Vad har den berömda tänkaren, som kallade sig politisk teoretiker och inte ens var kristen, att göra med den helige Augustinus? Och vad har grekerna med saken att göra?
Hannah Arendt växte upp i Tyskland i en icke-religiös, bildad judisk familj som stödde progressiva socialdemokratiska idéer. Hon förlorade sin far vid sju års ålder. Redan som fjortonåring hade Arendt läst Immanuel Kants filosofiska verk och antikens grekiska tänkare. Först senare, i efterkrigstidens värld långt från Tyskland, insåg hon sin exceptionella begåvning i fråga om kunskapen om den klassiska grekiska kulturen och filosofin. Före andra världskriget studerade hon filosofi under sin tids främsta professorer. Vid sidan av filosofin studerade hon även teologi och klassisk grekiska som biämnen. Hon valde teologin eftersom hon insåg att hon inte kände till eller förstod kristendomen – närmare bestämt teologin.
Arendt skrev därför att hon ville förstå vad som hade hänt i 1930-talets Tyskland, vad som hade skett i världen under de totalitära regimerna i Tyskland och Sovjetunionen, vad hon mötte i USA dit hon flydde, och vad som hände i den nygrundade staten Israel under Eichmannrättegången i Jerusalem. Hon sökte inte berömmelse utan förståelse – och denna förståelse öppnade sig för henne genom skrivandets process och gjorde den möjlig även för andra. År 1929 promoverades Arendt till doktor vid Heidelbergs universitet med en avhandling om den helige Augustinus kärleksbegrepp. Hon var då 23 år gammal.
Heidelbergs teologiska fakultet var inte katolsk. För katolska teologer var förståelsen av Bibeln i en mening lättare, eftersom de kunde stödja sig på kyrkans traditions kontinuitet från apostlarnas tid via kyrkofäderna till vår tid. Moderskyrkan har bevarat Kristi undervisning intakt – och det var just moderskyrkan som fastställde den heliga Skrifts kanon som vi ännu följer i dag. Kyrkans läroämbete har likaså uppgiften att bevara Kristi och apostlarnas ursprungliga undervisning sanningsenligt i enlighet med Skriftens ord.
Tron blir synlig som kärlek
Under Arendts tid började teologerna i Heidelberg studera Bibeln på dess ursprungliga språk utan de senare tillagda, ofta partiska läromässiga tolkningar som den protestantiska teologin tidigare hade lutat sig mot. Perspektivet för förståelsen av Bibeln blev Jesu Kristi person och undervisning. Detta synsätt kom att kallas den historisk-kritiska metoden. Centrala teologer – den mest betydande var Karl Barth – åsidosatte andra ideologiska tolkningar, som varierade från liberal-rationella till rent bokstavliga, för att söka förstå den uppenbarade sanningen i Skriften utifrån dess ursprungliga text. Ett sådant sätt att närma sig Bibeln gav trygghet åt de teologer som höll fast vid kyrkans universalitet mitt under krig och totalitarism. Samtidigt öppnade det vägen för dialog med katolicismen och möjliggjorde det som vi i dag kallar ekumenik.
Tron blev synlig som kärlek, och kärleken i handling. Liknelsen om den barmhärtige samariten gör detta synligt och hjälper oss att översätta det till vardagens språk. Mose lag, som Jesus bekräftar, befaller kärlek till Gud och nästan. Ur en israelits perspektiv var den som hjälpte i nöden inte en annan israelit utan en samarier – en främling från ett folk vars religion och moral ansågs fördärvade. Ur Kristi perspektiv är nästankärleken inte enbart kontemplation utan en konkret handling där en främling räddar livet på en möjlig fiende. Kärleken blir synlig i handling.
Hannah Arendt valde det aktiva livet framför ett rent kontemplativt filosofiskt eller religiöst liv. Detta val var förankrat i hennes Augustinusstudier, närmare bestämt i hur hon förstod den helige Augustinus kärleksbegrepp – det som Augustinus på latin kallar caritas och på grekiska agape. Augustinus hänvisar ofta till grekerna, särskilt i första delen av sitt verk Guds stad, skrivet åren 413–426 e.Kr. Både Augustinus och Hannah Arendt hade omfattande kunskaper om grekisk och romersk kultur.
Nästankärlek förutsätter självuppoffring
Arendt fascinerades av historiska vändpunkter som förändrade historiens gång och därmed individers och nationers öden. Homeros sörjde själarnas förlust i Trojas undergång; den helige Augustinus skrev Guds stad i skuggan av Roms annalkande fall; och Arendt upplevde riksdagshusbranden 1933. Troja förstördes i ett krig mellan greker, där båda sidor hade stora hjältar och där både människor och deras hedniska gudar tog till svek. Homeros visar respekt även för fiendens hjältar eftersom han håller fast vid sanningen. Den helige Augustinus reagerade på Roms plundring genom att försvara de kristna och kristendomen. Han visar vad återgången till gamla hedniska seder förde med sig. Augustinus hänvisar till Homeros och påminner om de hedniska härskarnas tid, då grymhet, våldtäkter och godtycke hörde till maktutövningens vardag. Homeros och Vergilius beskriver hur kvinnor, barn, fångar – i praktiken alla besegrade – behandlades hårt. Före sitt slutliga fall belägrades Rom tre gånger under Augustinus tid; många flydde och många dog. Augustinus betonar att de kristna inte behandlade sina fiender illa och inte var grymma mot de besegrade. Historien visar att den kärlek Augustinus beskrev till slut ledde till att det besegrade Rom förde de erövrande visigoterna till den sanna tron, och Rom blev kristenhetens hjärta. Rom hade Kristus; det hedniska Troja hade det inte – och Troja byggdes aldrig upp igen.
