridiskt system av lagar vilka givits av en allsmäktig kraft (Gud). Religionerna strävar till att vara missionerande och därmed universella. Helgondyrkan anser han vara polyteistiskt eller ett slags dyrkan av många gudar. Ofta är de helgon som katoliker ber till helt enkelt gamla hedniska gudar bara i ny form. Världen styrs inte av en god gud utan av en ond ande. Människan och hans eller hennes kropp är slagfältet mellan det goda och det onda. En kristen tror i allmänhet på en Gud, men på många djävlar och spöken (ghosts) anser Harari.
Humanismen
Hans slutsats är att religionen helgar Gud medan humanismen helgar mänskligheten. Människan är unik. Allt som händer i världen är bra för människan dvs för homo sapiens. Hariri definierar tre slags humanism. Liberal humanism var individens frihet är alltiallo. Det är i denna filosofi som människan eller individen hittar mening i sin existens och det som händer i världen. Den liberala humanismen ger också individen hans eller hennes etiska och politiska auktoritet och makt. Den liberala humanismen ifrågasätter inte Guds existens.
Den socialistiska humanismen definierar begreppet som kollektivet i motsats till individualism. Dess bärande norm är jämnlikhet. Dessa två former av humanism har sitt ursprung i tron på Gud. Den tredje formen av liberalism dvs den evolutionära humanismen utvecklades inom nazismen.
I slutet av boken “Sapiens” diskuterar Harari den mänskliga lyckan. Vad innebär det att vara lycklig? Lycka är en personlig uppfattning av att ens liv är meningsfullt och värt att leva. Harari noterar att den kristna lyckan kan jämföras med en narkomans lycka då han får sin nästa spruta. Han eller hon måste välja mellan att ha sex eller att avstå från sex. Om hon eller han har utomäktenskaplig sex syndar man. Harari sätter skulden på DNA eller ens biologiska struktur. DNA kan tolkas som Satan som villfar människan att begå synder. Det är ens DNA som också ger individen möjlighet till att känna sig lycklig. Frågan är om individen faktiskt känner till sanning om sig själv. Det är ens inneboende känslor som gör individen lycklig eller olycklig. Den moderna människan har blivit “gud” eller likt en gud som kan manipulera sin DNA. Det är känslan av olycka som för utvecklingen vidare. Människan som “gud” är inte längre ansvarig till någon. Faran ligger i att individen inte vet vad han eller hon vill. Vi är oförståndiga och kanske förlorade i vår nya maktställning. Verket “Sapiens” slutar här utan att ge svar på många av de frågor som framställts. Argumenteringen fortsätter i Hararis följande verk “Homo Deus”.
Homo Deus – människan som gud
I sitt verk “Homo Deus – en kort historik över morgondagen” presenterar Harari modeller om hur mänsklighetens framtid kunde se ut. Han strävar efter att söka samhällsmodeller vilka ersätter krigen och svälten, som enligt honom var huvudfokus för traditionell historieforskning. Samtidigt konstaterar han att det inte finns garantier för att freden fortsätter för evigt. Boken kom ut 2015, ett år efter att Ryssland erövrat Krim-halvön. Krigens tid är inte slut. Harari hänvisar i inledningen till den hedniska filosofen Epikuros (341–270 f.Kr.) som konstaterar att det är helt onödigt att spendera tid på att dyrka gudarna. Det finns inget liv efter detta. Lycka är den ända meningen med existensen. Sökandet efter lycka är personligt. Vi behöver inte vänta på Kristi återkomst för att bli lyckliga.
Lycka finns inte, enligt Epikuros, i materialla framgångar, pengar eller i makt. Njutningar och berömmelse gör oss olyckliga. Det samma gäller ätande, mat och sex. Lycka är för Epikuros helt enkelt behagliga upplevelser och undvikande av obehagliga. Gott och ont kan inte härledas från Gud. Harari å sin sida konstaterar att människans biokemiska system är anpassats till överlevnad och inte till att sträva efter lycka. Människan är helt enkelt inte strukturerats för att kunna ha ständiga lustkänslor.
Enligt Harari har människorna i sin strävan efter salighet och odödlighet uppgraderat sig till gudar: från homo sapiens till homo deus. Människan strävar att biologiskt och tekniskt uppgradera sina kroppar för att undkomma ålderdom, död och olycka. Allt detta för att uppnå gudomlighet. Människan skulle omvandlas till antikens gudar med deras mänskliga egenskaper. I denna strävan är människan inte längre människa utan Homo Deus. Han eller hon kommer att ha hälsa, lycka och makt. Ålderdomen har blivit irrelevant liksom våra drömmar och farhågor. Denna surrealistiska upplevelse kommer att leda till en större förståelse enligt vilken människan inser att hon inte hör hemma här (på jorden).
Harari ställer sig frågan vad egentligen är heligt. Idag tror vi att strävan efter odödlighet, lycka och gudomlighet är högst uppe på agendan. Men det existentiella problemet förblir: Hur skulle vi kunna leva utan Gud? Vem eller vad skall ge oss mening i livet och skydda oss från kaos?