Arendt flydde från Tyskland till USA 1933 och blev statslös. Hon upplevde personligen hur ineffektiva internationella organisationer kan vara när en människa blir en paria. Detta var en orsak till att nästankärlek för henne betydde direkt handling mellan människor: annars var det bara gemensamt intresse, inte kärlek. Nästankärlek förutsätter självuppoffring och sökandet efter den andres verkliga goda i Gud. Den förvrids om kärleken främst fäster sig vid egenintresse eller vid skapade, begränsade ting och därmed lösgör sig från Guds ordning. Så lärde Augustinus. Han påminde också om att felriktad kärlek oundvikligen leder vilse. Nästankärlek är praktisk, direkt handling – och även tal är handling, säger Arendt. Det innebär att träda fram offentligt och ta en risk, eftersom tal i det offentliga rummet lätt får en politisk dimension.
Illustration ur den helige Augustinus verk Guds stad i Raoul de Presles översättning från år 1375. gallica.bnf.fr.
Sanningens spår
Enligt den kristna traditionen hör kärlek och sanning samman: ingen av dem kan stå ensam. Arendt valde sanningen även när hennes egna judiska landsmän – förståeligt nog – pressade henne och anklagade henne för att inte älska sitt eget folk. Hon vägrade acceptera lögn och hyckleri. Hon ville förstå hur sanningen undertrycks med politiska medel. Arendt sökte sanningen i politiken och fann den i faktiska sanningar – i konkreta händelser och handlingar. Hon insåg att man i stället för sådana fakta kan konstruera logiskt sammanhängande ideologier som, som politiska system, börjar dominera och begränsa alla områden av människans liv. Detta är totalitarism, vars mest skrämmande redskap är terrorn.
Trojas undergång, Roms belägring och branden i det tyska riksdagshuset var exempel på historiens fysiska förstörelse. Förstörelsen av monument, städer, invånare och folk fick antikens författare, Augustinus och Arendt att ta till pennan så att verkligheten inte skulle försvinna ur minnet. Det räcker inte att ideologiskt skriva om sanningen om fakta de facto talar emot det. Den fysiska förstörelsen syftar till att utplåna även spåren av den faktiska sanningen.
År 1961 hölls rättegången mot Otto Adolf Eichmann. Den blev tidningarnas huvudnyhet. Israels hemliga polis förde bort Eichmann från Argentina och ställde honom inför rätta i Jerusalem. Tidskriften The New Yorker sände Hannah Arendt för att rapportera från rättegången. Resultatet blev boken Eichmann i Jerusalem: en rapport om ondskans banalitet, utgiven 1963. Eichmann var en central byråkrat i organiseringen av logistiken kring deportationen av judar. Enligt Arendts iakttagelser var denne man, ansvarig för oerhörda brott, utåt sett en obetydlig tjänsteman som gjorde vad han blev tillsagd. Ibland agerade han även på eget initiativ och talade i klichéer i ideologins namn, som påstods uttrycka den högste ledarens vilja. Han beviljade och återkallade pass och officiella dokument, förhandlade med marionettliknande juderåd om antalet deporterade och organiserade tågens tidtabeller. Han var en effektiv byråkrat i ett system som verkställde order utan att ifrågasätta dem. Han verkade i ett samhälle där ondskan blivit en vardaglig, nästan omärklig del av det dagliga livet. Ondskan blev normal – banal, som Arendt träffande uttrycker det. Ur ett kristet perspektiv kunde man säga att synden på motsvarande sätt blir banal i ett sekulariserat samhälle där det att leva i synd blir ett normalt och accepterat tillstånd.
Minns Troja
I en intervju 1964 talade Arendt ärligt om svårigheterna i sitt temperament och om vad som sårat henne mest. Det som gjorde mest ont var inte det totalitära systemet utan fegheten och sveket hos intellektuella vänner hon högt värderade – bland dem världsberömda filosofer som Martin Heidegger. De fastnade i sin egen tankes och ideologis fälla. Intellektuell rationell sanning är inte detsamma som faktisk sanning. Kärleken blir synlig i handling. Detta för tanken till Jesu vänner som lämnade honom ensam och till Judas som förrådde honom.
Åter till den helige Augustinus: han ser Rom belägrat och vet att det kommer att falla. Hans svar är att skriva om Guds stad, det nya Jerusalem, vars förebild Rom en tid hade varit. ”Minns Troja”, påminner Arendt med hänvisning till Homeros – ty minnet ger oss en måttstock för nuet, liksom Augustinus uppmanar oss att minnas den hedniska tiden utan Kristus. Augustinus stannar inte vid att sörja det fallande Rom utan pekar mot den stad som Gud har berett åt oss som vårt eviga hem och för oss tillbaka till Kärleken: Guds kärlek och nästankärleken. Ty kärleken är det som verkligen betyder något, förvandlar och består för evigt.
Éva Reinikainen
Éva Reinikainen har juristexamen och doktorsexamen i filosofi från universitetet i Cluj-Napoca samt behörighet som lärare i katolsk religion från Helsingfors universitet. Hon arbetar som lektor i katolsk religion i Esbo. Éva bor med sin familj i Munkkivuori i Helsingfors och tillhör Sankta Maria församling.