Hararis historiska analys
Bibeln och tron på människans särart är en biprodukt av den historiska jordbruksrevolutionen. Härskar människan över resten av skapelsen och har människan faktiskt en odödlig själ? Människan har ett medvetande, men det är inte det samma som en själ. Förekomsten av en själ är en ren gissning, medan medvetandet är en verklig realitet konstaterar Harari. Enligt honom är Bibeln endast en monoteistisk historieteori, en samling berättelser. Mänskligt lidande har ingen betydelse. Goda gärningar belönas inte och onda gärningar straffas inte. Han konstaterar att religionen är skapad av människor. Det är religionen som legitimerar mänskliga normer och värden. Religion är vidskepelse. Dess främsta uppgift är att upprätthålla ordning i samhället och en stabil samhällsstruktur. Å andra sidan är religionen det största hotet mot lag och ordning i synnerhet för dem vilka fortsätter att tro på Gud och hans allomfattande planer. Risken är att troende agerar enligt dessa planer. I historien och i vår tid finns det många exempel på detta.
Enligt Harari har livet ingen mening, inget manus eller plan. Man kan göra vad man vill. Inget paradis väntar oss efter döden. Lyckan finns i det dagliga livet nu och här. På grund av detta eller kanske trots detta lever man, i alla fall i västvärlden, i ständig existentiell ångest. Lyckans nyckel finns i ständig ekonomisk tillväxt och ökade ekonomiska vinster dvs i den kapitalistiska marknadsekonomin.
Humanismen – en existentiell lösning
Botmedlet mot denna meningslöshet och laglösa tillvaro finns i humanismen för den humanistiska revolutionen dyrkar människan. Man skall njuta av denna meningslöshet. Man kan från sina egna upplevelser härleda meningsfullhet. Enligt Harari är den yttersta källan till mening den fria viljan. Den är högre än all auktoritet. Den är den autentiska inre jag. Att tro på Gud är mitt val. Likaså att inte tro på honom. Harari konstaterar lakoniskt att Gud är död. Endast mänsklig personlig erfarenhet ger mening.
Harari diskuterar även liberalismen. Han konstaterar att de traditionella religionerna utgör inte längre ett verkligt hot eller alternativ till liberalismen. Huvudorsaken är att människan inte längre upplever Bibeln som en auktoritet. Bibeln har blivit irrelevant för den moderna människan.
Liberalerna tror att människan har en fri vilja. Därför mäter liberalerna t.ex. val och demokrati så stor betydelse. Harari konstaterar att den “fria viljan” endast är en chimär. Det verkliga jag fattar mina beslut på basen av mina gener, hormoner, andra kemiska lagar och mitt DNA. Det samma gäller begreppet själ. Människan är endast ett djur. Människan fattar sina beslut på basen av biologiska och psykologiska begär och slumpen.
“I verkligheten finns det bara en medvetande ström, och begär uppstår och förgår i denna ström, men det finns inget bestående. Därför är det meningslöst att fråga huruvida jag väljer mina önskningar determinerat, eller slumpmässigt eller fritt.”
Harari – den fascistiska nya världen
Den liberala värdegemenskapen med fri vilja, den värdefulla individen med sin unika personlighet, har förlorat all existentiell mening. Den nya världen på 2000-talet har tre grundläggande dimensioner:
“Människor kommer att förlora sin ekonomiska och militära nytta. De blir värdelösa. Det nya systemet kommer att värdesätta människor kollektivt, men inte som individer. Systemet kommer att värdesätta några unika individer, men de kommer att tillhöra den nya eliten av uppgraderade människor, inte den stora massan.”
Han konstaterar att den viktigaste frågan i framtiden är vad man skall göra med alla överflödiga människor. Och vad som människor i framtiden kommer att sysselsätta sig med. Är lösningen i droger och videospel?
Han fantiserar om att det nya politiska, ekonomiska, militära och kulturella beslutsfattandet tas över av algoritmer eller och artificiell intelligens (AI). Harari definierar sin fascistiska teori enligt följande:
– Människan kommer att förlora sitt samhälleliga värde.
– Människan kommer att endast vara kollektivt värdefull.
– Människan kommer att styras av algoritmer och artificiell intelligens (AI).
Vissa människor kommer att förbli oumbärliga och odechiffrerbara, men de kommer att vara en liten privilegierad elit av uppgraderade människor.
De nya technoreligionerna
Harari delar de nya technologireligioner, som han utvecklat, i två huvudgrupper (1) technohumanism och (2) datareligion. Datareligionerna definierar han som att “människan nu har fullgjort sin kosmiska uppgift och nu kan överlämna den till helt nya slag av (religiösa) helheter”.
Enligt technohumanismen kommer däremot människan inte, som homo sapiens, längre att vara relevant. Den nya människan, Homo Deus, är helt skapats av tekniken. Det är också tekniken som skall regera. Homo Deus är en överlägsen människomodell trots att han eller hon har uppgraderade fysiska och mentala förmågor. Kampen i framtiden står mellan Homo Deus och de icke-medvetna algoritmerna (AI). Den nya människan skapas med hjälp av genetisk ingenjörskonst, nanoteknik och gränssnitt mellan hjärnan och datorn. Ett annat hot för technohumanismen är den mänskliga (fria) viljan. Utmaningen är därför att bryta ner viljan genom att kontrollera och omforma den. Målsättningen är att helt sublimera all humanism.
Datareligionen eller dataismen utgår från förståelsen att universum består av dataflöden. Värdet av ett fenomen eller en storhet avgörs av dess bidrag till databehandling. Dataistiskt tolkas hela människosläktet som endast ett databehandlingssystem var människan tolkas som ett datachip. Datareligionens hörnstenar och dess metoder är att öka antalet och mångfalden processorer samt att öka antalet förbindelser mellan processorerna och rörelsefriheten mellan i de idag existerande dataförbindelserna. Enligt denna nya “religion” är inte de mänskliga erfarenheterna heliga. Homo sapiens är inte “skapelsens krona”. Harari hävdar att “människor är bara redskap för att skapa alltings-internet”. Detta sprids småningom från jorden till hela universum (sic!). Människans värde definieras enligt deras funktion i databearbetningsmekanismen. Människan är själv källan till all sanning. Sålunda är det också människorna som uppfann Gud.
Dessa nya “religioner” har ett grundläggande problem – varifrån kommer de grundläggande algoritmer som definierar allt annat. Vi kan inte heller förutsäga framtiden. Tekniken är inte deterministisk.
Slutsatser
Harari anses av många (HS 24.9.22) vara den nya historieskrivningens guru. Han är idag en internationellt känd författare och en anlitad expert på hur man borde förhålla sig till framtiden. Han är också en kritiker av alla religioner i synnerhet de tre uppenbarelsereligionerna judendomen, kristendomen och islam. Bibels och Koranens etiska och moraliska budskap är för honom förskräckelser och kanske också enigma. Han kommer från en strängt konservativ religiös omgivning i Israel, dvs de gammaltroende ashkenazi, vilka har sitt ursprung i Tsarryssland och Östeuropa. Han vill leva i frihet från deras moraliska och etiska ramar. Jag anser att han personligen, för att uppfylla och leva sin valda livsstil, har sökt utveckla andra och kanske nya (?) moraliska lagar och betingelser vilka ger åt honom denna frihet – nämligen technologireligionerna. Han är unik på sitt sätt. Vad jag vet, har ingen seriös historiker försökt sig på något liknande.
Technologireligionerna har idag sitt hem i science fiction, dataspel och filmer. Under historiska brytningstider har det alltid kommit upp domedagsprofeter som talar med auktoritet. De försöker splittra de troende och på så sätt skapa existentiell osäkerhet. Dagens mediavärld är ett synnerligen starkt instrument för detta ändamål.
Jag anser att människan inte har förändrats på ett så radikalt sätt sedan 1970-talet då internet uppfanns av amerikanska universitet och underrättelseorganisationer. Religionerna har inte försvunnits utan tvärtom globalt spridit sig och utvecklats för att bättre anpassa sig till dagens värld utan att därför förlora sin grundläggande värdegrund. Synodala processer inom den katolska och många lutherska kyrkor är täcken på detta. Islam har genomgått förändringar under 2000-talet. Uppenbarelsereligionerna är inte statiska eller arkaiska utan dynamiska.
Science fiction -författare såsom Asimov (1920–1992) eller Bradbury (1920–2012) har utvecklat science fiction -modeller för hur människan kan förändras. Historiker såsom Huntington och Fukujama samt Toynbee och Spengler försökte skapa visioner av framtiden. Den är dock alltid oförutsägbar. Gud är inte död. Han verkar bland människor och låter ständigt nya helgon komma fram som vittnar om hans storhet.
De tre uppenbarelsereligionerna, i synnerhet kristendomen, har under dagens ovissa tider stor betydelse. Krig med risk för atom- och världskrig och mänsklighetens eventuella undergång, pandemier, ekonomiska depressioner och katastrofer visar klart människans bräcklighet och vårt beroende av en Gud som älskar oss och alltid är nära. Såsom Kristus har sagt: “Var inte rädda!”
Jan-Peter Paul
Källor
Fukuyama, F. (2020): The End of History and the last Man, Free Press, Simon & Schuster Ltd, New York.
Harari, Y.N. (2015): Homo Deus, En kort historik över morgondagen, Natur och Kultur, Danmark.
Harari, Y. N. (2022): Informaatiosaasteen armoilla, Helsingin Sanomat 24.9.2022.
Harari, Y. N. (2011): Sapiens, A Brief History of Humankind, Vintage, Clays, Ltd, UK.
Huntington, S. R. (1997): The Clash of Civilizations and the remaking of world order, Touchstone Books, Simon & Schuster Ltd, London.
Moberg, V. (1970): Min svenska historia, första delen, Norstedts, Norstedts Förlag, Stockholm.
Spengler, O. (1972, ursprungligen 1923): Der Untergang des Abendlandes, dtv, München.
Toynbee, A. J. (1961): A Study of History, Oxford University Press, UK.
Zilliacus, H. (1991): Kleios Väktare, Ekenäs Tryckeri, Ekenäs.